1986 skakades föreställningen om det trygga folkhemmet i grunden. Mordet på Olof Palme, den efterföljande mordutredningen, och alla affärerna som flöt upp till ytan fick det att gunga under fötterna på oss. Samma år kom Jan Guillous första roman om Carl Hamilton ut och i den - fast den var skriven före den 28 februari - och de följande böckerna tränger affärernas Sverige in i litteraturen. Samtidigt kretsar Coq rouge-serien kring en rad frågor som mordet på Olof Palme och kalabaliken efteråt ställde i centrum: Är politikerna så beräknande, är poliserna så inkompetenta - är det verkligen så här det går till? Att många upplevt det som brännande frågor får väl böckernas enorma genomslag stå som bevis för.
Att Jan Guillou som ensam herre på täppan låtit detta missnöje ta en principiell plats i litteraturen står utom allt tvivel. Bara det gör hans böcker högintressanta. Men Guillou har inte enbart släppt in missnöjets Sverige i romanerna, han har själv blivit en missnöjets drivande opinionskraft. Den bild av Sverige han målar upp går ut i massupplagor; säkert läser närmare en miljon människor i Sverige hans böcker och därmed har han samma genomslag som Dagens Nyheter eller nyhetsprogrammen på TV. Guillous åsikter hamras emellertid in så mycket effektivare, eftersom varje skandal utgör en naturlig byggkloss i den guillouska satiren över Sveriges makthavare. Hans böcker har därmed bygt upp en egen värld av självklara referenser som numera befolkar Sverige.
VÄNSTERN OCH SÄPO
När Jan Guillou introducerar romanhjälten Carl Gustaf Gilbert Hamilton framstår han som vilken thrillerfigur som helst. Men Guillou bryter omedelbart mot genren när han ger Hamilton ett vänsterförflutet. Genom denna vändning skapar Guillou en utmärkt utgångspunkt för att låta frågor brisera i böckerna som normalt ligger utanför thrillergenren.
De två första böckerna, Coq rouge och Den demokratiske terroristen, framstår främst som en historisk exposé över sjuttiotalets jakt på vänstern i alla dess former och vad som hänt med vänsterrörelsen. I Den demokratiske Terroristen sammanfattar Guillou sin syn på vänsterns läge. Carl Hamilton "kände sig plötsligt sorgsen och melankolisk. I Sverige hade vänstern försvunnit in i departementen och den anti-imperialistiska rörelsen hade förvandlats till någon sorts fnoskiga fredsapostlar...I Tyskland hade en liten grupp blivit gangsters...Allt var slaget i spillror". Ur dessa spillror låter Guillou enbart enskilda personer resa sig, en Hamilton, en Erik Ponti (Dagens Ekoreportern och Guillous alter ego) och en del vanliga hederliga människor. Det enda som återstår, tycks han mena, är privata handlingar. I Guillous Sverige är vänstern helt enkelt stendöd och ingenting att räkna med.
Men även om vänstern är död finns dess gamla fiende kvar, Rikspolisstyrelsens säkerhetstjänst , och det är framför allt runt den och dess ineffektivitet som böckerna kretsar. Den tes Jan Guillou driver i samtliga böcker är att Säpo ägnat sig åt allt annat än att uppspåra säkerhetsrisker i Sverige. I romanerna skildras hur Säpo under sjuttiotalet går ifrån jakten på vänsterfolk i Sverige och inriktar sig på jakten av terrorister. Sverige sägs vara en tummelplats för internationell terrorism. Med terrorlagen i bagaget går man sedan ut och jagar "vänsterinriktade utlänningar" vilka man i lugn och ro kan döma i massmedia som terrorister och sedan låta utvisa. Terroristlagen är nämligen så smidig att man inte behöver bevisa någonting, det räcker med själva misstanken - "svensk lag kräver inte att en terrorist skall vara terrorist för att vara terrorist utan blott terroristmisstänkt. Definitionen på en misstänkt är att han är misstänkt, alltså terrorist" som det heter i Coq rouge.
I Den hedervärde mördaren går Guillou ett steg längre. I jakten på de som mördat två pensionerade militärer drar Säpo igång Kurdspåret II. Det är tragikomik på hög nivå när den svenska samtiden formligen brakar in i skönlitteraturen. På lika lösa grunder som i första boken - där ett antal oskyldiga ungdomar krossas och fyra palestinier utvisas - drar man igång ett enormt pådrag. En av de mördade militärerna har nämligen ett dunkelt nazistiskt förflutet. Hans dotter är med i KPML(r), vilket i sig är misstänkt, och de har vissa kontakter med kurder. I Tyskland har några kurder häktats enligt terroristparagrafen och därmed måste de ha inlett ett samarbete med RAF, som i sin tur någon gång kallat ett av sina offer för nazist. Alltså har dottern berättat för kurderna att hennes pappa är nazist och därför har de mördat honom. Tesen styrks när ytterligare en militär mördas i Uppsala eftersom det finns en massa kurder där. Dessutom bor tre flickor mitt emot den mördade mannen och en av dessa har en syster som bor ihop med en av de misstänkta kurdiska ledarna. "Mördarna greps inte mindre än tre olika gånger. Vid tre olika tillfällen de följande veckorna stormade skyddsutrustad och...tungt beväpnade poliser in i olika hem i Stockholm och Uppsala och släpade ut skrikande människor i fotoblixtar och starka TV-lampor."
Visst känner vi igen oss. Jan Guillou har desutom en förklaring till varför man gör som man gör. Säpo har nämligen under lång tid olagligen buggat dessa kurder och nu när Ebbe Carlsson-affären rullat igång måste man få bort allt avlyssningsmaterial. "Man fick bort sina mikrofoner på ett fiffigt sätt...Man slapp att få terroristerna att framstå som martyrer i en kommande process mot rikets säkerhetstjänst och kunde tvärtom få dem dömda i Expressen."
POLITISKT GENIAL
Dömda i Expressen? Guillous kritik mot massmedierna är skoningslös. Redan på de första sidorna i den första boken slår Guillou an den ton han hädanefter kommer hålla gentemot svensk massmedia i allmänhet och Expressen i synnerhet. När polisintendent Axel Folkesson på Säpo brutalt mördats vet pressen omedelbart att det är palestinska terrorister som slagit till och långa redovisningar om deras oerhörda farlighet fyller tidningarna. Dock visar det sig snart att det är chefen för terroristavdelningen inom Säpo, Henrik P Näslund, som - utan några som helst bevis - hittat på alltihopa. Och så fortsätter det böckerna igenom. Säpo är inte intresserade av sanningen och det är inte heller tidningarna som villigt låter sig dras med i Säpos kampanjer.
Även om Guillou inte i varje bok har med något som direkt handlar om hur pressen utnyttjas så finns massmedia ständigt närvarande. Men den skildras aldrig som självständig och som sanningssökande - med undantag för Erik Ponti. Ändå är massmedia mycket viktig i Hamiltons värld. Massmedia är nämligen den plats där alla maktintriger utspelas. Varje händelse mäts mot om den riskerar att komma ut i massmedia eller inte. Det är aldrig viktigt om någonting är rätt eller fel i sig, enbart om det finns risk för avslöjanden. Massmedia har blivit en arena som olika politiska intressen utnyttjar i sin kamp mot varandra. Genom Guillous böcker kläs det vackra talet om journalistiken som den tredje statsmakten av och blottläggs som det politiska instrument den till stora delar blivit. Han underbygger därigenom det tvivel som redan florerar i vårt samhälle, men samtidigt gör han oss läsare bättre rustade att möta massmediabilderna.
Inte heller politikerna undkommer Guillous satir. Visserligen drar han inte in dem förrän i den tredje boken, I nationens intresse, men framöver är de en av de centrala måltavlorna, vilket blommar ut för fullt i Den hedervärde mördaren. Den bild han målar upp understöder helt och fullt det politikerförakt som spridit sig i Sverige. Men Guillous politiker är inte, som somliga kritiker hävdat, töntiga eller korrupta. Tvärtom, de är maktmänniskor, de är politiker i en värld där politiken bedrivs för sin egen skull. Framför allt är det nog så att Jan Guillou försöker förstå hur deras beslutsfattande går till och hur beroende av medierna de är.
I Fiendens fiende sitter kabinettsekreteraren Peter Sorman med tre dokumenttravar - som var och en kan brisera i affärer och skandaler - på sitt bord. Det är sommar och det är valår. Vad göra? För första gången under 80-talet kommer det som kanske allra häftigast berört oss in i den samtida litteraturen: Hur tänker en politiker när affärer är i antågande? Sormans lösning är politiskt genial. För att få en opinionsmässig framgång skickar han ner Hamilton till Beirut för att få loss två kidnappade svenskar. När Hamilton kommer hem och meddelar att han använt våld vill han absolut ingenting veta.Tidningarna domineras sedan av kidnappningsdramat där det står att "hemlig svensk och mycket framgångsrik diplomati" löst fallet. Politiken handlar nämligen aldrig om moral eller principer - utan om vad som händer om saker och ting läcker ut i pressen och om hur mycker borgarna ska bråka.
Den roman där affärerna tar störst plats är utan tvekan Den hedervärde mördaren. På sätt och vis är det en märklig Guillou-roman eftersom ingen blir mördad av Hamilton och ingen egentlig fiende uppspåras. Snarare handlar romanen om Sverige i stort. För det första får vi veta att Sverige spelade en mycket förträngd men moraliskt tvivelaktig roll under andra världskriget. Myten om den rättfärdiga Sverige är uppbyggt på en lögn, menar Guillou. Samtidigt får vi veta hur det ljugs och bedras överallt i Sverige idag. I den hedervärde mördaren är allting flytande, där skildras ett Sverige i djup kris, där regeringen till och med tar hjälp av underrättelsetjänsten för att stoppa säkerhetstjänstens olagliga buggningar eftersom regeringen, som ett medel att minska uppmärksamheten på det egna partiets olagligheter, bestämt att all olaglig buggning ska upphöra. Ingen litar på den andra, allt är maktspel och intriger.
Som komplement till politikerbilden låter Jan Guillou också 80-talets klipparekonomi komma in i böckerna genom den rike Carl Hamiltons egna affärer och moraliska bryderier. Hamiltons rikedom har nämligen uppkommit just genom den svenska ekonomins förvandling. När han åker till USA låter han några ekonomer förvalta hans arv på ett femsiffrigt belopp. När han kommer hem är han aktiägare av sexsiffriga belopp. Men eftersom han inte gillar aktier - det är alltför kapitalistisk - säljer han dem och köper fastigheter, precis innan fastighetsboomen, så hans rikedom bara ökar och ökar. Han skatteplanerar och styckar förlustföretag i samma andetag som han är upprörd över bristen på socialism i Sverige och den socialdemokratiska skattepolitiken. Att Hamiltons ekonomiska moral inte vägs upp av hans moraliska bryderier eller att Guillou gillar att gnälla om socialdemokratin, påverkar inte det faktum att det endast är i Coq rouge-serien som den svenska ekonomin under 80-talet avhandlas i den samtida litteraturen. Dessutom lär han oss hur det går till när man spekulerar.
FOLKHEMMETS SPRICKOR
Över huvud taget tycks det vara det svenska folkhemmet som Guillou är ute efter att avslöja. Här och där strör han in små gliringar om de svenska trygghetslagarna, sjuk- och föräldraförsäkringar och de svenska fackföreningarna som hindrar stackars polacker att plocka äpplen i Kivik. Men satiren biter inte riktigt, Guillou själv tycks tveka. Kommentarerna fungerar snarast som en påminnelse om vårt trygga Sverige, vars mörka sidor Guillous romanprojekt går ut på att visa fram.
Den bild av Sverige som växer fram är alltså av ett land i djup kris. På sätt och vis kan man se romanerna som Guillous privata maktutredning och det är framför allt där han skiljer sig från alla andra försök till samtidsskildringar eftersom han tar itu med de konkreta politiska och institutionella aspekterna av krisen. Hans karta över Sverige innehåller flera dimensioner - för på samma gång som han är kritisk så fungerar också böckerna pedagogiskt. Visst kan man se böckerna som en ren missnöjesyttring, där Guillou talar om hur illa han tycker om mycket i Sverige. Men det är inte så enkelt att han bara är ute efter att vädra antipatier, som så många kritiker försökt göra gällande. För samtidigt beskriver han också institutionerna inifrån, han skildrar maktens mekanismer, och därigenom den bakgrund som missnöjet hämtar sitt bränsle ifrån. Hans böcker får därför en dubbel funktion. På samma gång som han blivit en missnöjets underjordiska opinionskraft övar han nämligen oss läsare i en kritisk hållning till makten. Guillous romaner har till exempel antagligen bidragit till en större misstänksamhet mot Säpo än vad massmedierna, med sitt kritiska uppdrag, förmått. Ja, man kan säga att de uppfyller en djupt demokratisk roll eftersom de ger oss medborgare en större möjlighet att förstå och hålla distans till våra makthavare. Jan Guillous agentromaner fungerar som en enda sammanhängande - cirka 2500 sidor lång - bildningsroman, där en naiv tro på det förträffliga folkhemmet under romanernas gång bryts sönder i en enda härva av misstänksamhet och maktintriger utan att läsaren helt överges i mörkret. På andra sida kliver vi nämligen ut bättre rustade. Det är den undersökande journalistikens bidrag till svensk romankonst.
GODINGKONSPIRATION
Man kunde tycka att Guillous romaner vore rena guldgruvan för en litteraturkritik som ropar efter skildringar av den svenska samtiden. Men de teman han odlar i sina böcker har varit märkligt frånvarande när det skrivits om dem. I stället har kritikerna hävdat att Guillou inte är någon författare, att han inte kan skriva dialoger och Carl Hamilton har avfärdats som en osannolik figur och obehaglig macho. Svagheten hos samtliga dessa kritiker är att de använt all sin prestige och energi till att få diskussionen om Coq Rouge att handla om allt annat än dess innehåll. En hel del av kritiken är nämligen rimlig - dialogen är ibland lite stel, Jan Guillou strör omkring alltför många macho-klyschor i böckerna - men så länge kritikerna aldrig diskuterar vad böckerna egentligen handlar om förblir den likväl ointressant och gnällig. Dessutom handlar det väl mest om ett traditionellt förakt för thrillergenren.
Främst har förmodligen hans nogranna beskrivningar av framför allt olika vapen fått stryk. Men kritiken missar här något väsentligt. Ty inte bara vapenskildringarna sker in i minsta detalj. Varje skeende dokumenteras minutiöst - från hur olika beslut tas och genomförs, över vilka blanketter som måste användas och vilka lagutrymmen som tillåter vad, till polisens kaffeautomat, hur man sätter ihop en Ikea-möbel eller hur Hamilton står och lagar mat. Det är realismen och det faktiskas återkomst till den svenska litteraturen. Språket står för den tyngd som förankrar böckerna i den svenska verkligheten och ger dem den resonansbotten som gör att vi faktiskt kan uppleva dem som en skildring av dagens Sverige.
Mer allvarlig är den kritik som menar att Jan Guillou i Carl Hamilton har skapat en elitistisk hjälte med övermänniskodrag, som mördar, ljuger och bedrar om vartannat utan att det får några moraliska konsekvenser i böckerna. Den mest träffande formuleringen av denna kritik står Göran Rosenberg för i sin rasande uppgörelse med Coq Rouge-böckerna i Moderna tider (8-9/91). Den världsbild Guillou målar upp i sina böcker är, hävdar han, "djupt antidemokratisk, intensivt elitistisk och politiskt livsfarlig". Hamilton och hans gelikar utgör en liten godingkonspiration som står ovanför alla lagar och förordningar och mot dem står korrupta och inkompetenta politiker. Problemet med Jan Guillou är alltså att han via sina böcker försökt "ge trovärdighet åt en djupt föraktfull bild av politiken och demokratin i Sverige".
Den typen av kritik går inte att avfärda så lätt. För tar man kritiken på allvar, drabbas hela romanbygget av en kraftig slagsida. Mot det bedrövliga läget i Sverige skulle nämligen den lika djupt tvivelaktige Hamilton stå som ett ideal. Göran Rosenberg drar det så långt att det kommer att handla om Jan Guillous egen moraliska hållning. Visserligen lider denna typ av kritik av samma svagheter som den ovanstående. Man undviker ner till sista kommatecknet att kommentera de påståenden Guillou gör om Sverige och dessutom är en hel del av det moraliskt tvivelaktiga helt enkelt typiskt för alla thrillers. Men ändå: Jan Guillous förhållande till Hamiltons våld är tveksamt.
HYVENS POLISER
Vad det till sist handlar om är moralfrågornas ställning i Guillous agentromaner. Hur löser han problemet med det moraliska vacuum - vilket han ju själv skildrar - som uppstått efter vänsterns död? Finns det över huvud taget någon som fungerar som moralisk motvikt till det cyniska maktspelet? Och är det verkligen så att hamiltongängets dåliga moral gör att den bilda av Sverige som växer fram i romanserien blir ogiltig? Just det hävdar ju till exempel Rosenberg.
Vad kritikerna genomgående har missat är att det visst finns gestalter i detta uppluckrade Sverige som är hederliga, som styrs av sunt förnuft och moraliska principer. Men det är absolut inte Hamilton, utan den vanliga polisen. I Guillous böcker är det nämligen polisen som står som sinnebild för den vanliga svensken. De olika poliserna har hål på strumporna, har en fru som somnar framför TV:n, en tonårsson som pappan inte förstår sig på, en dotter med märkliga vänstersympatier, ett snorigt barn som inte får vara på dagis; och eftersom polislönen är så skral får de nöja sig med en billig Misket Karlova på fredagskvällen. Dessa utför ett hedervärt arbete, de gnatar på med sina utredningar och låter sig inte hejdas av en massa hemligheter och ideologiska fördomar. Berättelsen om polisens vanliga utredningsarbete blir så en kontrast både mot Näslunds fantastiska teorier och Hamiltons våldsamma arbetssätt. I grund och botten handlar det förmodlige n om en skildring som en gång för alla ska visa upp hur en mordutredning ska gå till, till skillnad från Holmérs klantiga kurd- och palmeutredningar.
Den som dömer ut hela Guillous romanprojekt på grund av Hamiltons omoral har helt enkelt inte förstått vilken funktion poliserna har. Faktum är att det är de som fungerar som en motbild till maktens beteende. Poliserna utgör den kollektiva fond som alla affärerna spelar mot. Gentemot Säpo, politikerna och massmedia står polisen för den tysta majoritet som i sitt vardagsslit bär upp en folklig moral som skiljer sig dramatiskt från deras representanters, makthavarnas. Genom sin berättelse om polisen lodar Guillou djupet i klyftan mellan svenska folket och de som är satta att bevaka och styra landet. Och det är i den klyftan som misssnöjet lever, inte i klyftan mellan Hamilton och till exempel Säpo. Därför kan man inte, som Rosenberg och andra gjort, diskvalificera den guillouska maktutredningen med hänvisning till Hamiltons elitism.
STATLIG MÖRDARE
Tyvärr fungerar hans polisskildring inte på samma sätt som en motbild till Hamilton eftersom Guillou varje gång det bränner till tenderar till att tona ner kritiken. Därför kvarstår problemet med Hamiltons moraliska status. Göran Rosenberg sätter nämligen fingret på en öm punkt. Romanerna lider av en asymmetri. Den största delen av samtidskritiken är silad genom Hamiltons gamla vänstersamvete; han fungerar som en moralisk motkraft, samtidigt som hans eget våldsamma och ofta lagöverträdande agerande - och det militära kollektiv han ingår i - är helt befriat från kritik. Två centrala frågor måste ställas. Ska verkligen Hamilton, trots polisens plats i böckerna, fungera som en positiv motbild mot det annars så bedrövliga Sverige? Och är det rimligt att tänka sig att Hamilton, enligt Guillou, faktiskt utgör ett ideal? Vad det helt enkelt handlar om är hur Guillou egentligen skildrar Hamilton.
Carl Hamilton har våldet till arbetsuppgift. Men även om vi upplever det som i en grundläggande mening omoraliskt finns det i princip ingenting att klandra honom för på det området om man inte är pacifist. Större delen av den manliga svenska befolkningen är ju också utbildade i konsten att döda, fast de inte har samma skicklighet som Hamilton och inte heller ligger i den ständiga beredskap som denne gör. Våldets omoral i sig är inte heller Guillous huvudfråga utan var våldets gränser går. Ska nämligen Hamilton skydda nationen och demokratin till vilket pris som helst? Just här får Guillou det svårt. För låter man den frågan vara vägledande blir Guillous skildring av Hamilton djupt problematisk. Hamiltons våld är nämligen alltid invävt i sammanhang där olika yttre orsaker gör att hans mördande framstår som ett måste. Han och militären går alltid fri från klander, vad de än gjort, med hänvisning till nationens intressen. Den stora fråga han ställer om demokratins gränser, vad som händer när demokratin börjar försvara sig själv med odemokratiska medel, får ingen riktig lösning. Läser man böckerna ur det perspektivet, går det inte att komma ifrån att Guillou faktiskt både skildrar och själv anser att militärernas agerande och Hamiltons våld är gott och nödvändigt. Eller? Kan det vara så att han helt enkelt misslyckats med att nå ut med sitt egentliga budskap? Böckerna går nämligen att läsa även ur ett annat perspektiv där Carl Hamilton framstår som en mycket tvivelaktig person.
RÖRMOKARE
Redan i Den demokratiska terroristen beskrivs Hamilton som skadad av sin våldsutövning. Under en handbollsmatch är han på väg att ta livet av en ruffig motspelare men lyckas hindra sig i sista stund. Våldets "autopilot" hade automatiskt kopplats på. Precis samma sak sker i inledningen till I nationens intresse när han med automatik skär halsen av sin älskarinna. I Vendetta har det gått så långt att han på privat hämnduppdrag mördar en hel bunt mafiosi. "Jag har blivit någon sorts den svenska statens lagliga mördare", kommenterar Hamilton sin egen situation i Fiendens fiende. Hamilton är inte bara en mördare, han ljuger och bedrar också. Från första början begår han tjänstefel efter tjänstefel i sin jakt på fienden. Först handlar det om små övertramp men genom romanserien växer det till en lavin. Bakom sig har han Den Gamle vars syn på tjänstefel sammanfattas i uttalandet att "poliserna kunde ta sina regler och stoppa upp där bak. Det var skillnad på Guds lag och människans förordningar". När Carl kommer till honom och bekänner att han mördat en fullkomligt oskyldig människa är hans enda reaktion att det inte får komma ut. I Den hedervärde mördaren är DG borta ur bilden, men när Hamiltons nya underhuggare Stålhandske och Lundwall nu kommer till honom och bekänner att de begått ett brott reagerar han precis som DG. "Det är givetvis vår avsikt att om möjligt se till så att lagen inte har sin gång." Han har dock en gnutta samvete kvar och kan kosta på sig en fundering: "Han hade just obesvärat och med fullkomlig självklarhet kastat sig in i en rörmokaroperation. Saken måste tystas ner, oavsett lagar och förordningar....Just detta som han tyckte allra sämst om i politiken...en Ebbe Carlsson eller en Bob Halderman, hade nu blivit en Hamilton."
Men hans egna funderingar hjälper honom inte, Hamilton är verkligen den goding Rosenberg skriver om. Samtidigt är det alldeles uppenbart att Hamilton rimligen inte kan ses som en rekommendation från Guillou; det inser var och en som vet ens det minsta om Jan Guillous egen gärning. Göran Rosenberg har valt att blunda inför detta faktum för att kunna komma åt Jan Guillou personligen. Men svårigheten med Hamiltons moral finns kvar. Litteraturen har nämligen sin egen logik. Guillou kan hata odemokratiska metoder hur mycket som helst utanför sina böcker - när vi läser böckerna är det ändå enbart deras eget innehåll som gäller. Och när Guillou väljer att skildra Hamilton helt ren från moraliska kommentarer kvarstår en brist i romanserien: Hamilton framstår trots allt som en positiv motbild eftersom han alltid står oemotsagd. Frågan om våldets och ljugandets pris återstår.
VARULV
För även om att det är en av de viktigaste frågorna i romanerna, är det samtidigt den fråga som Guillou har störst problem med. Han har försökt lösa den genom att skildra våldets inverkan på Hamiltons psyke. Just därför får vi redan från öppningsscenen med Hamilton veta att han mår dåligt. Utbildningstidens våld driver runt som "tysta isflak" och för varje gång han mördat ökas hans psykiska plåga. När vi kommer till I nationens intresse har Hamiltons våldsfantasier gått så långt att han är tvungen att gå hos en psykolog för att kunna hålla ihop sitt liv. Hans tvivel över sitt yrke blir allt djupare. "Det förstörde honom och förvandlade honom och gjorde honom till en varulv" I Fiendens fiende har han ingen personlighet längre, han är en "vandrande teaterkuliss" som inte skulle tveka att stycka en människa. "Som person hade han blivit ett misslyckande, som mördare en succé". Han blir allt mer likgiltig och när vi kommer till Vendetta är han så psykiskt nerbruten att han till en börja är fullständigt apatisk.
Guillou har helt enkelt förlagt våldets konsekvenser till ett djuppsykologiskt plan. Därigenom har han bäddat för ett misslyckande. Läsaren kan nämligen inte föja med i den utveckling som Guillou har tänkt sig. I en intervju i Aftonbladet beskriver han hur Hamilton blir alltmer våldsskadad och menar att man därigenom som läsare ska få något att ta ställning till. "Det goda våldet är inte alltid så gott." (16/8-87) Men Carl Hamilton blir aldrig någon jävla mördare, han förblir en hjälte även fast han mår lite dåligt. De moraliska frågor om våldets möjlighet att bemöta ondskan, som Jan Guillou tänkt sig ska träda fram i romanerna, förblir stumma. Varje gång Hamilton har svårt att hantera en i grunden moralisk konflikt löses den upp med "jag tror jag blir tokig" eller med att han tar sömnmedel. Coq rouge-serien växer - tyvärr - därför aldrig ut till en skildring av våldets etiska pris; den når bara till det psykologiska pris en våldets hantlangare får betala. I Ingen mans land - som är en betydligt konventionellare thriller i Fredric Forsyth-snitt än de tidigare - är till och med den dimensionen bortopererad: Våldets tvetydighet kommer här bara till uttryck i agentfruarnas oro för sina män.
NEW JOURNALISM
Carl Hamiltons värld förblir en sluten värld där allt annat utom hans eget agerande kan kritiseras, själv går han fri. Varför? Jag tror man framförallt måste se det som ett litterärt misslyckande. Guillou har valt en form för sin berättelse som han inte kan ta sig ur. När han övergick från journalistiken till litteraturen tog han nämligen med sig något i bagaget, the new journalism. Mot slutet av 70-talet propagerade han för denna nya inriktning. Samtidromanen sades vara död men om bara vissa litterära grepp infördes i journalistiken skulle den kunna ta över romanens roll. I den nya utgåvan av boken Reporter beskriver han hur han nu vänt på steken och istället tillämpar journalistiska metoder inom litteraturen. Men på vägen tog han med sig en av den nya journalistikens utgångspunkter, nämligen att utan egna värderingar skildra huvudpersonernas känslor, tankar och diskussioner med varandra. Därmed drabbas han av samma problem som till exempel Bob Woodward gör i sina böcker inifrån maktens centrum i USA. I sin kliniska skildring av maktens mekanismer blir de nämligen djupt omoraliska eftersom offren aldrig får komma till tals. Den nya journalistiken fungerar bara när huvudpersonerna själva i någon mening är offer, när de står längst ner på samhällsstegen. Först då kan Truman Capote helt kallt berätta om två mördares inre och yttre liv utan att det blir moraliskt anstötligt, eller Norman Mailer om Gary Gilmors väg till dödsdomen utan att Gilmor, trots den sympatiska skildringen, blir någon hjälte. Det omvända går inte. En William J Casey, en Dick Cheney eller en Carl Hamilton blir livsfarliga när de kommer in i litteraturen helt på sina egna villkor. Se där det stora problemet med Coq rouge-böckerna som en ytlig litteraturkritik tyvärr inte orkat diskutera.
I stort sätt samtliga litteraturkritiker har valt att lättfärdigt avfärda Guillous romanprojekt - ofta på dubiösa grunder. Därmed har man också avsagt sig möjligheten till en diskussion om dagens romankonst, om dagens samhälle och om de verkliga bristerna i Coq Rouge-böckerna. Hur man än ställer sig till innehållet i dessa, är effekten alldeles uppenbar. Jan Guillou har i eget majestät fått sätta normerna för hur realistiska samtidsromaner ska skrivas, samtidigt som han praktiskt taget ensam i den svenska litteraturen fått forma bilden av Sverige efter Palme.
Tidigare publicerad i Aftonbladet/KULTUR nr 4 december 1992, finns även i en längre version i Att läsa världen, red Greider & Gunnarsson (Daidalos, 1992).
De galna åren - EKONOMEN SOM SA EMOT ©Peter Antman