24HourSprint

Efter en stund känns det som att något är fel. Det är som om jag vore ensam på min arbetsplats. Och då hör jag det, den bedövande tystnaden. Ibland kan man uppleva samma sak när en bullrande dator stängs av, eller om fläktarna plötsligt tystnar på en arbetsplats, det blir liksom tomt. Vad pågick egentligen? Skulle jag bli orolig?

I flera år har vi arbetat i team där parprogrammering är en del av vardagen. Det varierar lite från timme till timme, dag till dag, story till story, team till team, hur mycket det parprogrammeras, men det är en integrerad del av tillvaron. Ett bra sätt att förstå om team faktiskt jobbar just som team är hur mycket det pratas. Ett lagom surrande är ett bra tecken. Nu var det dödstyst.

Jag skakade av mig känslan. Just idag var det ju annorlunda. För bara en stund sedan hade vi dragit igång vår första “24HourSprint”. Strax efter lunch på torsdagen startade vi med att dra fram en whiteboard. Sedan skrev alla sitt namn på varsin stor postitlapp och antecknade på den vad just de tänkte använda det närmaste dygnet till att göra. Vi hade tills på fredag klockan 13 på oss. Efter det fanns det plats för lite lunch och sedan var det dags för demo av vad vi hunnit åstadkomma. Var och en var nu koncentrerad på sitt, samarbetet i team hade upphört, det var därför det var så tyst, det var ett gott tecken.

Andra företag kallar det vi skulle ägnas oss åt för andra saker. En av föregångarna är Google, där man som mjukvaruutvecklare har möjlighet att lägga upp till 20 procent av sin arbetstid på egna projekt som man är intresserade av. Enligt Google har flera av deras produkter uppstått ur sådana initiativ. Kanske går det tillbaks på 3M där – enligt historiken – postit-lapparna uppstod just genom att företaget organiserat sig för att kunna ta tillgodo de anställdas kreativitet. Kom man på något smart där som andra också ville arbeta med hade man rätt att få en budget för att testa projektet för en tid.

Ett annat mjukvaruföretag som gör ungefär samma sak är det Australienska produktbolaget Atlassian. Där kallar de fenomenet för “Fed-Ex days”, alltså leverans på 24 timmar. Också de menar att massor av funktionalitet i deras nuvarande produkter kommer ur sådana dygn.

Själv införde jag något liknande i början av detta år. En dag i månaden – alltså fem procent av vår arbetstid – ägnar vi oss åt något vi tycker är kul inom yrket, det vill säga programmering.

Under flera år har vi anordnat olika former av kunskapsseminarier, allt ifrån föreläsningar till så kallade coding dojos (ordet dojo kommer från kampsport och betyder mattan man utför övningar på tillsammans).  Jag har dragit i sådana tillställningar på ganska många ställen jag jobbat. De är viktiga och uppskattade, men har en tendens att upphöra efter ett tag, eftersom det alltid slutar med att någon enskild person måste lägga ner så mycket tid på att förbereda dem för att de ska ge något värde.

Då är det enklare om var och en ges utrymme att utveckla sitt eget kunskapssökande och sin egen kreativitet. För att betona att det var just det det handlade om kallade vi dagarna för ”Lab Day”. En annan viktig aspekt i detta är möjligheten att få uppfinna eller tillföra saker till vår produkt som annars inte blir gjorda – att hitta utrymme utanför produktägarens backlog för egna bidrag.

Vi har nu haft ett flertal labbdagar och de är mycket populära. Men någonting har saknats. Under en labbdag hinner man inte så fruktansvärt mycket. Man hinner lära sig någon ny sak, göra någon enklare ny uppgift eller tillföra funktionalitet till något befintligt. Tiden känns knapp. Därför har vi inte visat upp för varandra vad vi gjort utan bara dokumenterat det på vår Wiki. Men därmed går vi miste om någonting viktigt, att sprida nyvunnen kunskap eller nya kul projekt.

Därav “24HourSprint”. Fed-ex känns främmande som begrepp. Normal arbetar vi i enveckorssprintar. Vi planerar på måndag förmiddag. Arbetar hela veckan och demonstrerar veckans leverans för produktägaren på fredagen. Nu skulle vi göra det på ett dygn och var och vara sin egen beställare: alltså en sprint på 24 timmar.

Vi satte alla lapparna längst till vänster på tavlan. Under dygnets gång fick man flytta fram sin lapp varefter man gjort framsteg, eller tillbaks den om man mötte motgångar. Själv tog det lång tid innan jag rörde min lapp. Jag jobbade med att annotera brustna tester i vår integrationsmiljö. Vi använder Jenkins, som är en väldigt bra applikation, men har ganska rörig kod och inte alltid genomskinliga utökningsmekanismer. Men det finns få problem som inte ger vika bara man lutar sig tillräckligt länge mot dem. Inte minst därför är det ibland bra att kunna ägna just en låååång obruten stund åt detta lutande. Till slut kunde jag flytta fram lappen en bit.

Det var således naturligt att det var tyst. Var och en var djupt fokuserad på just sitt. Trots det undrade jag flera gånger under dygnet om något var fel. Det var trots allt svårt att vänja sig vid tystnaden. På något sätt hade jag väntat mig lite känsla av karneval. Men så blev det inte. I stället denna totala tystnad och totala koncentration. Jag kan inte avslöja allt som gjordes, men den djupa koncentrationen gav verkligen resultat.

På kvällen plockade vi fram chips, gick och köpte pizza och öppnade ölkylen för de som ville vara kvar. För visst, det var frivilligt. Några droppade av ganska tidigt under kvällen, andra avvek en stund för att göra annat, men kom tillbaka. Vid halv två på natten bröt de sista upp för att få några timmars sömn. När jag kom tillbaks till jobbet vid halv nio var redan ett par på plats. Alla programmerade för glatta livet in i kaklet.

På fredag klockan 14 inledde vi vår demosession. Ungefär 15 personer använde sedan över fyra timmar för att visa upp sitt arbete. En viktig aspekt av demon var just att inte bara visa upp resultatet, utan också prata lite om varför man gjort det man gjort, eventuellt nya verktyg eller bibliotek och lite kodgenomgång. Jag tror det blev bland de bästa kod-demos jag någonsin sett, passionerade programmerare som pratar om något de just gjort och som de själva valt. Alla lärde sig massor inte bara av det de själva gjort utan lika mycket eller mera av alla de andras arbete.

Resultatet? Ett och annat projekt på GitHub, ett och annat tillägg till produkten, och några riktigt futuristiska saker som kanske kommer – någon gång i framtiden. Mer än så säger jag inte.

När jag berättar om det vi gjort för vänner som arbetar i andra brancher blir också något annat tydligt. Det här är något som många fler borde ägna sig åt.

About pra

Agile consultant at Crisp. Active Linux and OSS advocate and developer since 1995 and a former journalist and social scientist. Also loves to train and outdoor activities.
This entry was posted in agile, lean, management, organisation, professional, programming, scrum. Bookmark the permalink.

Comments are closed.