På många sätt kan man nog påstå att Olof Palmes genuint egna politiska idéer kretsar just kring hans framlyftande och starka betoning av jämlikhetsidealet. Nu är det dock inte så enkelt. Palmes jämlikhetsbegrepp är ett av flera viktiga politiska begrepp - som han seriekopplar till en politisk hållning.
Men kanske ännu viktigare. Ett genomgående tema hos Palme är hans starka betoning av att just idéer och värderingar måste spela en central plats i politiken. Även Palme kunde hålla långa kalk- och cementtal, men varje reform eller åtgärd sattes också in i ett ideologiskt sammanhang. De motiverades med något mer än enbart det praktiska resultatet. När han i sitt korta inlägg på den socialdemokratiska kongressen 1960 kritiserar förslaget till nytt partiprogram för att det inte tillräckligt beaktar jämlikheten är det således inte enbart eller ens i första hand just jämlikheten som är det viktiga - utan vikten av att ha en medveten relation till de centrala socialdemokratiska värderingarna.
Under 1960-talet sliter Palme i olika utbildningspolitiska kommittéer som portföljlös minister; inför högertrafik och åker gokart som kommunikationsminister; reformerar universiteten och bygger ut vuxenutbildningen som eklesiastikminister. Samtidigt lägger han också i en rad tal under första hälften av 1960-talet grunden till sin speciella idépolitiska profil.
Mest öppenhjärtigt återfinns dock motiven och ambitionen i ett handskrivet manus från mitten av 1960-talet. På sätt och vis är texten häpnadsväckande med tanke på Olof Palmes nära samarbete med Erlander under 1950-talet. Här menar nämligen Palme att ''den ideologi'' partiet för närvarande håller sig med på många punkter är ''förfärande otidsenlig. Än värre: människorna anser den förmodligen ointressant.'' Men egentligen är det inte innehållet i politiken Palme vänder sig emot utan den idélösa ideologin och ett parti som enbart motiverar sin existens med att den företräder arbetarnas praktiska intressen.
''Jag skulle vilja göra ett tillägg'', skriver Palme, ''och säga att `socialdemokratin skall vara löntagarnas politiska organ, som formar sin politik med utgångspunkt från socialismens värderingar`.'' Därmed skull man förena en intressepolitik med ''en idépolitisk motivering för socialdemokratins existens''; ''ett lyckat äktenskap som utgjort en väsentlig orsak till socialdemokratins framgångar.'' Nu, tycks Palme mena, har dock det praktiskt-administrerande tagit över handen, det idépolitiska ''har partiet ofta lämpat bort i sin propaganda''. Men, menar han vidare, för att lyckas framöver måste partiet både ''knyta an till löntagar[organisationerna] och ''härleda sina konkreta åtaganden utifrån en idépolitisk grundval''. I den korta blyertsskrivna texten skriver Palme rakt ur receptet han själv så nära kom att följa: ''En viss åtgärd bör vidtas dels därför att löntagarna tjänar på den, dels därför att den är `förnuftig`.''
Det som tycks föresväva Palme är två problem. Den ena, mera outtalade, frågan handlar om socialdemokratins fortsatta dominans när arbetarklassen inte längre växer utan snarare tenderar att minska. Palmes lösning är att ånyo göra värderingarna till partiets grundförutsättning - på så sätt kan man vinna nya anhängare. Den andra, mera uttalade, frågan handlar om risken för att partiet vilar på vunna lagrar och bara administrerar det bestående. Också här är lösningen mera ideologi.
Det hela utvecklar sig till en svidande kritik mot den rent administrerande politiken.
''Partiets aktiva kader består till väsentligen av aktiva kommunalmän, intensivt upptagna med administrerande och nämnd[emöten]. De äldre har i allmänhet fått en ganska grundlig ideologisk skolning, men den är föga anpassad till dagens verklighet, minnet av det börjar flagna av med åren, och de är utsatta för den vittring som seniliteten alltid medför. Ändå är de äldre ofta mycket fastare i [tron] än de grupper, som inte sällan [värv]ats direkt in i administrationsmaskinen, utan att ha underkastat sig behovet att skaffa sig en samhällssyn. Då ligger karriär[ismen] på lut.'' [63]Det var en utveckling han betraktade som direkt farlig, inte bara för partiet. I ett av sina viktigaste tal, hållet i blå hallen under SSU:s kongress 1964 varnar han: ''Den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin.'' [64]
Man kan finna två huvudsakliga motiveringar till denna hållning hos Palme.
För det första därför att socialdemokratin är ett parti som har sitt motiv i viljan att förändra samhället. För att kunna göra det måste man ha någon vägledning, någon idé om varför och varthän; ''i det ögonblick som vi skulle försöka fly undan utopierna, fly undan de långsiktiga målen för samhällsutvecklingen, fly undan att skapa förväntningar hos människorna. Ja, då skulle allt vittra bort, därför att vi inte längre hade, ska vi säga, den etiska drivkraften, den ideologiska drivkraften.'' [65]
I en intervju i fransk radio några år senare utvecklade han tankegången. ''När vårt parti blir förstelnat, kommer vi att förlora makten. Därför att det, som vi ser det, inte är vissa människor som sitter vid makten utan en rörelse och vissa idéer.'' [66]
Det finns även ett djupare motiv hos Palme, som inte i första hand handlar om socialdemokratins samhällsförändrande kraft och roll i det svenska samhället. Idéerna, menar han dessutom, är själva grunden till att demokratin och politiken faktiskt blir en angelägenhet för alla och inte bara för eliter och experter. Inför valet 1970 säger han på broderskapsförbundets kongress: ''Vi behöver aldrig bli värnlösa offer för anonyma krafter. Vi behöver aldrig överlämna beslut till experter och specialister. Politiken är åtkomlig för var och en att bedöma. Ty den bestäms ytterst av värderingar och idéer.'' [67] Därmed kan var och en ta ställning, även till de största och svåraste frågorna.
Olof Palme var dock på intet vis fientligt inställd till experter eller forskare. I sina tal hänvisar han ständigt till nya rön inom främst samhällsforskningen, och det är tydligt hur han vid flera tillfället djupt påverkats av den samhällsvetenskapliga debatten. Men, inskärper han ofta, forskarna och experterna kan inte mer än skildra verkligheten som den för tillfället ser ut. För att bedöma vad som är viktigt, vad som bör förändras och hur det ska förändras måste man vägledas av något annat än expertkunskapen, nämligen idéer om hur man vill forma om verkligheten, förändra samhället. I det läge politiken enbart skulle behärskas av experterna så dör politiken - samhället blir stillastående.
Men det är inte de stora klassiska ideologiska systemen som ska vägleda - de förklarade Olof Palme döda redan på sextiotalet. Vi har inte längre ''någon enhetsformel'', skriver han i Fönstret 1962. ''Vi tror inte längre på en ödesbestämd utveckling...varje försök att påtvinga verkligheten en enhetsformel får ett drag av groteskeri och vederstygglighet och leder [ytterst] till hänsynslöshet mot enskilda människor'', säger han 1965. [68]
Skälet till att det inte kan eller framför allt inte får finnas någon ''grandios enhetsformel'' [69] är därför att det är de enskilda människornas vardagsvillkor som är det viktiga. Nästan 20 år senare håller Olof Palme ett av sina mest centrala tal, på Harvard university. I det återkommer han till tankegångarna från 1960-talet:
''The purpose of society is not to realize any singular idea, unrelated to the conditions of human life. It is not to be built for the yonder, nor as a goal in itself to manifest the greatness of the nation or the state, nor in the intrests of any particular group or class. It is not to be built according to any rigidly determined blueprint for the perfect society of the future.''Olof Palme tar därmed bestämt avstånd från den marxistiska determinismen, som ju också haft sin tradition inom det socialdemokratiska partiet. Han menar samtidigt att det inte finns en generallösning på samhällets problem. Det finns med andra ord ingen färdig planritning, eller enskild idé, som kan förestava vad det goda livet är för något. Det är upp till den enskilda individen att bestämma. Av detta följer däremot inte att individen bäst förverkligar sig i ensamhet, att man måste lämna samhället i fred och låta allt vara vad det är. ''Society and its institutions are to serv people here and now, so that they shall be able to realize their life project, live their lives'', säger Palme.
Varför? Jo, därför att det i samhället finns mekanismer som konsekvent missgynnar vissa människor. Makten att förverkliga sina livsprojekt är inte jämt fördelad. Det råder stora klyftor mellan människor. ''The aim of society and of solidarity is that everyone shall have access to resourses so that they will be able to realize the essential undertakings of human life, the great life projects.'' [70]
Man kan säga att Palme arbetar ut en medelväg mellan utopin och vardagsadminstrerandet. Eftersom det är människornas vardagsliv i all sin mångfacetterade rikedom som är det viktiga i politiken kan ingen enskild idé erbjuda lösningen på vardagslivets problem. Samtidigt är samhället aldrig färdigt, och vill man förbättra levnadsvillkoren för de många måste man arbeta för förändring. Det kan bara göras genom segt och långsamt praktiskt politiskt arbete - genom reformer. Men reformer utan idéer och värderingar är tomma och i längden direkt farliga därför att de hotar folklig uppslutning och deltagande i politiken.
Olof Palme var mycket medveten om denna avvägning. I en intervju i början av 1970-talet tar han upp temat och ger en historisk återblick:
''I fought a lonely fight, all during the fifties for the place of ideology, and I continued that. In the sixtiet I was somewhat attacked by som people, who wanted to make ideology of everything. Socialist policy, left policy, is always a tension betwen the ideas and the utopia you have to work for and a reality that is difficult to change. In order to be able to change reality you have too keep the ideological debate alive and always talk about your goals and your basic ideas as decisive for your practical activity. But in your practical work you have to be a pragmatist, otherwise you won`t get anywhere.'' [71]Det är viktigt att komma ihåg. Även om vi här nästan uteslutande ägnar oss åt Palmes ''ideas and utopia'' så var han också en utpräglad pragmatiker och ''doer'', som älskade ''grejer där man kan göra prylar'', som han uttryckte det en gång. Det är väl känt att han tidigt visade sig vara en suverän taktiker, förhandlare och kompromissmakare. Det är inte uteslutet att det snarare var dessa egenskaper som så snabbt bar fram honom till ledarskikten inom socialdemokratin under 1950-talet.
Palmes storhet och unika signum är emellertid att han ständigt höll båda sidorna levande, både idéerna och den praktiska politiken, och intensivt arbetade för att sammanföra de tu. ''Det är svårt att fördjupa sig i de senast framlagda propositionerna, eller den avlägsna utopin, men att binda samman detta ser jag som politikens viktigaste uppgift.'' [72]
Samtidigt som han avfärdade de färdiga idésystemen varnade han lika mycket för att göra metoderna, lösningen för dagen, till ideologi. ''Vi tvingas ofta ompröva vår politik när det gäller metoder och praktiska handlingslinjer. Samhällsutvecklingen gör detta nödvändigt, liksom människornas önskningar. Illa har det gått för partiet när vi begått misstaget att göra en politisk metod som är lämplig i ett visst tidsskede till ideologi för alla tider.'' [73] Men bara för att metoderna skiftar måste man inte byta värderingar. ''Trofasthet och konsekvens när det gäller idéerna måste förenas med [...] trolöshet när det gäller metoderna.'' [74]
Vikten Palme la vid idéer skiftade tyngdpunkt under hans politiska liv. Under 1960-talet betonade han oftast ideologin, i mitten av 1970-talet säger han i en intervju att ''[r]eformismens vardagsslit ter sig [...] allt viktigare'' [75] , för att åter i mitten av 1980-talet åter lägga tyngdpunkten på idépolitiken: ''Jag ska snacka mer ideologi framöver.'' [76]
Frihet, Jämlikhet Och Broderskap
Vilka var då de idéer och värden som skulle vägleda reformpolitiken? Det vi hittills skildrat är ju snarare att betraktat som en överideologi, en sorts ram för Palmes politiska agerande. Ett stycke ur hans inlägg vid den för framtiden mycket viktiga Verdandidebatten i Uppsala 1966 om klassklyftorna i det svenska samhället ger en antydan:
''I alla kulturer har man med börden, penningens och status av olika slag som utgångspunkt försökt dela in människor i fack och fållor. Det finns heller ingen grandios enhetsformel, som kan erbjuda en lösning på detta ständigt återkommande dilemma. Vi vet bara att det endast är med ett segt vardagsjobb med tusen och en praktiska reformer som man över huvud taget kan komma framåt. Vi vet också att man orkar med detta vardagsarbete endast under förutsättningen att man drivs framåt av utopien om ett bättre samhälle, som präglas av jämlikhet och människornas lika värde.'' [77]Jag vill hävda att grundbullten i Olof Palmes idépolitik, det centrala etiska värde som allt det andra hämtande kraft ur, är människornas lika värde. Den stora frågan är då vilka konsekvenser man bör dra att detta etiska värde. Här följde Palme vänstertraditionen nära. För man kan inte nöja sig enbart med den etiska principen, man måste också ta dess konsekvenser. ''Vi vilja förverkliga människovärdets princip'', citerade han gärna Richard Sandler.
Men hur skulle det gå till? Den princip som genomsyrar hans politiska förkunnelse är i grunden enkel: har man väl godkänt demokratins jämlikhetsprincip - en man en röst - måste man också gå med på att den slår igenom på livets alla områden. Det är en princip som vägleder honom när han inför SSU-arna 1964 deklarerar ''avskyn mot klassamhället'' likväl som när han 1982 vänder sig mot TV-tittarna i partiledardebatten och säger: ''Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje.''
Det är alltså via och med hjälp av demokratin som människornas lika värde skall infrias. Helt enkelt för att idén om alla människors värde ligger inbäddad i den. Och på den punkten var han glasklar: detta ställer kravet ''på en social och ekonomisk verklighet som kan ge friheten innebörd''. Det räcker således inte med allmän uppslutning kring idealet, eller ens att alla är jämlikar inför lagen eller i politiken, därför att man då missar ''de ekonomiska faktorernas avgörande betydelse'' [78] för människors möjlighet att leva som fria och jämlika medborgare.
Palmes idépolitiska grundval kan egentligen sammanfattas med franska revolutionens paroller ''frihet, jämlikhet och broderskap''. Och den kan bäst förstå som en seriekoppling av de tre honörsbegreppen på ett sådant sett att de betingar varandra.
Målet är människors frihet, befrielse om man så vill. Men människor blir fria bara om alla skrankor, alla klyftor och all exploatering försvinner. ''Valfrihet förutsätter jämlikhet'', som han sa till deltagarna på partikongressen 1972. [79] Jämlikheten är i sin tur bara möjlig att uppnå om människor sluter sig samman i stället för att konkurrera, om man väljer ''demokratins och den solidariska sammanhållningens väg''. [80] Utan det ena är det andra menings- eller verkningslöst.
Jag ska inte säga att Palme egentligen införde något genuint nytt. Det innebar inget brott med den socialdemokratiska traditionen, snarare en starkare betoning av ett gammalt men delvis gömt tema. Det speciella med Palme var hans intensiva kontakt med detta idéarv, det allvar han la just vid dessa idéer. Men där Erlander i första hand betonat ''tryggheten'', som en kvarleva av utrotningen av fattigdomen, började Palme betona ''jämlikheten''. I en artikel i Tiden 1960, som på många sätt ligger nära hans och Erlanders gemensamma formuleringar, finns ett nytt stråk. ''Prisbildningen på marknaden är inte något tillförlitligt mått på alla den enskildes önskningar'' [81] , skriver han. Det är mer än en nyansskillnad. För om trygghet i första hand leder tankarna till att beskydda och ta hand om, så riktar sig talet om jämlikhet och den enskildes önskningar snarare mot befrielse.
Den idémässiga kopplingen mellan hänsyn till individens önskningar och kravet på jämlikhet för att förverkliga detta utgör det idépolitiska arv Olof Palme lämnade efter sig, som gav socialdemokratin en roll också i det senindustriella Sverige. Det kom också delvis att ändra motiven bakom välfärdsstaten.
Det är egentligen svårt att peka ut vilket av de tre värdena - frihet, jämlikhet, demokrati - som är mest centralt i Palmes idépolitiska ställningstaganden. Själv lutar jag ändå åt att just betoningen av jämlikhet har en speciell betydelse. Det är där Palmes samhällsanalys dväljs. För det är först när man svarat på frågan varför jämlikhet inte råder i samhället som man kan peka ut vägen framåt. Emellertid är det svårt att vaska fram någon ''grandios enhetsformel'' hos Palme som talar om varför ojämlikhet råder. Här har han ingen utvecklad teori.
Visserligen råder det knappast något tvivel att han pekar ut kapitalismen som det främsta skälet bakom de ojämlika levnadsvillkoren, under 1950- och 1960-talet i form av kapitalägarna, under 1970- och 1980-talet i form av marknaden. ''I begreppet socialism ligger att människans värde inte avgörs på en marknad.'' [82] I sitt avslutningsanförande vid den sista socialdemokratiska kongress han kom att delta i sa han: ''på marknaden råder ingen jämlikhet, där föds inget broderskap, där är det pengar som regerar.'' [83] Och vad som händer när pengar regerar hade han ett entydigt svar på: klyftorna mellan medborgarna ökar. ''Marknadens sätt att fördela makt, pengar, förnödenheter och prestige ger icke ett resultat som vi kan kalla rättvist.'' [84]
Samtidigt menade han att klyftorna var minst lika stora inom östländerna och avvisade socialisering och avskaffande av äganderätten som en väg till ökad jämlikhet. Det finns alldeles för många mekanismer som verkar i riktning mot ökade klyftor, och när en är avskaffad uppstår nya. Därför är kampen mot ojämlikheten just en reformistens ständig arbete med konkreta ting. Och Olof Palmes kamp mot ojämlikhet, hans utpekande av orsakerna bakom blir som mest tydlig i den konkreta politiska kampen - vilket kommer bli tydligt nedan.
Jämlikhet blir så snarast ett övergripande värde mot vilket man mäter tillståndet i samhället och en uttalad färdriktning - nämligen minskade klyftor.
Tämligen sällan pratar han om jämlikhet utan att koppla det till frihet, eller tvärtom. Det är därför inte helt lätt att ange vad Palme menar med frihet. Det bästa sättet att närma sig hans frihetsidé finner vi i begreppet den ''enskildes önskningar''. Hur tolkar han detta? Ett återkommande tema är människors strävan att förverkliga sig; under 1980-talet började han allt ofta tala om ''livsprojekten'', vackert uttryckt i harvardtalet:
''During the course of life, we all meet the same challanges: to grow up and be educated; to find playmates and friends; to prepare ourselves for our different roles in adult life and make our own living; to find somewhere to live and make it into a home; to forma a family and bring up children; to keep healthy throughout life and cope witk illnesses and other missfortunes that may beset ur; to secure a decent living and preserv our dignity for the inevitable frailty of old age; to live as free citizens, equal with other members of society; and to take a share in being responsible for the common good.'' [85]Att kunna förverkliga sitt eget livsprojekt, det är vad Palme menar med frihet. Däremot, och det är det centrala, innebär det icke att frihet därigenom måste tolkas som individens frihet att enbart förverkliga sig själv. I själva verket finner Palme här en djupare underliggande koppling. Livsprojekten är ''[t]he uniting link between all people''; de må ta sig olika vägar, men i grunden ser de alla lika ut. ''Frihetsbegreppet får därför aldrig reduceras till att enbart handla om den enskildes individuella frihet, den personliga äganderätten, eller frihet från samhällsregler och lagar.'' [86] Människan är genom sina livsprojekt beroende av varandra. ''För människor må vara olika i många avseenden, i en bemärkelse är vi alla lika. Vi är medborgare i samhället, våra liv påverkas av hur detta samhälle fungerar. Och eftersom samhället formas av sina medborgares villkor, formas våra egna liv i mycket av de villkor våra medmänniskor lever under.'' [87] Därför kan inte frihet skapas genom orättvisor.
''För oss'', sa han i Smedjebacken 1970, ''är jämlikheten en frihetsidé. Dess syfte är att röja undan hinder för människornas fria utveckling, ge dem en chans att utveckla sin personlighet.'' [88] Och enbart om makten fördelas jämnare får människor möjligheten att ''forma sin tillvaro efter egna önskningar'', menade han. ''Målsättningen är en förändring av maktförhållandena i det svenska samhället.'' [89]
Palme var till fullo medveten om att detta innebar en utmaning mot privilegierade grupper - kapitalet om man så vill. ''Vi ska inte tro att vi når större jämlikhet utan hårda motsättningar.'' [90] Det var en utmaning han inte skydde. 1985 menade han att ''[f]riheten i dess olika skiftningar...måste tillkomma alla. Det betyder, ofrånkomligt, vissa inskränkningar i de privilegier de allra starkaste annars skulle ha skaffat sig''. [91] 20 år tidigare hade han berört samma problematik inför Skånes partidistrikt: ''Därmed nalkas vi ett område som alltid kommit kinderna att blossa heta. Det är när vi kommer in på frågor som aktualiserar förskjutningar i den ekonomiska makten i samhället, berör fördelningen av inkomster och förmögenheter eller påverkar den privata äganderätten som de verkligt djupgående politiska striderna i Sverige blossat upp.'' [92]
Vill man emellertid förändra samhället är det ofrånkomligt att vissa grupper protesterar. Men, menade Palme, egentligen är det ju '' de sociala klyftorna och inkomstskillnaderna som är en konfrontation, inte försöken att skapa en social utjämning. Det är förhållandena på arbetsplatserna - hälsoriskerna, nedvärderingen av praktiskt yrkesarbete, svårigheterna för de äldre, bristen på medbestämmande - som är en konfrontation, inte försöken att skapa trygghet, rättvisa och hälsa i arbetslivet. Det är dessa orättvisor och brister som är ett hot mot den lugna och stabila samhällsutveckling vi vill ha.'' [93]
Olof Palme pekade ut vad som kunde krävas: ''Behöver man för att uppnå detta ingripa i ekonomiska system och ändra på maktfördelningar, så ska man inte tveka ett ögonblick [...] Det är klokt. Ty det är socialt rättfärdigt''. [94]
''Vi begär inte att det enskilda näringslivet skall överge fast rotade övertygelser. Det vore orealistiskt. Men vi kan heller inte för vår del ge avkall på grundläggande värderingar'', förklarade han för de samlade näringslivsrepresentanterna på Exportföreningen 1970. [95] Och på socialdemokratins storrådslag 1971 deklarerade han frankt: ''Nu flyttar vi fram våra positioner.'' Samtidigt tonade han ner konfrontationen. ''Om arbetarrörelsen går till offensiv - och det skall vi - så sker det inte för att bekämpa andra, utan för att förbättra levnadsvillkoren för människorna. Men vi är tveklöst beredda att strida om det blir nödvändigt.'' [96]
Men det skulle inte äga rum genom kupper eller revolutioner - utan genom demokratin. Palme var en passionerad försvarare av demokratin som arbetsmetod. Innebörden är enkel. Man slåss med öppna kort, erkänner intressekonflikter och sina politiska motståndare. I slutändan är det sedan medborgarna som gör sitt val.
Emellertid inte enbart som arbetsmetod. Det är uppenbart att demokratin också hade ett djupare värde för Palme. Marknaden är bra till mycket, men den leder inte till frihet av det enkla skäl att den aldrig fördelar makt och inflytande jämlikt. I stället upprätthåller och fördjupar den ständigt klyftorna. Och det enda som kan motstå marknaden är demokratin, eftersom den just vilar på principen om alla människors lika värde. Därför måste det offentliga, demokratin, träda in och på närmast existentiella områden befria människor från ''marknadskrafternas tvång''. Det var ju efter den demokratiska principen om alla människors lika värde som han byggde sin politiska världsbild. Därför är det nödvändigt att värna demokratin och politiken som en metod och sätt att organisera sig. Det är motmakten. [97]
''Vi skall ha klart för oss att det inte finns någonting finare än politik. Politik innebär att man går samman för att lösa gemensamma uppgifter. Politik innebär att man ställer upp mål för samhällsutvecklingen, präglade av idén av ett gott samhälle som man gemensamt vill förverkliga. Utan politiken kan man aldrig värna människovärdet''. [98]Men ska demokratin och politiken värnas krävs något mer än enbart formella demokratiska fri- och rättigheter. ''Det handlar om att ge de faktiska förutsättningarna att kunna använda dessa rättigheter och detta ansvar.'' Har man väl valt demokratin kan man inte begränsa den till vissa livsområden. ''Det finns ingen gräns för demokratin.'' [99] Den ''måste vidgas och fördjupas''. [100]
Med demokratin skapas en dynamik mot ökade krav på förändring - ribban inför framtiden höjs.
''Min föreställning är denna: i det ögonblick människor får bättre möjligheter att diskutera brister i den verklighet som omger dem i arbetslivet och på grundval därav för fram förslag, kommer kritiken och kraven att skärpas. Det finns mycket i arbetsliv och samhälle i stort som fortfarande är vrångt, orättfärdigt och orättvist. Ökad demokrati kommer att innebära att det blottläggs och att det förs fram krav på förändring.'' [101]Just här finner man det karakteristiska med Palmes idépolitik, nämligen hans förmåga att para ihop samhällskritik med krav på reformer och framtidshopp och fortsatt tillto till socialdemokratin. Det är en rätt märklig bedrift egentligen. Socialdemokratin hade styrt Sverige i över 30 år. Ändå vågade Palme företräda en politik där, som han uttryckte det i mitten av 1960-talet, målet är att ''[m]attan rycks undan och allt det som sopats under mattan kommer fram.'' Det var inte ett riskfritt företag för socialdemokratin, den kunde komma att utsättas för en hård dom. ''Kontrasten mellan ambition och den mycket snöda verklighet där ambitionen är långtifrån förverkligad framstår i bjärt belysning.'' [102]
Men det var ett företag socialdemokratin med nödvändighet måste ta sig an. Ty, menade Palme, människorna kommer att vända sig bort från demokratin om den inte kan förverkliga sitt innersta löfte om alla människors lika värde. I ett radioföredrag 1968 varnar han för att demokratin aldrig är självklar, att människor kommer ''vända sig bort med ointresse'' om den inte ''i praktisk gärning kan förverkliga människors grundläggande sociala krav''. [103]
Det blev en stående varning i Palmes tal, en varning för nykonservatismen och misstron mot politiken och demokratin som beslutsform över viktiga frågor. ''[S]täller man demokratin utanför de stor, avgörande frågorna då berövas den sin livskraft.'' [104]
Vi kan uttrycka det så här: om människor ställs utanför, om inkomstklyftorna är för stora, om människor inte får arbete så de kan trygga sina liv, om arbetare är rättslösa inför arbetsgivarna, om kvinnor systematiskt missgynnas, då kommer i längden tron på demokratin att urholkas och därmed själva grunden för en möjlig utveckling mot större frihet. Därför måste socialdemokratin ta på sig ''den ofantligt svåra och spännande uppgiften att skapa förtroende för framtiden, att visa att vi inte är maktlösa, inte behöver vara värnlösa offer för marknader och anonyma krafter, att vi i gemenskap själva kan forma vår framtid.'' [105]
Hittills har vi hållit oss enbart till Olof Palmes grundläggande idéer och värderingar. De har vi, så att säga, tvingats destillera fram ur hans oerhört omfattande samling tal, artiklar och intervjuer. Men det går att vara mer konkret. Olof Palme följde verkligen sin egen rekommendation att gjuta ihop motiven för praktiska reformer med den mer allmänna ideologin. Det bestående intrycket efter att ha följt Palmes idépolitiska väg är dessutom att han ofta gick i förgrunden, att han på område efter område var bland de första som formulerade nya frågor och svar i offentligheten. Mycket av de vi nu mer ser som allmängod var det Olof Palme som först formulerade.
Det finns en spridd föreställning - närmast en myt - att det mest utmärkande med Olof Palme var en väl utvecklad opportunism, att han inte hade någon egen egentlig sakpolitisk linje, utan anpassade frågorna efter tidens opinion. Så var kraven på minskade inkomstklyftor enligt denna myt enbart ett sätt att desarmera en redan infekterad fråga, jämlikhetsoffensiven ett försök att fånga upp vänstervågen under 1960-talet och talet om ekonomiska demokrati framtvingad av facklig oro under början av 1970-talet.
Visst var Palme en skicklig dagspolitiker, som visste hur han skulle fånga upp tidens frågor och vända dem till partiets fördel. Men det mest slående är egentligen hur oerhört aktiv han själva var att först föra fram problemen och hur nära hans formuleringar ligger den väg han redan tidigare stakade ut.
I själva verket var Palme en av de mest drivande när det gällde att lyfta fram de ideologiska frågorna. Jag skulle vilja gå så långt att han var med och lade grunden till det ''missnöje'' han sedan kunde hämta ytterligare politisk kraft ur. Visst var det inte alltid Palme som själv upptäckte tidens problem först, de kunde ligga och pyra både i de fackliga organisationerna och bland samhällsforskarna. Men det var Palme som gjorde frågorna till politiska frågor, som kunde formulera dem så att de angick alla.
Nästan mitt i sin politiska bana tog Palme över partiledarskapet efter Erlander. Det var 16 år sedan han börjat arbeta hos honom; och han hade drygt 16 år kvar i livet. Också hans tal till partikongressen, den 4 oktober 1969, fångar på sätt och vis centrum i Palmes politiska gärning. Typiskt nog döpte han det till ''Erfarenhet och förnyelse''.
Socialdemokratin är, säger Palme, en folkrörelse som inte låter sig styras av enskilda personer, ''partiets politik växer fram i en demokratisk process som ytterst bygger på de enskilda medlemmarnas aktiva medverkan''. Palmes uppgift var att ''lyssna till rörelsen''; och så summerade han allt socialdemokratin åstadkommit: vi har ''åt vanliga människor givit bättre sociala förhållanden än något annat system som finns eller funnits.'' Men så lägger han till sitt speciella signum: ''Att i dagens samhälle stå stilla betyder att med stormsteg gå bakåt.''
Därför måste socialdemokratin visa att demokratin har handlingskraft, visa att sociala framsteg är möjliga. Olof Palme pekar ut tre huvuduppgifter inför framtiden. Det är tre huvuduppgifter som i mångt och mycket sammanfattar det centrala i Palmes politiska arv, som han under hela sin politiska gärning försökte utarbeta praktiska - men varierande - lösningar på.
För det första, menar Palme, måste man ''förhindra att den tekniska utvecklingen får orimliga konsekvenser''.
Det var förvisso en ytterst tidsbunden formulering. Mot slutet av 1960-talet började allt fler signaler komma om tillväxt- och flyttlasspolitikens baksidor och det stigande missnöjet med dess konsekvenser: nedsmutsning, bortrationalisering av arbeten och hela näringsgrenar, hård arbetsmiljö, stress och osäkerhet. LO kunde redovisa chockartade siffror - runt 80 procent av arbetarna ansåg att deras arbetsmiljö var riskfylld. Hade 30 år av socialdemokratisk politik inte nått längre? Det gjorde frågan akut och brännande, och Palme förslår ett batteri åtgärder där framför allt en ny satsning på näringspolitik stod i förgrunden.
Ty ett gott samhälle kan bara växa fram om människor känner att de själva kan styra och kontrollera utvecklingen i samhället. När anonyma krafter tycks styra blir människor otrygga, tappar förtroendet för demokratin och därmed dör en bit av framtiden. Förutsättningen för framsteg är, och det återkom han ofta till, att människor känner sig trygga, först då kan de växa och kasta av sig oken. ''Det behövs helt enkelt ett starkt samhälle'' som kan ''påverka produktionens inriktning och fördelning i stort''.
För det andra ska partiet ''vidga och fördjupa demokratin i Sverige''. Också här talade han djupt ur sin egen övertygelse. Ty ett ''starkt samhälle'' är enbart möjligt att förverkliga om alla känner sig delaktiga, om politiken ''är åtkomlig, möjlig för var och en att bedöma''. Och då kan demokratin inte förbehållas enbart de allmänna valen, den måste ''förankras nära vardagen''. Därför är det, säger han, ''utmärkt om vi kan decentralisera så många frågor som möjligt till det kommunala planet''. Framför allt riktade han emellertid ambitionerna mot arbetslivet. Demokratins arbetsmetoder får inte ta stopp vid fabriksportarna, 1970-talets stora fråga är företagsdemokratin.
Till sist manade han till kamp för jämlikheten. Vi har, menar han ''mer än andra blivit medvetna om de starka krafter som i det moderna samhället verkar i riktning mot ökade klyftor'' därför är det socialdemokratins uppgift att fortsätta kampen för jämlikhet med alla till buds stående medel. ''Vi måste fortsätta att bygga ut samhällets institutioner, den offentliga sektorn, till stöd för jämlikheten.'' Och det är ingen kamp som enbart berör en minoritet. ''Jämlikheten gäller alla''. [106]