Pig-debatten i somras, Alf Svensson uttalande om att det är fint att tjäna varandra, Inger Davidsons förslag om att underlätta för ungdomar att utföra hushållstjänster; det är inga tillfälliga förvillelser utan raka budskap om vad som följer när jobben inte längre tillåts öka inom offentliga sektorn, när man i själva verket sparkar folk på löpande band för första gången i Sveriges moderna historia.
Borgarnas omvända klasskamp? I en intervju i LO-tidningen (22/10 1993) redovisar socialdemokraten Klas Eklund sin ärliga mening: "Kanske är det bättre med skitjobb än a-kassa."
Eklund är ingen extremist, ingen avvikare. Han har stått i centrum av socialdemokratins ekonomiska politik under 80-talet: framställare av "propagandamaterial" åt Feldt, författare av SAP:s 90-talsprogram, kunskapare bakom Göran Perssons programskrift "Blå-gul tillväxt" och numera postens chefsekonom och ordförande för ekonomismens frontgrupp, expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.
Strax efter valet 1982 gav han ut en liten skrift - för att återställa krismedvetandet - där han menade att resurserna måste föras över från offentliga sektorn till industrin. Industrin hade nämligen trängts ut och blivit för liten och därför måste offentliga sektorn skäras ned och delvis privatiseras. Förutom privatiseringsbiten var detta också SAP:s politik.
Men industrins andel av produktionen fortsatte att minska - precis som den ska i en frisk tjänsteekonomi. Vilka slutsatser drog man av det? I Långtidsutredningen 1987 skriver man: "En del av de tjänster som produceras i offentlig sektor skulle emellertid kunna utföras också i privat regi, vilket skulle ge de privata tjänstesektorn en möjlighet att utvidga sin verksamhet, med ökad sysselsättning som följd."
Här ligger dock hunden begravd.
Ty ska resurser "föras över" måste rimligtvis sysselsättningen minska någonstans. Och hur ser de "nya" jobben ut"
Det vet vi tämligen exakt - nämligen som i USA. Sverige och USA tillhör de får västländer där nya jobb skapats sedan 70-talet, där nu en större andel i arbetsför ålder arbetar än tidigare (kvinnor). I Sverige ägde expansionen rum i offentliga sektorn, i USA i den privata genom sänkta löner och ökade löneskillnader - "deltid, tillfälliga och dåligt betalda", som man skriver i The Economist (9/10 1993). En timlön på 30 kronor är inget ovanligt. Att de senaste årens expansion av skoputsarekonomin ägt rum samtidigt med ett dramatiskt fall av investeringarna, säger ingen något om.
Och det är till Amerikas Förenta Stater blickarna vänds när Europa till slut verkar vilja ta sig ur sin groteska arbetslöshet. I den nämnda Economist-ledaren berömmer man utvecklingen i USA: "det måste ses som en framgång - som ett exempel på en väl fungerande arbetsmarknad - inte som ett misslyckande". I Der Spiegel uttryckte man det på ett liknande sätt för en tid sedan. Hemma i Sverige är det också detta som Industriförbundet menar när man hävdar att det är i den privata tjänstesektorn framtidens jobb finns. Och så nu, Klas Eklund.
Vilken tragedi. USA, det enda västland som aldrig någonsin bekämpat arbetslösheten, som under efterkrigstiden konsekvent hållit sig med en betydande arbetslöshetsarmé, ska bli arbetsmarknadspolitikens idealland. Blir det så innebär det inget annat än ett fett och slutgiltigt nederlag för arbetarrörelsen.
Bakom talet om den offentliga sektorns för stora storlek avtecknar sig allt tydligare den nygamla tidens anspråk. "Jag stryker mina skjortor själv", säger Klas Eklund, "och det tar en jävla massa tid."
Tidigare publicerad i Aftonbladet 14/11 1993. De galna åren - VÅRDEN PÅ VÄG BLI RIKTIGT SJUK ©Peter Antman