Tåghjulen dunkar lugnt mot skarvarna och det tyska landskapet breder ut sig i höstdimman. När jag byter i Hamburg lyckas jag snappa med mig den alternativa dagstidningen taz. De tänker i varje fall fira återföreningen. Men hur mår vänstern i Tyskland? Finns det någon som vill ta ordet socialism i sin mun nu när Östtyskland sprungit rakt in i storebror Västs kapitalistiska famn?
Först: Frankfurts förorter, med varje tom yta full av grafitti. Motstånd som ett rent tecken. Vad man protesterar mot - om det nu är en protest - får man gissa sig till. Genom att finnas där markerar det i varje fall anspråk på livsutrymme. Här och där ligger några industrier utkastade, hemlösa i förskingringen.
Frankfurt? Nästan helt utraderad under andra världs-kriget. Utanför fönstret: mässtornet - 247 meter repre-sentation slår an den första tonen. I dag är staden Europas ledande finanscentrum efter London.
Med den efterhängsna lukten av flottigt fläsk snubblar jag nästan över han som lagt sig att sova i trappan. Jag tvingas höja blicken: istället för sidenkostymer trasiga människor, istället för banker mörka dörrar in till nakna kvinnor.
Men ovanför tronar bankerna och försäkringsbolagen. Överallt pågår intensiv byggverksamhet. Ljudet från grävmaskiner och bilor lägger sig som en matta över trafiken. Några steg in blänker gatorna i stora skyltfönster.
VÄNSTERSTATIONER
Tar man tunnelbanan några stationer framträder en annan stad. Vardagen. På något sätt påminner det om Köpenhamn. Ännu finns det stora lägenheter, men de flesta husen saknar tvätt-möjligheter och i köket hänger det obligatoriska gasaggregatet. Små butiker trängs med otaliga pubar och caféer. Här träffas människor.
På söndagarna är caféerna sprängfyllda av folk. Då äter man sin frukost ute med vännerna. Över allt bildas små alter-nativa offentligheter. På väg till Kaffekoppen möts man av meddelanden som: "Ut med nazisterna", "300 lägenheter står toma ockupera" - uppmaningar från ett hotat livsutrymme. En affish som kallar till möte om Troskij, en annan om återförreningen, någon till minne av en dödad radikal. "Här finns en kombination av alter-nativscener och yuppis som, trots deras olika levnads-stiler, har något gemensamt när det gäller kreativitet, kultur och bildning", står det i en vänstertidning. Men grävskoporna står och lurar bakom hörnet.
När jag träffar Matze på ett café är det första han säger: "Du skulle inte ha sagt att jag är en Autonom på telefonen. Jag är säkert avlyssnad." Vad sysslar han med tänker jag lite ängsligt, men min förvånade min får honom att fortsätta: "Politikerna men framför allt polisen gör allt för att krimi-nalisera varje motstånd. Demonstrationer möts alltid av ett uppbåd kravallpoliser. Ockuperade hus utryms inom ett par timmar, det är polisens koncept, och det spelar ingen roll om politikerna bestämt sig för att förhandla, man hänvisar bara till störande av den allmänna ordningen."
"Det är i princip omöjligt att få en lägenhet i dag", fortsätter han: "Många bor hos varandra eller i lägenheter utan kontrakt. Under den senaste husockupationen häktade man tre personer utanför huset - som inte hade något med ockupationen att göra - och fällde dem som medinstiftare och för hemfrids-brott."
"Mot högerextemister slår de aldrig till så hårt", säger han och berättar om hur Günter Sare blev dödad av polisens vattenkastare under en aktion mot en fascistdemonstration. "Och över oss vilar alltid gummipragrafen 129a."
129a, införd för att stävja RAF, ofta tillämpad utanför dess domäner för att kriminalisera den utomparlamentariska vänstern.
Därför är det omöjligt för mig att fotografera Matze och hans vänner. I sina egna tidskrifter har de tagit hotet på allvar och skriver under pseudonymer samt suddar ut ansiktena på alla fotografier.
Matze berättar att han att han helst spelar gitarr och att han vill finna ett personligt uttryck för sitt politiska egagemang. "När jag flyttade hit blev jag så shockad att jag var tvungen att fotografera mig in i staden för att kunna leva här." När vi går genom en park säger han: "Det finns över 10 000 utan tak över huvudet här. Varenda grönområde är också bostadsområde." Han pekar upp mot skyskraporna. "Och där uppe sitter de i sina maktsymboler med total överblick över staden, deras område."
Vänstern då? Han skakar på huvudet:"Den är slagen till marken. Nästan alla gemensamma aktioner misslyckas på grund av polisen eller ideologisk träta. Och så är det ju återföreningen. Ingen vet riktigt hur de ska förhålla sig."
LINKE LISTE
Läser man olika vänstertidskrifter - framför allt autonomas och anarkisters - kommer Adornos ord, "Det finns inget verkligt liv i det falska.", upp som en ledtråd. Politiken, kapitalet, staten, är genomruttna. Ingen hänsyn tas till individens behov, allt ska inordnas i en glänsande yta av perfektion. Man känner sig undanträngd.
"Många inom vänstern gör fetischer av begreppen", säger Harry som jag träffar i universitetets enorma matsal, "när verkligheten blir för oöverskådlig faller man tillbaka på det säkra och fasta och blir dogmatiker. Man upplever hur mark-naden ställer folk på bar backe, hur det spekuleras i bostäder. Därifrån går man direkt till att marknaden är fascism." "Det man inte förstår gör man till gud eller djävul", säger en annan vid bordet.
Universitetet är en annan bit av Frankfurt. Någon kanske tänker på Frankfurterskolan, superkritikerna Adorno och Hork-heimer, eller en av dagens verkligt stora vänsterfilosofer: Habermas.
Universitetet skapades 1914 av ett antal rika judiska familjer. I stadgarna skrevs in att judar och kritiska tänkare skulle få verka där. Det blev en fri plats i ett hårt Tyskland. Till 1933. Efter andra världskriget byggdes det upp igen. Kritikerna kunde flytta hem. Under sextiotalet hade vänstern sin givna utgångspunkt här. Idag är det inramat av ett antal grå höghus.
"Universitetet har länge varit en väldigt fri plats. Här kunde människor mötas och göra ganska aparta saker. Men det blir allt svårare", säger Harry och fortsätter: "Högern hetsar och vill göra gällande att folk här är slöa och ägnar sig för mycket åt andra saker. Man vill åt universitetet som politisk arena."
I början av sjuttiotalet ansåg sig upp till nittio procent av studenterna vara vänster. Nu har den har dragit sig tillbaka till privat grubbleri, till små sekter eller blivit realpolitiskt. Antingen är perspektiven gammalmodiga eller så saknas de helt. En klyfta framträder mellan de som reagerar direkt på olika missförhållanden, de autonoma som kämpar med sitt centrum, sina tidningar och olika konkreta projekt och gärna klär sin fiende i fascismens stereotypa hotbild, och en universitets-vänster som gärna är med på olika protestaktioner men som allt oftare reserverar sig mot de trubbiga analyserna. En graciös balansgång mellan en radikal realpolitik och den alternativa scenen?
Bläddrar man i lite vänstertidskrifter inser man snabbt att de hela tiden kämpar med den egna identiteten. Legio är återblickarna: varje aktion dokumenteras minutiöst - som om man hela tiden måste visa för sig själv att man verkligen existerar.
VÄSTTYSK HÖST
"Är det något vi verkligen saknar är det en radikal mellan-offentlighet", fortsätter Harry. Vänstern lider av ett trauma, och traumat heter De gröna. Sedan de påbörjade sin vandring genom institutionerna har de konsekvent avsagt sig all samhörighet med det som en gång var deras grund: de olika proteströrelserna. Vänstern har dränerats på offentliga personer och därmed dömts till "brutal realpolitik" eller "marginell alternativitet".
Längre bak vilar den "Västtyska hösten" och de "intellektuellas svek" 1977. RAF-våldet kulminerade i en kidnappning för att få fångar frisläppta, ett flygplan kapades. Politikerna svarade med sträng isolering av fångarna samt informationsförbud för pressen. Polisiära insatser ökade kraftigt mot varje form av vänsteropposition.
Samtidigt hetsade pressen mot intellektuella som ville vara nyanserade och varken säga "ja" eller "nej". Bööl fördömdes som skrivbordsmedlöpare, Professorn Peter Brückner drabbades av yrkesförbud. "Det är anarkister, det är [...] kommunister, fascistoida bråkmakare", skrev Frankfurts borgmästare i Bild- Zeitung, "som är hemskare än SA och SS under nazitiden." Att säga nej till RAF:s metoder men samtidigt försöka förstå, att göra kritiska analyser och att fördömma polisens brutalitet, blev en omöjlighet. Många var de intellektuella som gick ut med ett klingande nej, många var de, som endast teg i desillusion och feghet.
Vänstern träffades mitt i en omvärderingsperiod. "Nu måste vi kämpa för vår blotta existens som vänster", skrev en studenttidning.
Den blev stark igen via de stora proteströrelserna i slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet. Men historien jagade dem. När De gröna tagit sig in i offentligheten passade de på att koppla samman militant motstånd med revolvrar. Än en gång tappade vänstern fäste i en mellanoffentlighet med möjlighet att påverka många människor. I dag lever de i marginalen, men där har de också sin styrka.
VÄNSTERSAXEN
Stora delar av den utomparlamentariska vänstern är och, framför allt, känner sig förföljd av polisen. De har hamnat i en ond cirkel. Någon enkel orsak kan man inte ge, de tycks betinga varandra. Kanske vilar nazi-tiden som en känslomässig bas.
Vänstern har länge varit oerhört aktiv och radikal i Tyskland. Sedan SPD strök ordet socialism ur sitt partiprogram 1957 har ordet hängt fritt i luften att användas för alla möjliga ändamål. Det var inte möjligt att tänka sig att någon form av socialism hade med saken att göra ens när Socialdemokraterna styrde. När de dessutom satt och förhandlade med högern under sextiotalet om olika undantagsregler började farhågorna för en "demokrati utan demokrater" växa fram. Det blev möjligt att ställa frågan: "lever vi fortfarande i en fascistisk stat?".
I början av sjuttiotalet genomfördes en mängd husocku-pationer. Det var både vänsterideologiskt motiverat och en social rörelse som reagerade på en eländig bostadspolitik, spekulation och omstruktureringar som hotade gamla livs-reservat. Polisen svarade med brutala utrymningar. Mot ett ockuperat kvarter i Frankfurt sattes 2500 poliser in. Den konflikten lever kvar än i dag.
Men det sämsta som hänt vänstern i Västtyskland är uppkomsten av RAF. Varför rörelsen uppstod kan man diskutera - men att den utgjort en black om foten för vänstern står utom allt tvivel.
Med RAF som hotbild rustades den statliga represions-apparaten upp enormt. En mängd lagar infördes som inte bara tillämpades på RAF och dess anhängare utan drabbade vänstern djupt i dess livsnerv. Med egna erfarenheter från orimliga polisinsatser, en inskränkt och feg offentlighet, med frågor som "hur kommer det sig att en nazist som dödat 40 000 människor får 12 års fängelse medan en RAF-are får livstid för ett misslyckat mordförsök?", urholkades gränserna mellan civilt motstånd i en demokratisk stat och inre krig mot en diktatur.
Begreppen stelnade i klyschor, förtroendet för rättsstaten undergrävdes och den intrikata vågstycket att kräva en radikaliserad demokrati inom rätsstatens ramar blev allt svårare att upprätthålla - om man inte stängde in sig i tänkarkammaren.
En djävulens spiral. Demonstranter utrustar sig med svarta huvor inför risken att dömas som terrorister och klär sig i tjocka läderjackor mot polisens brutalitet. Polisen ser oidentifierbara bråkmakare i svart och ökar insatserna. De bekräftar ständigt varandra.
På ett möte med Linke Liste på universitetet märker jag klart oron: "Demonstration - nej, det blir bara bråk". Vänstern blir allt mer marginaliserad och sluter sig därmed.
MOT-OFFENTLIGHETER OCH ENGAGEMANG
Ofta när jag frågar om motstånd i Frankfurt möts jag av ett nästan förläget skratt. Men efter en stund börjar de alltid engagerat berätta om olika projekt, om händelser i staden, om konflikter inom vänstern - man diskuterar passionerat politik.
Jag kommer i samspråk med innehavaren till - med hans egna ord - den "enda vänsterbokhandeln i Frankfurt". "Motstånd? Nej!... Bara här", säger han och pekar leende runt i affären. För att sedan visa upp den ena vänstertidskriften efter den andra. "Vi har aldrig sålt så många 'Blå band' (Marx-Engels Werke) som efter murens fall", fortsätter han. Jag får intrycket av en aktiv vänster som är inne i en omvärderingsfas. "Jag hoppas på lite mer realism, subjektiv realism, över vad som är möjligt att göra för varje människa", säger han när jag är på väg ut i hällregnet.
"Jag drömmer till och med om politik. När man inte har någon översikt då blir det politik 24 timmar om dygnet", säger min nye vän från Leipzig.
Talande ord. Vänsterscenen formligen dräller av olika grupper och organisationer. För varje problem finns det alltid några som har bildat en kommitté. Och gentemot de officiella dagstidningarna har scenen sin egen offentlighet: tidningar, tidskrifter, flygblad, utskick, afficher, upprop. Om demon-strerandet har minskat så skrivs det desto mer.
Den tredje oktober sitter jag i ett tidningsmöte med Linke Liste på universitetet. Minst två vänstermöten om återföreningen äger samtidigt rum där. Folk tittar in genom fönstret och undrar var trotskisterna (Linksvende) håller hus. "Där inne sitter de i raka led och lyssnar spänt", säger någon i rummet. "Fast de är rätt stora. För ett tag sedan var det någon som sa i radion att Trotskijs hängde åt höger. Det blev ett jävla liv", svarar en annan. Stämningen är hög: "Öl, det är vårat produktionsmedel."
En plats som ser sig själv som en alternativ offentlighet är Exsess: en gammal biograf som numera är samlingsplats för en mänd olika människor i problemområdet Bockenheim. Poängen är att det är självförvaltat. "Människor känner sig hemma här", säger de själva, "eftersom de är med och driver stället". Bomberboys - ett beryktat gäng jugoslaver - har till och med kunnat dras med i verksamheten.
Huset är enorm slitet och behöver rustas upp. Därför har politikerna bestämt sig för att riva skiten och bygga ett ungdomshus för 15 miljoner. Den röd-gröna koalisionen som styr Frankfurt vill ha en multikulturell stad - man har t o m tillsatt en minister för multikultur - och det nya ungdomshuset är en del i det projektet. Men vems multikultur? Socialarbetare i stället för strukturer som växt fram genom gemensamt arbete.
"Exsess blir kvar!!!" står det på ett flygblad och över gatan hänger en banderoll med samma budskap. Man har börjat förbereda sig för ockupation.
POSTVERKLIGHET
Jag slår mig ner på café Laumer (café Marx i folkmun) - där Adorno hade sina postseminarier. Inte en radikal eller student i sikte, däremot några tanter som glupskt trycker i sig stora gräddbakelser. När jag beställer in en "filosof-frukost" tänker jag att vänstern är som en kokande kittel, men att ångan ingenstans har att ta vägen.
Den är splittrad, de stora perspektiven saknas, utopin har börjat rosta i kanterna, men överallt sitter det ensamma individer eller mindre grupper som sjuder av ilska och hett engagemang.
Utopikritiken tycks inte ha berört vänstern här. Om de gamla eventuellt gjort avbön har bara nya tagit vid. Inte heller postmodernismen tycks ha fått något större fäste. Foucault avspisar man med "den jäveln". Teorier som fjärmar sig från det som man upplever som verkligheten ger man inte mycket för och Habermas avvisar man med att han försöker skönmåla den.
Snarare har de drabbats av den (post)moderna verk-ligheten. Exsess är ett skrik från en hotad nisch. Många av begreppen har fjärmat sig så långt från nuet att de mest blir koder för igenkänning, ett något opassande plagg till en genuin kamp. De gamla utopierna har stångats blodiga mot realiteterna, och hänger mest som troféer på väggarna.
De har det jobbigt inom vänstern, men de existerar.
ALDRIG MER...
I medierna har det i princip bara handlat om en sak: enandet. Men euforin har hållits tillbaka för återblickarna och försök till lugnare analyser. I den stora veckotidningen Die Zeit heter det, "Tyskland är ju ingen normal nation", och med det menar man: försiktighet, låt det inte gå fel igen. Utan tvekan kan man hela tiden ana en rädsla för en uppblossad nationalism och främ-lingsfientlighet. Endast skandaltidningen Bild-zeitung kör på i full fart. Den har blivit allt svartare, rödare och gulare, men tror sig kunna styra "faderlandskänslan".
Bland folk i allmänhet verkar inte enandet ta så stor plats. Många jag pratar med uttrycker samma tanke: "Det är skönt att vi inte har något firande här i Frankfurt". En äldre kvinna i Hotellets frukostrum: "Vi är ju redan enade". Själv tänker hon gå på ett kyrkomöte. Många stannar hemma och ägnar sig åt eftertanke.
Inom vänstern är åsikten att det gått för fort utbredd. De flesta tycker att det är bra att gränserna öppnats och att det gamla systemet fallit, men skulle helst ha sett ett autonomt DDR. Jürgen Habermas ord i sin senaste bok, "Befolkningen i DDR har i 40 år varit tvungen att rösta på de regerande makthavarna. Kohl har gjort det klart att det bästa är att också denna gång rösta på den maktinnehavande regeringen.", återspeglar ganska precis vänsterns hållning och samtidigt dess dilema.
Nazi-tiden dyker hela tiden upp när vänstern diskuterar enandet. Man varnar för högerns försök att göra Tyskland till offret, att se enandet som en upprättelse av de oförrätter Tyskland lidit. Inför skändningar av judiska kyrkogårdar, en offensiv nationalism och en allmän främlingsfientlighet har vänstern gjort Günter Grass ord till sina: "Den som talar om den tyska enheten måste också tänka på Auschwitz!". En parafras på Frankfurterfilosofen Max Horkheimers bekanta sats: "Den som inte vill tala om kapitalismen måste också tiga om fascismen."
På Tisdagkvällen den 2:a oktober demonstrerar "Fackföreningsfolk mot Wallman" - Wallman var en CDU-politiker som försökte införa demonstrationsförbud - under måttot "BRD har anekterat DDR". Tåget skymfar det tyska storhetsvansinnet och varnar för att det första steget är taget mot att demontera de sociala säkerheter som finns i Väst-tyskland. Folk kommer gående, ställer sig och tittar, många plockar upp och läser flybladen, de flesta ler - framför allt alla invandrare. "Bild-Zeitung skriver att 'Frihet är viktigare än gränser'. Det känner vi igen. Nästa land är Polen", mässar en av talarna samtidigt som en ensam kvinna skriker: "Det är en annan tid nu!".
Efteråt har fackföreningen "IG-Metall" möte. "Finns det någon anledning att fira?", frågar man sig. Salen är proppfull. Ett firande med eftertanke och kritik efterlyses, för att gränsen är borta, men ingen nationalfest. En ganska dyster bild målas upp. Mängden arbetslösa kommer stiga enormt, kvinnor och invandrare slås ut från arbetsmarknaden och fackets position försvagas. En stark röd fackförening i hela Tyskland är önskemålet. Bland publiken står en mikriofån som används flitigt. Ledningen anklagas för att ha svikit. Fackets grund-principer har visat sig vara intet värda nu när DDR ska inför-livas. Debattens vågor går allt högre, röken sänker sig över lokalen och ölglasen klirrar. Jag lämnar dem åt deras interna uppgörelser.
När jag vaknar morgonen därpå är jag inte längre i BRD utan i Tyskland kort och gott. Borgmästaren ska hålla tal vid Paulskirche - den tyska folkrepresentationens första plats. Anarkister och Autonoma har samlat sig till motdemonstration vid enhetsmonumentet från 1800-talet alldeles utanför. En banderoll vajar i vinden: "Aldrig mera Tyskland". De är inte många och dessutom inringade av kravallpoliser.
När talet börjar visslar och trummar man och passar på att bränna en flagga. "Vilket skämt", hörs det ur den fåtaliga publiken. Men de flesta föredrog att sitta kvar på caféerna och pubarna denna lediga dag. Någon våldspotential tycktes inte finnas; allt gick lugnt och städat till.
Annat var det i maj. "Årets blodigaste demonstration", skrev Bild-Zeitung när Västtysklands vänster samlades i Frankfurt under samma paroll: "Aldrig mera Tyskland". Ett hundratal organisationer stod bakom uppropet, däribland De gröna.
"Mot nationalism, kolonialiseringen av östeuropa och anexionen av DDR", var budskapet. I polisens pressmeddelande kunde man läsa att demonstrationen styrdes av RAF och revolutionärer. I pressen byggdes stämningen upp av ett förestående medborgarkrig. Ett tusental poliser sattes in mot tiotusentalet demonstranter, tåg och bilar genomsöktes. Visst blev det bråk, och man kunde sätta in det tunga artilleriet - vattenkastarna; bland annat en sjuttioårig "bråkmakare" sveptes bort av vattenkaskaderna.
CDU tog tillfället i akt och försökte ställa De gröna till svars för våldet.
Vänstern drog andra slutsatser. Den borgerliga offent-ligheten urgröps allt mer till favör för makthavarnas åsikter. Även obekväma åsikter måste få uttryckas i en demokrati utan att repressionsapparaten sätts in. Men där fanns också självkritik. Har verkligen vänsterns abstraktioner något att göra med verkligheten och är det inte folkförakt att bekämpa något som de flesta vill ha? Ska vi inte ta situationen för vad den är, försöka förstå den utan att komma dragande med fascistspöket, och göra det bästa av situationen?
De flesta tycks ha accepterat faktum. Men hur det nya Tyskland ska se ut, om det råder delade meningar. "Döden är det rent allmänna", citerar universitetsvänstern Hegel och manar till offensiv.
"Den icke-kommunistiska vänstern hos oss har ingen anledning att gå i säck och aska, men den kan heller inte agera som om ingenting har hänt.", menar Habermas. Man får hoppas att stora delar känner igen sig i orden, ty än finns det grupper som kallar SED - DDR:s före detta kommunistparti - för "slemmiga reformister".
Inför Kohls offensiv - när jag skriver detta har CDU just vunnit kommunalvalen i DRR överlägset - duger knappast de ord som en talare under majdemonstrationen yttrade "För människor överallt på jorden är ett sönderhackat Tyskland det bästa". En stark Tysk vänster och arbetarrörelse är vad Tyskland och övriga världen behöver. En vänster som respekterar rättsstaten men som också kräver respekt och kommer till uttryck i offentligheten. Då skulle den kokande grytan bli betydelsefull.
COLLECT-KOHL
Jag kan inte skaka av mig en känsla av obehag. Kohls önskan att "vårt fadersland" inte ska behöva delas på 1000-år ger ruskiga associationer och jag kan inte låta bli att tänka på synagogan i den lilla staden Rothenburg ob Tauber där samma familj som en gång slängde ut församlingen ännu bor.
Trots att jag tycker om att vara i Tyskland känns det ofta instängt där; tyskarna är på något sätt inte drabbade av den kulturella relativitet som krävs för att vara öppen för andra kulturer.
Tysk offentlighet präglas fortfarande av det gamla mandarin-medvetandet. Tyska texter är alltid långa, seriösa och nästan alltid utan humor. En tidning med för många bilder är en dålig tidning, oberoende vad det står i den. Det drabbar också vänstern: dels utestängs de från de "tunga"debatterna, samtidigt som de själva i sina alternativa offentligheter för vidare samma attityd, man avgränsar sig. Ett huggskott: folkbildnings-idealet - må det vara urgröpt här hemma - saknas fullständigt i Tyskland och det är ett problem för vänstern.
På universitetet läser man enbart tyska böcker - det som tyskarna inte skrivit själva översätter man eller låter bli att läsa. När jag vill ha hjälp på ett postkontor vid tågstationen att ringa hem möts jag av ett oförstående ansikte: "Jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig ringt utomlands". I Tyska telefon-katalogerna står för övrigt endast riktnummer inom landet. Och när jag frågar några välutbildade studenter om det går att ringa collect-call från telefonautomaterna ser de undrande på mig, "Collect-call?". När Kohl träffar Bush kan han säga hej på engelska, sedan måste tolken ta vid.
På tåget hem samtalar jag med en hemvändande svensk-tyska. "Jag kan inte dela glädjen helt. Mitt hemland Ost-Preusen är ju fortfarande utanför enheten", säger hon, intet ont anande. Jag ryser till i hela kroppen.
Oktober 1990
Tidigare publicerad i Aftonbladet/KULTUR nr 12 25/11 1990. De galna åren - ÄR VÄNSTERN EN GRÅHÅRIG MANLIG AKADEMIKER? ©Peter Antman