Under hösten 1988 besöktes Stockholms universitet av en amerikansk professor som talade om ''The idea of the idea of a university''. Han höll en lång och lärd utläggning om de historiska försöken att definiera universitetets väsen, och det meningslösa i detta. Han själv tyckte att en jordnära definition vore miljön. Alltså, det som skulle utmärka ett universitet är dess omgivning, dess byggnader, samspelet mellan lärare och studenter med mera.
Vår föreläsare från Amerika diskuterade aldrig kunskapens roll på universitetet. Det som var viktigt för honom var socialiseringen och skapandet av hela och harmoniska människor. Hans ideal var också 1800-talets engelska elituniversitet, som i eftervärldens ögon knappast blivit kända för sin intellektuella skaparkraft. Han har han fel när han definierar universitetets kärna som dess miljö, och ändå inte.
De engelska 1800-talsuniversiteten uttryckte en speciell ideologi, inte bara genom vad de lärde ut, utan också genom sin materiella organisation: där skulle den kultiverade gentlemannen formas. Det är alltid lättare att i efterhand se dessa uttryck, att genomskåda den till synes neutrala ytan för att se de större sammanhangen, än vad det är att se sammanhangen i de samtida företeelserna. Närhet innebär ofta brist på perspektiv. Anledningen till att den amerikanska professorn också har rätt är att i miljön finns en bild av vad det enskilda universitetet är för något. Men det är ingen entydig bild. Den består av många skikt från olika tider, som korsar, påverkar och bekämpar varandra. Jag tänker nu undersöka ett av dessa skikt på Stockholms universitet: den fysiska miljön.
Den största delen av Stockholms universitet är förlagd till Frescati. Det är en relativt nytillkommen byggnation. Den planerades under sextiotalet och uppfördes under sjuttiotalet. De värderingar som ligger bakom dess planering och de värderingar som byggnaderna uttrycker - vilka inte nödvändigtvis är de samma eftersom intention och verkan inte alltid sammanfaller - ligger alltså nära i tiden. De uttrycker en bild av hur staten såg och kanske fortfarande ser på universitetet, på utbildning och forskning. Vår fysiska miljö omkring oss uttrycker något. I den har samhällsstrukturer, maktförhållanden och värderingar från olika tider avlagrats. Men det slutar inte med det. Vår miljö är inte neutral, inte bara något att beskåda, den styr i sin tur våra värderingar och beteenden. Den sätter gränser, eller skapar till och med möjligheter, för vårt dagliga liv. Den fysiska organisationen av Frescati uttrycker alltså en ideologi, samtidigt som denna reproduceras i det dagliga utnyttjandet av lokalerna.
Jag hävdar att Frescatis fysiska organisation konsekvent motverkar alla spontana aktiviteter och möten mellan människor, särskilt mellan studenter, lärare och forskare. Och vad ännu viktigare är, den motverkar allt möte mellan universitetet och världen utanför, livet i staden, det kulturella, politiska och vardagliga. Eva Eriksson har givit en träffande karakterisering av Frescati:''...det är femtiotalets utbildningsuppfattning, anpassad till sextiotalets dimensioner, som man på sjuttiotalet gjuter in i betong.''
Låt oss undersöka vad hon menar med sin kommentar och följ mig i frågandet: Varför ligger Frescati där det gör, varför ser det ut som det gör och hur påverkar detta möjligheterna till engagemang, sammanhang och kritisk debatt; kort sagt till möte och dialog?
Under 1820-talet förde det framväxande borgerskapet i Stockholm fram krav på att Uppsala universitet skulle flyttas till Stockholm. Bakom kravet låg viljan att bryta ner universitetets isolering från det övriga samhället och tvätta bort den konservativa prägeln. Tanken var att universitetet skulle ligga i det medborgerliga livets centrum och att det där skulle verka aktivt för förmedling av kunskap till medborgarna; där skulle också dess avskildhet från det praktiska livets realiteter brytas. Erik Gustav Geijer gick genast till motattack och försvarade universitetes rätt till självständiga och fria studier i lugn och ro, långt borta från de politiska intrigerna och dagsländorna. Geijer försvarade bildningsuniversitetet, studenternas och lärarnas rätt att skaffa sig en allmän och mångomfattande lärdom. Hans linje segrade i debatten.
Men i den fortsatta utvecklingen kom Geijers ideal allt mer på skam. Universitetens utbildningshegemoni bröts i takt med att kraven på praktisk användbarhet och kvalificerade yrkesutbildningar anpassade efter samhällets behov växte sig allt starkare. En rad sådana läroanstalter lokaliserades till Stockholm.
Under 1860- och 1870-talen aktualiserades på nytt frågan om ett universitet eller en högskola i Stockholm. Man krävde inte längre att Uppsala universitet skulle flytta utan inriktade sig på att privat bygga upp en högre vetenskapsakademi. Viljan var att skapa en plattform för kvalificerad upplysningsverksamhet inriktad på huvudstadens kulturella och intellektuella elit. Men när Stockholms högskola väl kom till stånd blev det ändå som en motsvarighet till universiteten, med samma ämnen och utbildning av studenter. Man ville hålla staten på avstånd och på så vis göra högskolan mindre omgärdad av regler. Från början hade man inga examensrättigheter, vilket gjorde att studentantalet hölls nere. Ekonomiskt bars det upp av det fria näringslivet och Stockholms stad, och högskolan kom genom sin tillkomst att exponera de liberala idéerna som behärskade huvudstadens intelligentsia och ekonomiskt och politiskt ledande skick.
Redan från början kom den nya högskolan att lida av lokalbrist, vilket skulle bli ett genomgående tema under dess existens. Genom att stå utanför statens ekonomiska ansvar fick den hela tiden föra en kamp för att dra in pengar till byggnader och professorstjänster. Stadens hjälp inskränkte sig till att betala delar av ett antal professorslöner och att bistå med mark.
Under 1900-talets första decennium skedde en omfattande förändring av universiteten. De skulle nu anpassas till en verklighet som krävde nya specialiserade och yrkesinriktade utbildningar. Sven-Eric Liedman skriver i boken Ideologi och institution att det från 1902-1906 års examensförberedning går en rät linje till de senaste svenska universitetsreformerna. Något som kan ses i deras strävan efter uniformering av alla slags studier, och som tagit sig uttryck i fasta studieplaner med fasta läskurser, en extrem fixering vid studietidens längd och genomströmningshastigheten samt sist, men knappast minst, anpassning efter arbetsmarknadens krav. Ett av de främsta instrumenten i omvandlingen var förändringar av examensformerna, vilket medförde att skillnaden mellan ämbetsmannaexamen och friare forskningsförberedande examen i det närmaste utraderades.
1904 infördes det examensrätt på Stockholms högskola. Grundsatsen om en ekonomiskt obunden högskola där studenterna fritt kunde välja vad de ville studera utan hänsyn till den statliga examensstadgan var nu en gång för alla övergiven. Men fortfarande fanns vissa privilegier kvar. Högskolan utsåg själv sina professorer och lärare samt ämnesprioriteringarna. Dock hade Stockholms stad mycket att säga till om genom sitt ekonomiska inflytande.
Stockholms högskola kom att hålla till kring Drottninggatan, vilket var naturligt då de flesta av Stockholms nya institutioner för vetenskap och högre utbildning koncentrerats dit. Där expanderade man i sakta mak och under svåra ekonomiska förhållanden. Genom införandet av examensrätt började studenterna strömma till. De byggnader som uppfördes var för små och opraktiska redan från starten, men visioner fanns och storslagna projekt lades fram. Under tjugotalet tänkte man sig att Observatorielunden skulle bli Stockholms Quartier Latin. Här fanns nu högskolan utspridd på några byggnader, Bergsskolan, Tekniska högskolan, Observatoriet och det nya stadsbiblioteket och Handelshögskolan. Redan 1919 föreslog Gunnar Asplund en omfattande bebyggelse runt och uppe på observatoriekullen med utgångspunkt från stadsbibliotekets arkitektur. Men någon finansiell hjälp från staden eller staten kom aldrig. Staden ställde upp med mark, men inget annat. Man fick förlita sig på egna fonder och privata donationer, vilket ledde till att ytterst lite av det stolta projektet genomfördes. Det tål att betonas igen: Stockholms högskola kom från början att lida av ständigt akut lokalbrist Något som varken staden eller staten var intresserade av att lösa.
Å så kom kriget och det tog slut; en ny värld tog form, en värld i storskalighetens, effektivitetens och rationalitetens tecken (begrepp som till slut tenderade att bli synonyma med varandra). Kriget och Manhattanprojektet bidrog till en utveckling där politisk planering och styrning blev viktiga för den militära forskningen. Denna modell kom sedan att överföras till den civila arenan. Något man brukar kalla ''Big-science-fasen'' inleddes. Forskningen, framförallt den naturvetenskapliga, fick status som produktivkraft. Vetenskapen skulle inte längre bedrivas i små laboratorier eller under okontrollerade former. Storskalighet var det nya som skulle säkra framtiden.
I Sverige blev det under kriget en omedelbar nödvändighet att omstrukturera forskningen och den högre utbildningen för att kompensera bortfallet av teknologiimport och strategiskt viktiga varor. Nya styrprinciper skapades, till exempel forskningsråden och forskningens uppdelning i olika tillämpningsnivåer. Under femtiotalet formulerade Erander idén att välfärdssamhället skulle skapas genom intensiv vetenskaplig aktivitet, vilket i sin tur skulle höja produktionen. Idén är enkel och mycket svensk. Staten går in och stöder avancerad och dyr forskning. Denna ökar mervärdesproduktionen utan att industrin behövt investera något. Dessa pengar skulle sedan via staten komma samhället till godo. Man skulle äta upp kakan och ändå ha den kvar och allt genom effektiviserad och rationaliserad forskning. Samtidigt skedde en kraftig ökning av befolkningen och omstrukturering av samhället. På ett tiotal år ökade antalet tjänstemän procentuellt sett tio gånger mer än industriarbetarna. I framtiden väntade nu en kraftig ökning av studentantalet och många hål att fyllas upp av akademiskt yrkesutbildade människor.
Under femtiotalet formulerades också tesen om ideologiernas död. Ideologierna hade spelat ut sin roll. Nu skulle man ägna sig åt praktiska problem som den objektiva vetenskapens odiskutabla resultat skulle lösa. Att hävda att ideologierna eller föreställningsvärldarna var uttjänta fick långtgående konsekvenser. Universitetet har traditionellt sett varit just en plats där föreställningsvärldar uppkommit, utvecklats, förfinats och kritiserats. Nu skulle universiteten i stället inrikta sig på att lära ut lätt definierbara färdigheter och en lagom dos snuttifierade föreställningar. Lidande blev all inriktning på dialog, på kvalitativa diskussioner över huvudtaget, samt på kritiska förhållningssätt. Allt detta fick återverkningar på pedagogiken och utbildningspolitiken.
Stockholms högskola riskerade med sina bristande resurser att halka efter i den stora satsning på forskning som nu inleddes. Under fyrtiotalet började staten gå in som finansiär och blev snart nog den största. Med detta ökade också kraven på anpassning och de sista resterna av frihet rensades bort. Två frågor aktualiserades snabbt och kom att bli det ledande temat under resten av högskolans existens: förstatligande och därmed ombildande till universitet, samt utbyggnad.
''Samtidigt som högskolans miljö hade förtätats till en sammanhängande universitetsdel fattades det dubbla beslutet att Stockholms högskola skulle bli ett statsuniversitet och att det så snabbt som, möjligt skulle flytta ut ur staden.'' Att det skulle ombildas till statsuniversitet kan vi förstå utifrån vetenskapens förändrade situation efter andra världskriget och statens ständigt ökande delaktighet i högskolan. Men varför skulle högskolan flyttas ut ur staden?
I generalplanen för Stockholm 1952 hävdade staden att området kring Drottninggatans övre del borde slås fast som Stockholms universitetskvarter då det hade sin verksamhet där och utgjorde en integrerad del av Stockholms kulturella liv. Fem år senare var man inte längre intresserad av högskolan. I och med statens ökade engagemang hade det uppstått en kamp mellan stad och stat om inflytandet över högskolan. Staten ställde som villkor för ombildandet av högskolan till universitet, att staden skulle avsäga sig alla anspråk på delaktighet. Staden uppgav till slut alla maktanspråk men svarade med att inte längre upplåta mark till fler byggnader.
Mot slutet av femtiotalet påbörjades en informell intrigverksamhet på privata middagar och möten för att högskolan skulle flyttas utanför staden och ombildas till ett gigantiskt campusuniversitet, en idé man importerat från Amerika. Grundtanken var att universiteten skulle byggas upp från början till fristående universitetsstäder. Den annalkande horden av studenter skulle lokaliseras till en koncentrerad enhet specialdesignad för att möta tidens krav på effektivitet. Lösningen på problemet blev att flytta högskolan till statens mark i Frescati.
I denna makternas kamp kom högskolans egna önskemål till korta. Högskolan ville stanna i staden och expandera på plats, men deras förslag möttes med kalla handen från byggnadsstyrelsen som sedan flera år tilbaka arbetat med Frescatialternativet. Utflyttningen skrevs sedan in i avtalet om förstatligande som tillkom 1960. Inte någon gång diskuterades det lämpliga i att flytta universitetet från den plats som det kontinuerligt vuxit fram i eller betydelsen av att ha ett universitet mitt inne i staden; en plats som alltid stått för intensiv utveckling, möten mellan olika människor och uppkomsten av nya idér. Staden har alltid varit ett torg, en plats där diskussioner förs; där finns vardagen, aktiviteten och det kulturella utbudet. Med en enkel gest övergav man själva livsblodet kring universitetet.
Aldrig någonsin ifrågasattes Frescatis lämplighet. I tillväxtfilosofins anda var man totalt intagen av idér om storskalighet och om långt drivna funktionsuppdelningar för att öka effektiviteten. Dessutom tänkte man sig att ett ökat samarbete automatiskt skulle uppstå genom koncentrationen och uppslittring av de ''försoffade'' institutionerna. I all brist på kvalitativa uppskattningar skymtar en drivkraft fram: viljan att bryta ned universitetets traditionella struktur och därmed den lilla gnutta autonomi det hade kvar, för att sedan bygga upp det till ett utbildningsmaskineri, väl avpassat till och skräddarsytt efter dåtidens syn på forskning och utbildning.
I den arkitekttävling som sedan anordnades av byggnadsstyrelsen lades direktiven ned för de krav man hade på den nya byggnationen. Direktiv som universitetet själv inte fick vara med och formulera. De grundvärderingar som styrde var långt drivna krav på funktinsuppdelning, generalitet och flexibilitet, vilket hade sin bakgrund i en tanke om att byggnaders form och struktur skulle vara så allmängiltiga som möjligt för att kunna användas till i princip vad som hellst, därför att husen ansågs vara stabilare än sina funktioner. Förutom detta betonade man vikten av rationella byggmetoder och av att göra varje enskild del så rationell som möjligt ur teknisk, ekonomisk och administrativ synvinkel. Man angav också att uppoffringar ifråga om byggnadsstandard nog var oundvikliga för att möta kraven på ekonomisk minimering och för att snabbt kunna tillgodose det växande behovet av lokaler.
Hur universitetets kvalitativa behov skulle tillgodoses, och då särskilt den känsliga relationen mellan miljö och verksamhet, togs inte upp ur mer än tre funktionella perspektiv:
1) Anläggningen skulle verka för att ''i praktiken bryta sönder den traditionella universitetsorganisationen uppbyggd på ursprungligen väl avgränsade institutioner.'' Detta avsåg i sin tur att underlätta och uppmuntra ett ökat samarbete på universitetet.
2) Långt drivna krav på sambruk av hörsalar, seminarierum oxh laboratorieutrymmen.
3)Undervisningslokalerna skulle läggas så att inte tjänsterums- och forskningsavdelningarna skulle passeras av de studerande.
Kravet på att skilja mellan lärarna och studenterna så effektivt som möjligt gick helt i linje med den utbildningsfilosofi som utvecklats under femtiotalet, och som sedan slog igenom i universitetsreformerna under 60- och 70-talet. Utbildningen sågs som enbart passiv föreläsningskonsumtion.Lärare och studenter skulle bara mötas i själva undervisningssituationen; en situation där rollmönstret var väl definierat och stabilt. 1963 genomfördes det första institutionaliserandet av denna avskiljning mellan forskningen och studenterna genom införandet av speciella lektorstjänster och lektionsundervisning. Något som ofta ledde till att det tidigare framförandet av professorns forskningsrön ersattes med genomgångar av kursernas elementa. Slutpunkten i splittringsprocessen var det ''stora lyftet'' som genomfördes i början av 70-talet då institutionerna klövs i en grundutbildningsdel, underkastad linjenämnden, och en forskningsdel underkastad sektionsnämnden.Dessa reformer är en liten del av den stora revisionsverksamhet som under 60-talet riktades mot universitetet och som fick sitt tydligaste uttryck i den så kritiserade utbildningsreformen UKAS, som tio år senare i stort genomfördes i all tystnad. Universitetet skulle anpassas till arbetsmarkanden, de förbannade fria kurserna stävjas och studenterna tvingas till att snabbt avsluta sina nu hårt styrda utbildning. Som Liedman skriver: ''Alla krokiga vägar måste rätas ut. Där man kan springa får man inte gå.'' Han beskriver också denna reformverksamhet som en ''långtgående industrialisering av universitetsvärlden''.
Och vad annat; till ett industrialiserat universitet ska man ha en industribyggnad.
1963 lade byggnadsstyrelsen fram den byggandsplan för Frescati som skulle ligga till grund för utförandet. David Helldén, som nyligen slutfört Hötorgscity, var arkitekten vars förslag ansågs mest lovande. Han tänkte sig universitetet som en ljusblå glasstad med en långt driven puritansk formgivning av interiören. Helldén såg som sin uppgift att finna lösningar till det ursprungliga programmet. Själv ställde han aldrig frågor om pedagogik eller god studiemiljö, och hade heller aldrig någon kontakt med universitetet. Över huvud taget diskuterades aldrig de pedagogiska huvudprinciperna någon gång under den långa som kom att förflyta innan byggnaden var färdig. ''Planeringen sattes aldrig medvetet i samband med någon analys av vad ett universitet bör vara, vilka verksamheter som skall äga rum där, och vilka mål dess verksamheter bör ha.''
Uppförandet av universitetet dröjde. Under tiden ägde den enorma ökningen av studenter rum. Lokalsituationen som varit svår tidigare blev nu katastrofal. Mot slutet av sextiotalet hade universitetet ett 50-tal lokaler utspridda över hela staden. Genom att förneka expansion i innerstaden och genom viljan att skapa ett enormt universitet från grunden, vilket visade sig ta lång tid, ställdes universitetet inför en så svår situation, att allt de kunde längta efter var uppförandet av Frescati. Makthavarna reagerade med en mängd märkliga krumbukter, från förslag om totalstängning av Stockholms universitet till radikala revideringar av det storslagna utbyggnadsprogrammet. Det nya universitetet planerades för 9000 studenter. När det stod färdigt 1972 fanns där 30000. Hela denna process gjorde att lokalprogrammet ständigt fick revideras och in i det sista väntade man med att sätta upp mellanväggarna i byggnaderna.
När Frescati öppnades 1972 hade den storslaget tänkta ljusblå festklädseln sjunkit ihop till en grå och snabbt försliten epa-kostym. Av de många naturvetenskapliga byggnaderna hade bara Arrheniuslaboratoriet uppförts. Södra huset stod där, men utan bibliotek och administrationslokaler. Ingen matsal fanns, ingen idrottsanläggning, inga caféer, inga affärer, poster eller banker, inget kårhus. Dessa byggnader hade under studentrevoltens årtionde tappats bort och förskjutits in i framtiden. Först 1977 tog de nya planerna form med Ralph Erskin som arkitekt. På så sätt kom de mer spännande och dynamiska biblioteket och Allhuset till. Men så låg det nästan två decennier emellan, med oroligheter och oljekris.
''Man måste leva tillsammans med husen, vandra omkring och erfara det skiftande spelet av speglingar: molnformationer och himmelsljus, träd och kullarnas konturer och av en huskropp i det andra. Ibland får fasadytan samma ton som luften och försvinner i den; en immaterialisering av en tung konstruktion... Tjusningen av ett enkelt ljust 'skal' kring något levande och färgrikt och en fasad med rena volymer som lever på glasets strama underfundigheter mot naturens organiska mjuklinjer''. Poetiska ord av arkitekten till Frescatis universitet. De kunde handla om vad som helst. Orden och den byggnad de handlar om har som bakgrund den arkitekturfilosofi som lanserades mot slutet av femtiotalet. Byggnaderna skulle utformas efter reglerna generalitet och flexibilitet, de fick inte uttrycka något speciellt och inte vara utformade efter någon specificerad användning. En utgångspunkt som tenderade att leda till allt mer anonyma och uttrycklösa hus; och i Frescatis fall till en ''immaterialisering'' av kunskapen.
Uttryck är alltid subjektiva, i den mening att de alltid är bundna till människor. De är för den skull inte alltid individuella utan formas i större menings- eller ska vi säga uttryckssammanhang. Människor tolkar alltid sin omgivning. Vissa tolkningar materialiseras, i allt ifrån en tavla till en byggnad. Dessa tolkningar är uttryck av intentionalitet; en intentionalitet som formas av olika individer men som har sin grund i olika samhällsförhållanden, traditioner och handlingsmönster. Den arkitetkurfilosofi som jag nämnde ovan hade sina rötter i funktionalismen. Funktionalismen tänkte sig att det fanns något sådant som en totalt oexpressiv arkitektur och att en sådan arkitektur potentiellt sett var mer ekonomisk, effektiv och funktionell än expressiv arkitektur. Tanken var att man skulle kunna återge formerna eller det rena innehållet hos de material eller funktioner man arbetade med. Arkitekturen fick inte baseras på intentionella uttryck. De former som uppstod ur objektens natur skulle vara intentionslösa uttryck - vi kan kalla det observationspåståenden - för vad objekten var utan att de skulle behöva sanktioneras av samhällelig användbarhet eller sociala konventioner. All intersubjektivitet skulle rensas bort från arkitekturen då de bara innehöll förstockade traditioner, myter och irrationalitet. Visst känner vi igen det som den logiska positivismens vetenskapsideal. Det är heller inte så konstigt då både den moderna positivismen och funktionalismen historiskt sett är nära förknippade med välfärdsstatens framväxt och därmed också med rationaliseringen av det västerlänska samhället. Hela formiden kan inte ses som annat än en attack mot kommunikationen, mot den diskussion som alltid förs eller borde föras i ett samhälle, och som håller det vid liv. Mot kommunikationen ställdes den rationella objektiva vetenskapen som en gång för alla kunde säga hur det verkligen förhöll sig. På detta sätt övergav man den jordmån som all kunskap spirar ur: den oavslutade dialogen som lever i och av mötet med andra människor, kulturer och traditioner.
Med funktionalismen följde ochså en ny syn på staden (och vi skall minnas att Frescati skulle utformas som en universitetsstad). Den gamla kvartersformen skulle brytas sönder, framför allt av hygieniska skäl då de förknippades med trånga, skitiga och svårframkomliga gränder, med smutsiga bakgårdar och mörker. Ljuset och renheten skulle inta staden. Men samtidigt bröts en av stadens centrala mötesplatser där människor kunde känna att de hörde hemma och från vilken de kunde utgå sönder. Istället lade man lamellhuslängder brevid varandra (ni känner igen de sex höghusen eller hur), något som under sextiotalet, då funktionalismens sociala innehåll hade tunnats ut, blev en förutsättning för industriellt byggande. I förlängningen ledde det till att produktionen effektiviserades så långt att husen måste ritas efter produktionsapparaten. Man kan ju undra om detta inte i slutändan leder till att människorna som utnyttjar byggnaderna, vars primära uttryck är produktionsapparatens effektivitet, också tenderar till att behandlas eller känna sig behandlade som element till produktionsmetoderna, visserligen något bökiga och oberäknerliga sådana. Kanske vore det bäst om vi inte existerade.
Universitetet är enligt Liedman och Olausson en mötesplatsför tre kretslopp: studenterna, universitetet som skrå, dvs lärare och forskare, samt universitetets relationer till det övriga samhället. Det som förenar dessa kretslopp är den materiella apparaten: undervisningsrum, arbetsrum och administration. Hur mötet fungerar och utvecklas är därmed delvis beroende av lokalernas läge och organisation. Hur förhåller det sig med Frescati?
Höghusen i Frescati är i princip lika varandra och konsekvent planerade efter funktionsprincipen. Studenternas möte med lärare och forskare är förlagda till de tre nedre våningarna i höghusen och till den 240 meter långa korridor som binder ihop de sex husen. Lärarna och forskarna är hänvisade till sina ''puritanska munkceller'', lokaliserade till de fem övre våningarna. Läraren skall lämna sin isolering och röra sig ned till de opersonliga rummen för ett kort möte med sina studenter. Den naturliga kontakten mellan lärare och studenter, som de väl sammanhållna institutionerna med egna seminarielokaler och umgängesrum kunde bidra med, har konsekvent brutits genom denna medvetna segregering. Dessutom är institutionerna själva uppslittrade i enskilda rum som inte har något mer gemensamt än att de ligger i samma korridor. Det samarbete som man tänkt sig automatiskt skulle växa fram genom koncentrationen av alla institutioner till en och samma plats har motverkats just genom storskaligheten och anonymiteten. En människa som är splittrad har svårt att etablera nya kontakter. Först måste man känna sig hemma någonstans, som individ först och främst i sig själv, som samhällsvarelse i något större. Ett gott samarbete mellan institutionerna uppstår inte bara för att de ligger nära varandra , utan genom nya samarbetsformer. Jag kan inte tro något annat än att nya samarbetsformer bara växer fram ur säkerhet över sin egen position; man måste ha en någorlunda säker plattform att utgå ifrån, och den rumsliga organisationen av institutionen kan underlätta, men också motverka detta.
Förutom att institutionerna fått det svårt med sin självidentitet och studenterna med att möta en hel institution, så har studenternas möjlighet till egen verksamhet eliminerats så gott som totalt. Inga lokaler har lämnats öppna för grupparbeten och friare samarbete, om man inte långt i förväg lyckats boka ett lektionsrum eller ett arbetsrum i biblioteket. Vi studenter slussas ute i Frescati runt mellan lektionslokalen, cafét och det tysta biblioteket.
Hela komplexet är utfört som ett generellt kontorshus. Allting är uppbyggt kring långa korridorer och raka byggnader. Raksträckor är till för transport, för omkörningar och tittande i backspegeln, kanske ett snabbt ''hej'' i förbigående. Ingenting får störa studenten i hans eller hennes kamp mot tiden för att klara av de fastlagda studietiderna, eller studielånet som kräver sina avklarade poäng. Varje korridor är en anonym transportsträcka till de puritanska cellerna; och att ha kommit till en korridor, till en våning, betyder ingenting, du kunde lika gärna vara var som helst. Ingen plats är mer betydelsefull än någon annan, ingen plats kan fungera som en naturlig samlingspunkt för diskussion och kreativt arbete. Inte en tum på Frescati uppmanar till att stanna upp, till att ifrågasätta vad man gör och vad man lär sig. Byggnaderna omkring oss sätter gränser och ger möjligheter. Frescatis byggnader begränsar möjligheterna till ett aktivt deltagande i forskningsverksamheten, till kritiskt prövande av etablerade värderingar och till en aktiv relation med samhället utanför.
En dubbel bild avtecknar sig bakom Frescatis arkitektur. Universitetet är designar efter idén om den autonoma forskningsanstalten, en liberal myt om forskningen i glastornet avskild från alla relationer till samhället och etiska ställningstaganden. Samtidigt är byggnaden ett uttryck för statsmaktens ökade inflytande över universitetet. Universitetet skall producera arbetsmarknadsanpassade människor på kortast möjliga tid. Frescati är ett utmärkt exempel på den dubbla alieneringsprocess som kunskapens rationalisering under modern tid givit upphov till. Dels har människorna i samhället tappat kontakten med den professionella kunskapsproduktionen, dels har de professionella forskarna distansierats från den samhällsbakgrund som borde hålla kunskapen vid liv, och till vilken den borde appelera. Detta berör både unviversitetets förhållande till samhället och till de studenter som under en period av sitt liv spenderar tid på universitetet.
Aldrig har kunskap producerats av isolerade människor. Vetenskapen har alltid varit en del av samhället och utvecklats genom friktionen mellan subjekten, kollektivet och den sociala omgivningen. Det gäller att medvetandegöra detta förhållande. Annars kommer vi alltid stå försvarslösa mot inkräktande intressen. Att placera forskarna i lugn och ro högt uppe i himlen i sina celler, långt från studenterna och staden, är ett angrepp mot kunskapens kärna - den levande diskussionen. Frescati är en tystnadens republik.
Kanske tror jag inte att det i dag är möjligt att åter flytta in universitetet till staden. Jag tänker trots detta måla upp ett universitetsideal (kalla det för utopi om du vill). Kontrasterna mellan hur det kunde vara och hur det är kan nämligen vara ytterst belysande.
Universitetet ska ligga mitt i staden, mitt i det pulserande livet. Till staden är kulturen, politiken och arbetslivet centrerat. Här möts och skiljs människor i en oavslutad konflikt, men också i en oavslutad dialog. Universitetet borde vara en del av en större helhet. Kring universitetet skulle en mängd andra uttrycksformer samlas. Här skulle tidningarna finnas, ett stort teater och filmutbud samt all annan kulturell och kritisk aktivitet. I ett sådant område skulle människor mötas på resturangerna, caféerna, seminarie- och föredragslokalerna samt på alla möjliga tänkbara och otänkbara ställen. I dessa möten skulle ett gränsöverskridande av oanad kvalitet kunna ske. Ett gytter av små- och storskaliga aktiviteter skulle ständigt äga rum. Aktiviteter som bevarar, bekräftar och ifrågasätter av en omfång som aldrig kan uppnås i Frescatis isolation. Föreläsningsverksamheter kunde bedrivas i stor skala, besökta av många och oliktänkande. Hit kunde den gamle studenten snabbt ta sig för att inte tappa kontakten med det som en gång upptagit en stor del av hans liv. Byggnaden skulle tvingas in i ett samspel med andra byggnader, uttryckssätt brytas mot och engageras av varandra. Universitetet skulle med nödvändighet delas upp på mindre enheter , men centrerade till en gemensam stadsdel där människor ändå skulle mötas. Olika centra, naturliga mötespunkter skulle kunna uppstå, både i och utanför universitetets lokaler.
Många kanske förfasar sig och tänker att aldrig skulle ett seriöst och omfattande forskningsarbete kunna utövas i en sådan kalabalik. Dessutom skulle ju studenterna hela tiden utsättas för störningar och influenser utifrån. Med all säkerhet skulle den så eftersträvade genomströmmningshastigheten minska. Men vad skulle komma ut därifrån? Jo, levande, hela och engagerade människor. Kunskapen har alltid utvecklat sig inom samhället. Det har varit ett ständigt brottande med traditioner, nya strömmningar och dagsländor inom och utanför det egentliga kunskapsområdet. Den kunskap som växer fram i friktionen mellan professionella är nästan alltid specialiserad. För viss kunskap är detta en növändighet, men för den större delen - särskilt humaniora och samhällsvetenskaperna - är mötet med världen utanför en nödvändighet, det är ju den de handlar om, och bör därför också kunna tas till vara i livet utanför universitetsmurarana. Genom Frescatis placering och struktur har forskningens självständiga kontakt med omvärlden brutits, både från stadens innehåll och studenternas medverkan. Universitetet måste vara förbundet med det omgivande samhället med tusen trådar.
I denna mångfassetterade dialog med omvärlden måste universitetet framstå som en självständig part. Det måste frikopplas från nuvarande yttre inverkan och planeras så att det kan motstå detta tryck. De främsta yttre avnämare och därmed påtryckare är stadsmakterna och näringslivet. Dessa måste lära sig att förstå kunskapens behov av fri utveckling. Så länge de inte gör det måste universitetet mobilisera alla krafter för att minska ner och stoppa dessas likriktning och insmalning av forskningsprocessen. Det bästa vore förmodligen ett självförvaltande universitet. Både staten och näringslivet är till för samhället, och inte tvärtom. Den kunskap som utvecklas inom universitetet är en del av en större kunskapsprocess vars främsta funktion är socialiserandet av myndiga individer. Om dessa individer i sin myndighet motsätter sig statens och näringslivets mål och medel, så är det som det skall vara. Själv anser jag att människan utvecklar sin kompetens bäst bortom maktens och pengarnas inverkan. Därför måste universitetet stå utanför denna påverkan.
Stadens dynamiska struktur skulle motverka den uniformism som arkiteturen på Frescati är uttryck för. En uniformism som har sin motsvarighet i det vetenskapsideal som så länge varit förhärskande: Kunskapen är en och endast en, och den uppnås genom idogt empiriskt arbete och inget annat. Men verkligheten är inte enhetlig. Den är dynamisk, differentierad och fylld av motsättningar och motsägelser. Vi måste eftersträva en mångfald av infallsvinklar som kan mötas i den utvecklande kommunikationen. Dock utan att slänga bort den grundläggande drivkraften att undersöka verkligheten, en verklighet som faktiskt finns och som är själva upphovet och bakrunden till all kunskap. Jag låter Sven-Erik Liedman och Lennart Olausson avsluta med orden: ''Det är forskningens nödvändiga frihet att den ur dagssaninngarnas perspektiv ska kunna bedömas som 'orealistisk' och stridande mot 'sunt förnuft'. ''
Ur Thélème 1/1989