Genetiskt fria att samarbeta runt ett köksbord

Att arbeta tillsammans, under eget ansvar och mot gemensamma mål är inte något som moderna ledarskapsfilosofier eller utvecklingsmetoder hittat på, förstås. I själva verket är det ett uråldrigt sätt att samverka med andra för att åstadkomma något man inte kan uppnå på egen hand. Jag vågar påstå att det är djupt mänskligt.

Men det där vet vi ju egentligen. De flesta av oss har många gånger upplevt hur en grupp människor av sig själva, nästan magiskt, kan organisera sig att för lösa en gemensam uppgift, vare sig det handlar om den gemensamma festen, olyckan som just hänt eller runt bollen där på stranden.

Kanske är det inte ens mänskligt, utan djuriskt. Den tanken formulerade redan Peter Krapotkin i slutet av 1800-talet i den allt för styvmoderligt behandlade boken Inbördes hjälp: “livet i samhället är det bästa vapnet i kampen för tillvaron”, skriver han och menar att de första mänskliga samhällena bara var en “vidareutveckling av de högre djurens samhälle”.

Det där har länge varit en tankegång som legat i skugga av en helt annan tolkning av Darwin: den individ som är starkast vinner: konkurrens i stället för samarbete. Eller som 1600-talsfilosofen och pessimisten Thomas Hobbes uttryckte det: i naturtillståndet råder allas krig mot alla. För att skapa ett fredligt tillstånd krävs en envåldshärskare, Leviathan, som tvingar de naturligt slöa och aggressiva individerna att samarbeta. I urvattnad form är det Hobbes människosyn som ligger bakom tanken bakom hierarkiska organisationer och behovet av en chef som “leder och fördelar arbetet”.

I en lång rad discipliner är man emellertid på väg tillbaka till Krapotkin. Inom etologi – läran om djurs beteende – börjar man prata om djurs förmåga till empati. Inom evolutionär medicin och psykologi blottlägger man djupa strukturer i vår kropp och vårt psyke från den långa tiden som nomader, där våld inom gruppen tycks ha varit högst ovanligt, och där spontan tillit snarare tycks varit den dominerande strategin. Kunskapen inom antropologi om de egalitära dragen i ursprungsbefolkningar är i dag överväldigande.

Just detta tar min vän Göran Greider sin utgångspunkt från i sin nya bok Den solidariska genen (recenserad här) där han slår retur på den kulturella misil Richard Dawkins skickade iväg för runt 40 år sedan med sin bok Den själviska genen. Görans bok är Görans. Samtidigt känns det som kulmen på en diskussion som pågått runt våra köksbord både i Hagen, i Årsta och på Södermalm i kanske ett decennium.

Så vitt jag minns det var det Göran som började. På något sätt hade han kommit över Bo Gräslunds De första stegen – om urmänniskan och hennes värld från 2001, som han i sin tur rekommenderade mig. Åtminstone för mig var det första gången jag läste om människans närmaste släkting Bonobon, den fredliga apan som löser alla konflikter med sex. Boken väckte åter slumrande frågor till liv: Vilka är vi egentligen? Är vi verkligen så där själviska som den populärkulturella tolkningen av sociobiologin framställt oss. Och kanske ännu viktigare: finns det budskap som över dessa eoner av tusentals år slungas till oss i denna framtid som vi kanske borde ta till oss bättre?

Frågan var väckt. Diskussionerna gick heta runt köksborden och hyllan med litteratur om detta växte. 2005 kom Lasse Berg med sin fantastiska bok Gryning över Kalahari som handlar just om hur människan blev människa. Den första av oss som började skriva om detta var nog min son Felix som ofta satt med oss där runt bordet. Som nybliven redaktionssekreterare för SSU:s tidskrift Tvärdrag var han medskapare av temanumret “Vi trivs i vetenskapen”.

Den som kanske mest skakade vår vallar, i varje fall just då den kom, var Andreas Malms mästerverk Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent. Boken handlar egentligen om hela vår jords ursprung och det känsliga eko-system som nu hotas av global uppvärmning. Men i den lyfter han också fram några forskare som brutit med den biologiska determinismen hos en sådan som Dawkins. Särskilt den fryntlige och djupt lärda Stephen Jay Gould kom att fastna hos oss alla. Min son Felix skrev sin B-uppsats i idéhistoria om honom. Själv har jag hyllan full av hans spirituella böcker; han är Görans idol, samt en central figur i dennes nya bok.

Det kan hända att Gould ur en strikt forskningssynpunkt hade fel i mycket av sina teorier och i sin kritik av Dawkins, han var ju dessutom snarare paleantolog (fossiler) än biolog (levande djur); han är ändå viktigt. Han visar nämligen på att tillvaron inte i varje hörn måste vara formad ändamålsenligt. Den som kan sin Candide kanske skrattar lite förlöjligande. Men det är ju rent Panglossiskt att tror att allt är just till det bästa. Men en strikt driven genetisk och evolutionär teori landar just där: allt finns därför att det evolutionär vann mot allt annat: alla egenskaper hos individen motsvarar därmed också denna drivkraft, inte minns hennes egoism. Det är till det bästa.

Men det är en falsk bild säger Gould, och gör den vackra liknelsen med kyrkokupolen i San Marco-katedralen. När man går in i kyrkan kan man skåda vackert marmorerade trianglar i valven. Men dessa trianglar var inte planerade. De är biprodukter av hur valv måste konstrueras, på engelska så kallade “spandrels” (svicklar på svenska). I San-Marco katedralen tog det 300 år innan man upptäckte vad man kunde göra med dessa oplanerade utrymmen: dekorera dem. Just så fungerar evolutionen menar Gould. Den kombinerar olika funktioner (enligt hans mening språngvis) som råkar överleva i en viss ekologisk nisch, men hur många spandrels det finns i denna ihopmontering, och hur mycket av den ursprungliga nytta som kombinationen i sig hade som finns kvar i dag blir en öppen (och eventuellt obesvarbar) fråga.

Så öppnar Gould det biologiska rymdvalvet; vi blir på en gång fria och grundade i vår biologi. I mina ögon finns det två stora, svåra frågor när man närmar sig människan och biologin om man har ambitioner att relatera detta till vårt sätt att leva tillsammans i dag i samhället.

Den ambitionen har jag haft i mitt användande av de nya rönen inom biologisk forskning. Den ambitionen är så klart också Görans och jag minns med glädje när jag kunde återgälda hans ursprungliga tips om Gräslund: vi ska inte bara läsa nya böcker, vi måste gå tillbaka till de gamla klassikerna också, läs Peter Krapotkin.

Själv har jag dragit nytta och inspirerats av all denna nya litteratur om den sammarbetande människan i mitt arbete som chef och coach i mjukvarubranchen. I kärnan av den typ av arbetssätt som kommit att dominera inom mjukvarubranchen ligger just idéer om att arbete i grupp är det bästa sättet att jobba på, vilket jag skrivit en del om tidigare och i min nya pågående bok Riv pyramiderna igen. Då finns det mycket att lära också från den moderna evolutionsforskningen (och Krapotkin).

En av våra naturligt förvärvade förmågor är att vara sociala, att verka i grupp, att vara i ett team. Det innebär inte att vi inte också har förmåga att vara själviska, att utifrån aggression eller rationellt kalkylerande sätta oss själva före gruppen. Det ena utesluter inte det andra, vi behöver inte gå från Hobbes allas krig mot alla till allas omtanke om alla. Det räcker att som redan Krapotkin konstatera: “Gemenskap är lika mycket ett naturlag som inbördes kamp”. Lika mycket. Något vi håller på att återupptäcka också i arbetslivet. En tankegång vackert uttryckt av Lasse Berg i boken Skymningssång i Kalahari:

“Vi är inte gjorda för att leva i hierarkier. Vi mår som bäst om vi får bestämma själva, men i samarbete med andra. Det är det som är innebörden av att vara mänsklig”.

Med en gemensam viktig uppgift att lösa är således inte arbete i lag ett problem. Det är i själva verket ofta lösningen.

Problemet är i stället ofta det omvända: våra arbetsplatser är formade efter tankegången att någon måste styra; att människor, individuellt och i grupp, måste ledas av någon annan för att kunna utföra något tillsammans. Och just det står i vägen för all den kraft som kan utlösas av människor som självorganiserar. Så har jag tolkat den nya forskningen.

Men låt mig återvända till mitt påstående att det finns två stora frågor som man måste hantera om man drar in det biologiska i sin bild av människan i samhället.

Den första handlar om just reduktionismen. Kan verkligen allt förklaras av en ursprunglig orsak, så som den själviska genen? Det är just detta Gould svarar nej på. Verkligheten är rikare än så. Orsakspilar går åt flera håll (från genen till bävern som bygger sitt bo, men också från den ekologiska nisch i floden som skapats av bäverns aktivitet ner till vilka gener eller spandrels som visar sig avgörande). Precis som att revolutionären ofta blir lik sin förtryckare, befrielse inte leder till frihet, finns dock alltid en risk att själv drabbas av reduktionen när man försöker bekämpa den. Att kalla sin bok “Den solidariska genen”, som Göran gör, är förstås en blinkning åt detta dilemma. Ny reduktionism således? Jag tycker inte det. Göran smiter undan reduktionismen genom den enda verktyg som finns polyfonin, eller som vi vid något tillfälle kallat den “kubistiska metoden”. En svaghet kommer dock alltid att vara denna: det kanske inte går att konkurrera ut reduktionism med polyfoni. Där har Göran dock poetens härliga frihet.

Den andra svåra frågan är emellertid ännu svårare, och här tvekar jag om Göran lyckas knäcka denna nöt. Kanske för att den är mer eller mindre oknäckbar.

Låt oss ställa en närmast oskyldig fråga:

Varför håller vi upp dörren för andra?

Trots enorma framsteg inom allt från biologi och psykologi till ekonomiska teori och sociologi är detta ännu en av de stora, svåra och eventuellt obesvarade frågorna.

Ja, inte just frågan om varför vi hjälper andra att komma igenom en dörr, utan varför vi hjälper varandra över huvud taget – särskilt varför vi hjälper varandra i situationer där det inte är uppenbart att vi kommer få någon tillbaka för det. Just som att hålla upp dörren för främlingar i en storstad där chansen till ett nytt möte är närmast obefintlig.

I läroboken Evolutionary Psychology: A Critical Introduction från 2011 sammanfattar Michael E. Price forskningsläget från “decades of intense attention from scholars representing diverse ?elds, including biology, psychology and all of the social sciences”:

“Cooperative behaviour is, and has always been, a centrally important aspect of human sociality: cooperation in economic exchange, and in teams, groups and organisations of all kinds (religious, political, foraging, military and so on) is a de?ning characteristic of our species. Cooperative behaviour has also been a centrally important problem in behavioural biology for decades, both as a challenge that has stimulated major scienti?c advances and as a puzzle that has generated great confusion.”

Och det är verkligen ännu “a puzzle”. Så varför håller vi upp dörren? Att vi som människor är duktiga på att samarbeta vet vi spontant och av egen erfarenhet. Filosofer och samhällstänkare har åtminstone sedan Aristoteles försökt förstå och förklara varför människor är så bra på att koordinera sitt beteende. Vi har en lång rad förslag: Aristoteles syn på människan som en politiska varelse, Hobbes tanke att det är härskaren som tvingar fram samarbete, Rousseaus romantiska idéer om den gode vilden, Adam Smiths teori om den osynliga handen eller Dürkheims syn på religionen som skapad för att hålla ihop människor i en samhällsformation.

Fram till och med Charles Darwin kunde frågor som dessa debatteras med den lugna föresatsen att att vad man än kom fram till, så handlade det om en unikt mänsklig egenskap – alltså vare sig den var given av gud, natur eller samhälle så behövdes egentligen ingen mer grundläggande förklaring. Även idag utgår vi både till vardags, i arbetsliv och i samhällsforskning från detta som ett givet faktum eftersom det framstår som så självklart att samarbete och empati (likväl som konkurrens och animositet) är självständiga och viktiga sidor av mänsklig natur och kultur.

Men efter Darwin blev allt egentligen annorlunda. Den teori om evolution som Darwin formulerade och som vidareutvecklats genom 150 års intensiv forskning är en av de enklaste och robustaste vetenskapliga teorier människan producerat. Den är på det hela taget sann i samma mening som relativitetsteori är sann.

Evolutionen är den mekanism som styr all biologisk utveckling. Det behövs inte och finns ingen plan. Människan är inte annorlunda än andra djur. Hennes egenskaper existerar av exakt samma skäl som andra djurs egenskaper: de har selekterats fram genom naturligt urval under stora tidsepoker. Taget till sin radikala – men egentligen ganska självklara – spets innebär det förstås att grundläggande mänskliga förmågor så som abstrakt tänkande, språk och förmåga till kollektivt handlande har skapats av samma mekanismer som också lett till ögat, myrstacken eller svanskotan.

Evolutionsteori är i sin grundformulering enkel: individer har egenskaper som de ärvt. Dessa egenskaper påverkar deras förmåga att överleva. De som är bäst anpassade till sin ekologiska nisch (som består av exempelvis andra individer av samma art, andra djur och miljö) kommer vara mer lyckosamma att reproducera sig och därmed föra sina egenskaper vidare. Eftersom det föds mer individer än vad de ekologiska nischerna kan bära kommer alla inte lyckas föra sina egenskaper vidare. De individer som är relativt sett sämre anpassade kommer därmed ha mindre utrymme att föra just sina egenskaper vidare. Egenskaperna som förs vidare från en individ till en annan via arv genomgår också slumpmässiga förändringar. På så sätt kan helt nya och mer anpassade egenskaper uppstå.

Sett ur det perspektivet framstår samarbete – särskilt samarbete som inte ger en omedelbar vinst för de samarbetande individerna jämfört med om de inte samarbetat – som en skimär. De individer som är mest inriktade på att maximera sin egen överlevnad – alltså de individer som bär på egenskaper som skapar sådana instinkter eller psykologisk disponering – kommer vara mer framgångsrika att föra sina egenskaper vidare. Egenskaper som uppmuntrar samarbete utan att vara lönsamt för individen kommer därmed selekteras bort. Bakom varje samarbete måste därför ligga ett egenintresse. (Altruism definieras i biologi som en handling som ökar någon annans förmåga till framgång på egen bekostnad).

Men hur långt kunde man egentligen dra dessa slutsatser? Gällde det också människan? I Darwins samtid var det många som inte tvekade. Teorin om naturligt urval kunde också tolkas moraliskt och under tidperioder av en människans liv. I socialdarwinism fick detta sin formulering som “Survaival of the fittest”, och ett politiskt program för att de är bra att uppmuntra individuell konkurrens eftersom det är det naturliga tillståndet och individer som inte klarar sig dukar under är bra eftersom det stärker det framtida samhället (och rasen).

Politiska hängde den väl samman med den under tiden populära och förhärskande låt-gå-liberalismen. Med utgångspunkt från Adam Smiths ekonomiska teori om den osynliga handen – det vill säga att om var och en rationellt maximerar sin egennytta kommer detta leda till det allmännas bästa – förespråkade man en oreglerad marknadsekonomi, utan skydd för individer och med hinder för människor att organisera sig kollektivt.

Men Charles Darwin själv tvekade. Nog finns det en moral bland människor som går utöver snöd egenvinning? Och hur förklarar man sådana komplexa sociala organisationer som myrsamhällen? Darwin visste att hans teori i slutändan stod och föll med frågor som detta. Teorin om det naturliga urvalet måste också kunna förklara att det uppenbarligen ibland är mer lönsamt att samarbeta än att konkurrera. I en berömd formulering spekulerade Darwin om hur moral kunde uppstå för att det gjorde en grupp av individer starkare (men genom att de enskilda individerna låter bli att maximera sitt egenintresse):

There can be no doubt that a tribe including many members who, from possessing in a high degree the spirit of patriotism, fidelity, obedienhce, courage, and sympathy, were always ready to give aid to each other and to sacrifice themselves for the common good, would be victorious over other tribes; and this would be natural selection. (Descent of man)

Någon egentlig lösning på dessa problem hittade Darwin aldrig, bland annat eftersom han inte hade kännedom hur arv egentligen fungerar, alltså via gener. Först på 1930-talet kombinerades teorin om det naturliga urvalet med kunskap om genetik och det dröjde en bit in på 60-talet innan viktiga pusselbitar föll på plats. Om man i stället för att koncentrera sig på individen flyttar fokus till generna, vad händer då?

I en banbrytande text 1964 – 105 år efter att Darwin publicerade Arternas uppkomst – om genetik och social beteende konstaterar biologen och matematikern W. D. Hamilton kort och consist forskningsläget:

“If natural selection followed the classical models exclusively, species would not show any behaviour more positively social than the coming together of the sexes and parental care.”

Alltså: allt samarbete förutom mellan föräldrar och barn är ännu oförklarliga med evolutionsteorin. Det finns förvisso en grupp forskare som på nytt lyft fram Darwin sena text om moral och förespråkar så kallade gruppselektion. Min uppfattning är dock att detta ännu är en ytterst omstridd teori (vilket ju inte innebär att den på längre sikt kan visa sig vara sann). Jag lutar personligen åt att de evolutionsforskare som menar att evolution djupast bara pågår i generna och i de kroppar som generna uttrycks i har rätt.

Men så står vi där ännu vid denna gåta. Vi är så uppenbart präglade att i djupet av oss ha förmåga till empati och osjälviskhet mot människor som inte är genetiska släktingar. Idag tycks bevisen för det så överväldigande att evolutionsteorin nästa borde skaka i grunden av att den faktiskt inte tycks kunna förklara detta på ett hållbart sätt.

Min personliga tro eller spekulation är att människan är den enda art som i någon mål lyckats överlista evolutionen. De människor som överlevde var de som i djupet samarbetade. Enligt spelteori och evolutionsteori är det inte teoretisk möjligt, som jag skrev ovan. På lång sikt är det alltid lönsamt att primärt se till sig själv och inte till gruppens bästa (om man inte till exempel är myra eftersom alla myror i en stack delar gener). Ändå tycks inte detta vara vår djupaste impuls. I själva verket mår vi dåligt om vi inte glädjer andra, eller ställer oss utanför gruppen. Tänk om vår hjärna just varit en evolutionär fördel genom att vi som första art själv kunde reflektera över vårt beteende? Vi har vår hjärnkraft för den behövdes för att överlista den själviska genen så vi kunde leva tillsammans som grupp. Eller så fick vi den av andra skäl, att vi kunde använda den för att bekämpa egoism i grupp var med en “spandrel”. I vilket fall som helst var det den mest framgångsrika evolutionära strategi någonsin. Om jag har rätt.

Baksidan är förstås att vi med hjälp av vår hjärna ånyo räknat ut hur extremt lönsamt det kan vara att vara rationellt egoistiskt kalkylerande (economic man), inte för att vinna närhet i en grupp människor, men för att generera materiell rikedom.

Men detta är ju bara personlig spekulation. Mer troligt är att vi har ett hål i en av våra mest pålitliga vetenskapliga teorier. Där står vi. Frustrerade. Men kanske också befriade.

About pra

Agile consultant at Crisp. Active Linux and OSS advocate and developer since 1995 and a former journalist and social scientist. Also loves to train and outdoor activities.
This entry was posted in management, philosophy, politik, Uncategorized. Bookmark the permalink.

Comments are closed.