Konferenser för ledande politiker och tjänstemän har varit en viktig motor i det systemsifte Sverige nu genomlider. Ett halvfullt konserthus i Stockholm rymmer alla Sveriges heltidspolitiker. En vän till mig kan exempelvis på dagen datera när den så kallade Stockholmsmodellen för sjukvården dök upp som reformplan efter en konferens i London.
För några dagar sedan anordnades ytterligare en konferens i raden, "Offentlig framtid i Sverige och Europa", av det offentligt finansierade Institutet för Framtidsstudier och Sveriges näst största offentliga arbetsgivareförening Landstingsförbundet. I en sal full med anställda vars offentliga arbetsgivare betalat 2200 kronor exklusive moms, resa och hotell förutspåddes den offentliga sektorns snara fall. Till vänster om Göran Rosenberg fanns ingenting.
Institutets ledare, Åke E Andersson, förklarade att folk rör sig mycket mer per dag nu än för hundra år sedan, och att världen därför blir allt mer kaotisk. Möjligheten att göra prognoser har förvunnit och därmed den sociala ingenjörskonsten. Den offentliga sektorn måste därför dö och återuppstå i försäkringsskepnad, likaså måste centralstaterna dö och ett fedaralt Europa ta över. Ingen förstod nog riktigt varför.
Statsvetaren Bo Rothstein höll sig på jorden i sin plädering för att valfrihet och generell välfärd går att kombinera bara man ställer upp bra regler. Som vanligt vältänkt, men som bevis på medborgarnas ökade krav på valfrihet duger inte hans standardexempel, förlossningsvården. Ingen vårdsituation torde vara så extrem som just denna: en fullt frisk människa, i sina bästa år, som har nio månader på sig att välja var och hur hon vill föda.
När nationalekonomen och upphovskvinnan till pigdebatten Anne-Marie Pålsson talade gick en våldnad genom rummet. Äntligen fick vi höra den ideologiska motiveringen bakom tanken att likställa familjen med ett företag. Idag "sviker vi våra barn när vi tvingas lämna dem på institution" sa hon, och eftersom "socialistiska lösningar visat sig inte fungera" måste den offentliga sektorn uppgifter tillbaka till familjen.
När hon pressades visade det sig dock inte vara alla kvinnor som skulle tillbaka till sina barn i hemmet. Avdragsrätten ska gälla bara för köpt arbetskraft. För att "elithumankapitalet" (överklassen) ska kunna utnytjas bättre måste de nämligen ha möjlighet att köpa hushållstjänster. Så efterlyste hon en attitydförändring.
- Vi måste erkänna att vi är olika.
Sverker Sörlin hade redan dagen innan varit inne på samma tema när han i en aha-upplevelse undrade om det inte var dags att övege den svenska besattheten av rättvisa. Moderatorn Ulf Wickbom stämde också in:
- Vi kanske skulle ha lite större orättvisor i samhället för att få dynamik.
Åke E Andersson stakade ut vägen mot framtiden:
- Demokrati, det är när vi inte vet vem som fattar besluten.
Tidigare publicerad i Aftonbladet 3/12 1993.
De galna åren - LÖGNEN OM SVERIGE ©Peter Antman