Så långt är det ganska enkelt. En sak som jag dock länge haft svårt att förstå är varför näringslivet hellre prioriterar inflationsbekämpning, som ju håller tillbaka tillväxten, än en ekonomi för full maskin.
Förvisso finns det allehanda ekonomiska teorier som menar att inflation är skadligt för ekonomin. De signaler som prissättningen på marknaden ska ge förvrids och resurser riskerar därför att sättas in på fel ställen i ekonomin. Därför bör låg inflation egentligen leda till högre tillväxt. En del ligger det säkert i dessa resonemang.
Den krassa verkligheten är emellertid inte lika entydig som den vackra tanken. Under 1980-talet hade exempelvis Sverige högre tillväxttakt än Västtyskland, 2,1 procent per år jämfört med 1,8 procent. Ändå var inflationstakten betydligt lägre i Västtyskland - 2,9 procent jämfört med den svenska på 8,5 procent.
Nu säger visserligen ekonomerna att under en övergångsperiod så kan det bli så. I det långa loppet däremot är låg inflation en förutsättning för hög tillväxt. Bortom hörnet väntar således belöningen på de länder som intensivt bekämpar inflationen. Också det ligger det möjligen en sanning i.
Ändå är det något som inte stämmer. Varför skulle företagen just på denna punkt vara så långsiktiga när man annars agerar så kortsiktigt? De amerikanska pensionsfonder som kör kvartalsvis redovisning av kapitalavkastningen har inte tid att vänta 10 år på utdelning av investering.
Visst kan man se de snabba och kortsiktiga effekterna av inflationsbekämpningen. Löntagarna pressas tillbaka genom den exploderande arbetslösheten. Deras kraft att slåss om kakan minskar. Ändå har jag i min naivitet undrar hur det kan komma sig att näringslivet så långsiktigt kan prioritera ner tillväxten. Sätta politiken framför profiten.
| | |