En gång skrev den store sociologen Max Weber att ''när intellektualismen undanrycker tron på magi blir världens processer avförtrollade, de tappar sin magiska betydelse, och hädanefter bara `är` eller `händer` utan att längre betyda någonting''. Ett halvt sekel tidigare skrev en annan stor - kanske större - samhällsanalytiker att ''allt fast och beständigt förflyktigas'' av den moderna världens framväxt. Det var ingen konservativt sörjande person som skrev dessa ord utan självaste Karl Marx.
Vad menar de egentligen? Traditionella normer och sätt att leva luckras upp. Religionen tappar förmågan att verka sammanhållande och försonande, och därmed blir det svårare att motivera och befästa institutioner, handlingar och levnadssätt i auktoriteter som Gud eller den traditionella härskaren. Bonden rycks upp från sin tuva för att söka lyckan - eller finna olyckan - i staden och industrin. Han äger sig själv och säljer sig till högstbjudande. Vetenskapen - ja, tänkandet och kännandet överhuvud - lösgör sig från teologin. Den kan inte och behöver inte längre söka någon högre motivation i religionen. Den klarar sig själv.
Det är födelsen av den moderna individen. En individ som står för sig själv, som måste hämta sin motivation ur ett ständigt föränderligt nu och som lärt sig behärska sin omvärld och därmed sin framtid. Vad är detta annat än Upplysningen?
För både Marx och Weber innebar detta människans befrielse. Hon är fri, fri att skapa, fri att tänka, fri att delta i samhällets politiska utvecklig. När Immanuel Kant utropar Sapere aude ! - hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd - klingar upplysningstanken som högst.
Men stopp! Visan låter för vacker. Varken Marx eller Weber stannade vid detta förflyktigande. Nya, fasta strukturer uppstår. Människan fortfar att vara förtryckt. Båda två trängde djupt in i det modernas problem och fann där något fruktansvärt: Den nya tiden bär på ett inneboende förtryck. Samtidigt som människan befrias fråntas hon sitt människovärde. Hon blir en kugge i andra maskinerier som lössläppts i det modernas framfart: hon blir en vara på marknaden eller en klient till byrokratin.
Karl Marx` perspektiv är kapitalismens uppkomst och marknadens spridande. Kapitalet lösgör sig från lokala inskränkningar och spränger alla skrankor och utvecklas till en egen drivande kraft. Människans förmåga att kontrollera sin omgivning och skapa frihetens rike ökar. Men samtidigt låses detta frihetens rike in. Upplysningen frigör människan: samhället ska nu vara hennes eget verk. I detta ligger att samhället styrs av mänsklig kommunikation, av samarbete och interaktion som har sin grund i en etik: att samhället är till för människans bästa, och inte tvärtom. Men kapitalet har sin egen logik och ingen etik. Alla människor dras in i marknadens styrmekanismer; därmed övertar marknaden den mänskliga interaktionen. Personliga relationer blir marknadsrelationer: de mänskliga relationerna blir förtingligade - de blir reifierade - därför att de enbart styrs av varuutbytet och inte av kommunikation. Därför kan inte människorna längre se sig själva i samhället och i sina produkter. Dessa tycks i stället ha egenliv - människorna blir alienerade. Kapitalets rationalitet är enbart mål-medelrationalitet: Den enda fråga som kan ställas är hur man ska uppnå ett mål - t.ex. ökad vinst - på effektivaste sätt.
Denna rationaliseringsprocess är Max Webers undersökningsfält. Enligt honom innebär det moderna samhället en tilltagande mål-medelrationalitet, eller ett överallt härskande instrumentellt förnuft. De religiösa och metafysiska, totaliserande, världsbilderna har sönderfallit och utkristalliserats i olika, från varandra skilda normsystem. Weber menar att detta ökar människans autonomi: Hon får ökade möjligheter att agera på eget bevåg. Samtidigt lösgör denna rationalisering stora framstegspotentialer. Samma sak som gäller för Marx : människans kontroll över sin omgivning ökar. Men för Weber ter sig rationaliseringsprocessen som en allt mer överskuggande totalitär struktur: Värden, etik, önskningar, drömmar, känslor kopplas loss från den tekniska mål-medelrationaliteten och privatiseras. Det etiska tappar sin kraft. Över allt tar ett tänkande över som inte rymmer någon mänsklighet. Världen blir allt mer byrokratiserad. Den frihetens potential som rymdes i Upplysningen slår över i förtryck och omänsklighet.
Det är detta som brukar kallas upplysningens dialektik.
Frågan gäller: finns det överhuvudtaget något mänskligt i Upplysningen, någon potential till befrielse. Eller har utvecklingen visat att Upplysningen i sitt inre alltid döljer ett förtryck.
Stora delar av den filosofiska och samhällsvetenskapliga diskussionen i dag handlar om detta problem. Marx vet vi att han trodde på en befrielsens potential. Men när Nietzsche utropade ''Gud är död!'', så tog han inte bara farväl till traditionen utan samtidigt till upplysningsprojektet. Därmed bildade han en egen tradition som är synnerligt levande i dag: det som allt som oftast brukar benämnas postmodernism. En person som Jürgen Habermas försöker hålla upplysningsarvet levande; och har också utvecklat en storslagen strategi för detta. Vi återkommer till honom.
Den fråga jag här kommer söka besvara är: hur berör detta intellektuella, intellektuell aktivitet och i synnerhet universitetens ställning och möjligheter?
Upplysningen credo var ju, använd ditt förnuft! Och användandet av förnuftet skulle leda till ett mänskligare samhälle. Till någonting bättre. Från början är alltså - om igen - upplysningen en etisk, och inte en teknisk, befrielse. Och förnuftet - eller att tänka, att meddela tänkandet, att forska - är ju nära knutet till intellektuell aktivitet och till universiteten. Här finns en tanke att dessa arbetar i mänsklighetens tjänst. (Och vi ska inte omedelbart tänka på ett teknokratiskt samhälle, eller på social ingenjörskonst. Där har en viss del av kunskapsproduktionen upphöjts till allmän norm, till något gott i sig.)
Filosofen Hegel gjorde en skarp skillnad mellan förstånd och förnuft. Förståndet var enligt honom en analyserande och sönderdelande förmåga. Med förståndet undersöker man omgivningen utifrån ett instrumentellt synsätt: hur ska jag göra saker och ting effektivare, hur ska jag snabbast förflytta mig från en punkt till en annan. Förnuftet däremot var något vidare. Utan att ge sig in i hans vindlande metafysik, så kan man säga att förnuftet var frihetens princip, det behandlar frågor som: Vad är ett gott samhälle? Hur ska vi kunna övervinna splittring, alienation och fruktan? Detta förnuft skulle vara något för alla människor giltigt.
Vi skulle alltså kunna hävda att grunden till intellektuell verksamhet ska vara medmänsklighet. Att t.ex. forskning i grunden är en angelägenhet för alla människor. Men samtidigt har vi ju sett vad det moderna samhället innebär. Mänskliga relationer förtingligas, människa är främmande för människa. Rationaliseringen leder till att en instrumentalitet utan mänskligt ansikte tar överhanden.
I och med sönderbrytandet av traditionerna utkristalliserades olika handlingssfärer. Världsbilderna differentieras. Weber menar att världsbilderna splittras upp i en kognitiv, en normativ och en expressiv sfär. En instrumentellt tänkande sfär skiljs från det etiska handlandet och båda dessa är i sin tur skilda från det mänskliga uttryckets sfär.
Vi kan se en tidig formulering av rationaliseringen i Kants tre stora verk, Kritik av det rena förnuftet, Kritik av det praktiska förnuftet och Kritik av omdömesförmågan . Den teoretiska, objektsundersökande kunskapen kopplas loss från etik och personliga uttryck. Hos Hegel fanns fortfarande drömmen om att dessa sfärer på nytt skulle kunna försonas under förnuftets banér. Men finns det något som kan karakterisera 1800-talets filosofi så är det just sönderfallet av detta förnuft. Vi har inte längre tillgång till en substantiell insyn bakom världens splittrade mångfald.
Det innebär dock inte att upplysningens mänskliga sida gått förlorad. Vi måste lära oss leva i en splittrad värld. Men finns där några möjligheter kvar, har inte det instrumentella förnuftet tagit över alla handlingssfärer och utrotat den sista gnuttan mänsklighet?
Det finns något ytterts viktigt i detta. De intellektuella föds med den moderna världen. De är dess barn. Drömmen var att deras aktiviteter skulle angå alla, eller kanske att alla skulle kunna vara intellektuella i en mänsklig om ej i en sociologisk mening. Men finns den möjligheten kvar? Jag tror att det är något vi måste sträva efter. Det civila samhället, med dess erfarenheter, måste nå forskningen samtidigt som forskningen måste nå människorna, och då inte i form av olika prylar , utan som artikuleringar av och kritiska perspektiv på vad samhället är och vad olika företeelser kan innebära. Ska det finnas någon mening med och utrymme för en kritisk intellektuell måste denna översättningsverksamhet finnas mellan civilt samhälle och de specialiserade kunskapskulturerna.
De intellektuella är genom sin koppling till det moderna också från början kopplade till framväxten av en ny marknad: den offentliga opinionsmarknaden, i form av tidningar, böcker m.m. De är också nära kopplade till formerandet av en ny typ av universitet, det forskande universitetet. Därmed är de nära förbundna med kapital och byrokrati. Men går de att reducera till dessa kategorier? Är de bara språkrör för dessa förhållanden? Jag är böjd att svara: ja, på många sätt. Intellektuella är beroende av en marknad där primärt lönsamhet gäller, de är också beroende av anställningar, tjänster, belöningar o.s.v. En annan sak har också skett. Genom den differentiering, som Weber talade om, har kunskapsproduktionerna blivit allt mer specialiserade, de har underkastats sin egen logik, och på många sätt fjärmats från det civila samhället. Det har vuxit fram egna specialiserade kulturer, med egna lösenord och språkkoder.
Men det finns ett moment inom denna aktivitet som ligger utanför, eller bredvid, eller ovanpå kapitalets och maktens logik, nämligen kommunikationen. Fortfarande är det till stor del kommunikationen som styr dessa verksamheter. Och här finns en likhet med det civila samhället, eller med tanken att det är människan själv som ska sitta vid rodret. Den etiska, normgivande och expressiva kraft hos människan som frigjorts genom upplysningen finns kanske bevarad, eller har sin botten, i kommunikationen. Men kanske är även kommunikationssfärerna så skilda från varandra att ingen förmedling är möjlig. Eller har kapitalet och makten tagit över all styrning, så att denna möjlighet inte längre finns?
Enligt filosofen och sociologen Jürgen Habermas är så inte fallet. Befrielsens potential finns kvar, just i det kommunikativa handlandet. Jag kommer här att använda Habermas för att måla upp en bild av vår samtid, och samtidigt hävda att förmedlingsprocesser är möjliga att skapa. Kanske blir jag lite väl teoretisk - det får ni förlåta mig.
Habermas har med sitt magnus opus Det kommunikativa handlandets teori levererat en av vår tids mest omfattande teoretiska samhällsanalyser. Den rymmer försök till svar på en mängd olika problem. Jag behandlar dem inte alla här. Men enligt min mening är en av hans allra centralaste intentioner att inom upplysningens dialektik, inom upplysningstraditionen, hitta ett centrum av mänsklighet; en plats där befrielsepotentialen överlever.
Kanske kan vi säga att det finns två grundläggande problem som pockar på svar: Finns det någon motsvarighet till Hegels förnuft kvar, utan att vi behöver anta ett substantiellt, metafysiskt förnuft? Det vill säga finns det hos människorna en aktivitet, och ett tänkande som kan binda oss samman i vårt handlande på ett mer övergripande sätt än mål-medelrationaliteten. Någonting som s.a.s. förbinder de tre utkristalliserade kunskapsformerna. Det andra problemet hänger nära samman med detta. Finns det något livsutrymme som, samtidigt som det genomgår rationalisering, inte dras in i det av Marx framhävda kapitalet eller den av Weber påtalade byrokratiseringen. Alltså, finns det kvar något i grunden mänskligt vid sidan av dessa två expanderande system. Kan vi nå varandra utan att behandla våra medmänniskor som varor eller klienter.
Habermas menar att det grundläggande i den mänskliga samvaron inte är ekonomi eller administration utan mellanmänsklig kommunikation. Människors handlande är kommunikativt; det är kommunikationen som gör att vi kan förstå varandra och agera tillsammans. Denna kommunikativa gemenskap menar han har en egen plats i samhället, och denna plats är samhällets centrum. Detta centrum kallar Habermas livsvärlden. För att någorlunda förstå vad han menar så kan vi se det som det civila samhället eller som vardagspraktiken. Livsvärlden rymmer ett förtolkat och oproblematiskt gemensamt förhållande till världen. Det är den invanda, mellanmännskliga grundförståelsen av vårt nu, som gör att vi vet vad olika saker betyder, varför människor handlar som de gör, eller hur vi ska agera i olika situationer, utan att direkt behöva reflektera över det; det är ju bara så.
Men han lägger också in något vida tyngre i sin syn på livsvärlden. Det är i livsvärlden, eller i det civila samhället, som människan blir till människa. Det är där vi lär oss vilka vi är, vad samhället är och hur den yttre verkligheten ser ut. Samhällets inre kitt har sin grund i livsvärlden, då det är i och genom den som människor lär sig handla tillsammans med andra och att komma överens.
Språket har en stor betydelse i Habermas teori. Handlingarna i livsvärlden förmedlas av språket. Det är språket, och inte pengar eller makt, som bestämmer de i livsvärlden möjliga handlingssätten och förhållningssätten. Alltså: svaret på frågan om det finns någon möjlighet till motstånd mot kapitaliseringen och byrokratiseringen ligger i att livsvärlden har ett eget, internt sätt att fungera på. Men inte nog med det. Habermas försöker också visa att språket - det kommunikativa handlandets styrmedium - i sig innehåller en universell rationalitet. Något vi kunde jämföra med Hegels förnuft. Vi behöver inte dra det längra än så. Han menar att språket innehåller flera, vad han kallar, värld-relationer. Hur ska vi förstå detta? Vi kan göra en tillbakablick på Kant. Han undersökte i sina stora verk tre sätt att förhålla sig till sin omgivning. På sätt och vis kan vi säga att han skapade eller artikulerade tre världar, eller tre sätt att förhålla sig till världen. Antingen förhåller man sig till sin omgivning på ett teoretiskt sätt: som om den enbart bestod av objekt. Eller så förhåller man sig till omgivningen som om den enbart bestod av normgivande subjekt, med-borgare, och etiska förpliktelser. Eller så förhåller man sig till den som om den var ett meningsfullt, konstnärligt uttryck, i dag som om den bestod av olika personers egna uttryck.
Weber menade - och som många andra menar med honom - att en av dessa världrelationer har tagit över handen. Nämligen det teoretiska sättet att se på världen, att objektivera sin omgivning. Världen har blivit ett instrumentellt helvete där normer och personliga uttryck inte kan göra sig hörda - Djävulen bryr sig inte längre om den personliga synden, bara hur effektivt han ska kunna pina så många som möjligt med sin treudd. Men inte bara det. Den enda sektor där kunskap verkligen produceras, den kunskap som är giltig, skulle vara inom denna sektor. Det är bara teknisk objektskunskap som verkligen räknas. Om det vore så då levde vi verkligen i järnburen. Och Upplysningens mänskliga befrielsepotential vore helt försvunnen.
Men Habermas menar, för det första att det finns något som förenar dessa olika sätt att förhålla sig till världen, och för det andra att varje sådant sätt att förhålla sig till världen bär på ett eget giltighetsanspråk, ett anspråk på något vi kunde kalla kunskap. I livsvärlden och genom språket reses hela tiden anspråk på sanning, på normers riktighet och på medmänniskors uppriktighet. Detta är någonting som dagligen sker och det sker i vardagspraktiken. Det finns alltså i den vardagliga kommunikationen något som omsluter de tre olika sätten att förhålla sig till världen. Något universellt som berör människan som människa. Men i den vardagliga kommunikationen inlöses dessa giltighetsanspråk för det mesta utifrån livsvärldens förtolkade kunskapskälla. Man behöver inte ständigt ifrågasätta om de är riktiga, om de verkligen äger giltighet. Det är något man tar för givet. Men man vet å andra sidan, att om de är tveksamma, så får den andre genom samtal och diskussion försöka övertala mig om deras riktighet. Det är vad vi kunde kalla demokratins själva kärna.
Men om igen. Så här vackert är det inte. Den rationaliseringprocess som vi kan säga att både Marx och Weber undersökte, menar Habermas i första hand äger rum i livsvärlden. Det är i livsvärlden som traditionella föreställningar bryts sönder, som den autonoma, självbestämmande människan växer fram. Livsvärlden rationaliseras på ett sådant sätt att just de tre världrelationerna blir allt viktigare. Giltighetsanspråken kan inte längre lika enkelt inlösas med hjälp av hänvisningar till Gud eller konungen. Människorna själva får bära på ansvaret att tillsammans ställa upp gemensamma normer. Detta är Upplysningens dom.
Men samtidigt som livsvärlden rationaliseras så händer något annat. Det utvecklas och frisläpps subsystem som kan verka enligt andra styrmedel. De har inte längre språket som en koordinerande mekanism. Dessa styrsystem är ekonomi och administration och deras koordinationsmekanismer är makt och pengar. Det var dessa som Marx och Weber undersökte och som de upphöjde som absoluta.
Men även något annat sker. Rationaliseringsprocessen innebär att kunskapsformer och kunskapsmoment inom livsvärlden specialiseras och antar en fristående karaktär. Vi skulle kunna kalla det en professionalisering. De olika världrelationer som finns inom livsvärlden, och de giltighetsanspråk som hela tiden reses gentemot dessa, förs upp till ett konstant undersökande och ifrågasättande. Det uppkommer specialiserade kunskapskulturer som t.ex. inriktar sig på att bara undersöka världen ur ett teoretiskt perspektiv. Giltighetsanspråken som reses gentemot denna värld får inte heller inlösas genom livsvärldens vardagskunskap utan måste ''bevisas'' genom en kritisk diskussion. Anledningen till att de kan föras upp till en sådan kritisk nivå, kritisk diskurs, är att de temporärt slutar fungera som handlingskoordinerande. De blir renodlingar av olika världrelationer under den rent kunskapsmässiga aspekten. Detta kan givetvis också sättas i samband med den tilltagande arbetsdelningen.
Vi kan se vad detta till exempel givit upphov till. Det har etablerats en vetenskaplig företagsamhet inom vilken empiriskt-vetenskapliga problem konstant behandlas enligt interna sanningsvillkor. Och dessa är oberoende av teologiska doktriner eller grundläggande moraliskt-praktiska frågor. Det har vuxit upp en professionell behandling av just moraliskt-praktiska frågor, av etik. Till exempel i form av politisk teori, juridik, praktiskt filosofi, men också inom den laggivande publika sfären. Ja, kanske är även politiken professionaliserad. Dessutom har det artistiskt-konstnärliga företaget institutionaliserats. Konstproduktionen har lösgjorts från prästerliga och patronala band och förmedlas i stället till en ''konstälskande'' publik genom en professionaliserad estetisk kritik.
Men vad har då hänt med Kants utrop, sapere aude ! Är det bara ett fåtal förunnat att använda sitt förnuft? Är den kritiska diskussionen - den som bör hålla ett samhälle levande - om vad jag kan veta, vad jag bör göra och vad jag får hoppas institutionaliserad och så specialiserad att den varken berör människor i deras vardagspraxis och att de som bedriver den står så fjärran från just denna vardagsverklighet att de överhuvudtaget inte berör den? Och vad med institutionaliseringen? Innebär inte institutionaliseringen av de olika kunskapssfärerna att andra media än språket tar över? De blir beroende av administrationen och av marknaden, av makt och pengar som Habermas uttrycker det.
I Upplysningen låg att alla skulle använda sitt förnuft, att alla skulle ställa de kritiska frågorna. Det må vara en utopi att så verkligen sker, men det är en utopi att arbeta efter. Habermas hävdar också att möjligheten till denna kritiska verksamhet finns i livsvärlden, i språket. Alla moderna människor är intellektuellt aktiva. Jag tror att det är nödvändigt att förena två element. Nämligen en teoretisk, kritisk aktivitet med vardagslivets perspektiv och problem. Dessa måste på något sätt samverka. De måste påverka och leva av varandra.
Men vad står i vägen, hur ser det ut idag?
Jag menar att en dubbel alieneringsprocess gjort att deltagarna i livsvärlden blivit främmande för den professionaliserade kunskapsproduktionen och att de professionaliserade forskarna distanserats från den bakgrund som egentligen borde hålla deras aktivitet vid liv: det kommunikativa handlandet. Denna dubbla alienering skulle kunna sammanfattas med begreppen specialisering och systemintegrering.
Specialiseringen har redan berörts. Rationaliseringen inom livsvärlden innebär att livsvärldens kunskapsmoment specialiseras och antar en fristående karaktär. De kopplas bort från vardagserfarenheten för att tematisera speciella problem. Delar utav språkets universella möjlighet att förhålla sig till omvärlden bryts ut, de olika sätten att förhålla sig till världen kopplas loss från varandra och får inte bara gentemot det civila samhället utan också gentemot varandra en isolerad karaktär. De problem som behandlas blir alltmer interna för den egna disciplinen och efterhand utvecklas ett internt språk som man inte utan lång träning och studerande har tillgång till.
På sätt och vis kan vi säga att det bildas nya, avgränsade, kunskapskulturer eller livsvärldar. Dessa har inte längre någon direkt kontakt med, och upplevs inte som intressanta av deltagarna i det civila samhället. Men fortfarande är den viktigaste koordinationsmekanismen språket. Det är genom språket som undersökandet av problem sker och spridandet av dem. Det stora problemet är därför enligt mig hur en varaktig kommunikation ska kunna upprättas mellan de specialiserade kunskapskulturerna och det civila samhället. Vi skulle kunna säga att de specialiserade kunskapskulturerna lever av andra erfarenheter än de vardagserfarenheter som dominerar livsvärlden. Universitetet måste ut i det civila samhället, och det civila samhället måste in på universitetet. För detta måste någon slags förmedlingsverksamhet byggas upp.
Men det andra alieneringsmomentet då, systemintegrationen? Frågan kan ställas så här: Har inte de losskopplade systemen, pengar och makt, övertagit forsknings- och kunskapsproduktionen? Har de inte invaderat och förstört det vad mänskligt är inom denna aktivitet? Detta är det klassiska problemet jag redan talat så mycket om, Upplysningens dialektik eller förtingligandet. Har inte all mänsklig aktivitet dragits in i marknaden och i administrationen och därmed förtingligats, samtidigt som ett instrumentellt förnuft övertagit allt tänkande. Varje människa, varje tanke mäts enbart efter kriterierna lönsamhet och effektivitet.
Min tanke är att samtidigt som kunskapsproduktionen genomgått en specialisering så har andra styrmekanismer till hög grad tagit över språkets roll. Systemen har invaderat det som ursprungligen har sina rötter i livsvärlden. Finns det någon möjlighet till motstånd mot detta?
Låt oss återgå till Jürgen Habermas än en gång. Han menar att han med sin teori kan bestämma vad reifiering innebär, men samtidigt visa att det finns någonting som motstår detta. Enligt honom uppstår, eller är, reifiering det samma som att systemet kolonialiserar livsvärlden. Liknelsen är inte tagen ur luften. Vi behöver bara tänka på västvärldens kolonialisering av övriga världen. Traditionella samhällssystem bryts sönder, även härskar- och familjetraditioner. Nya former för dominans och mänsklig samvaro införs i dessa kolonialiserade länder av kolonialmakterna. Liknelsen betyder således att systemen, ekonomi och administration, invaderar och bryter sönder livsvärldens sätt att fungera på. Men då inte bara dess traditioner, utan även dess koordinationsmekanismer. Systemet ersätter livsvärldens styrmedium, språket, med makt & pengar. Den enda möjligheten att motverka detta ligger i livsvärlden. Det är där motkrafterna måste växa fram.
Men låt oss fortsätta. Denna utveckling innebär att den argumentationsmöjlighet, eller det breda spektra av giltighetsanspråk som finns inbyggt i språket tenderar att ersättas av makt & pengar. Vi kunde uttrycka det som att forskning och kunskap tenderar att slukas upp av industri och byråkrati.
Den ovan beskrivna utvecklingen - den dubbla alieneringen - får som jag kan se det två allvarliga konsekvenser:
1. Genom att kunskapsproduktionen lokaliseras till några segment av det totala samhället, där andra koordineringsnmekanismer än kommunikationen styr, kommer den att uppfattas som främmande och oviktig för en stor del av befolkningen. Det kommer att verka som om det enda resultatet av forskning är olika prylar som dyker upp, nya datorer, nya läkarinstrument m.m. Men även den språkliga, kommunikativa sidan, upplevs som främmande. Det går inte att ta del av det som sägs, och dessutom verkar problemen alltför högtravande och fjärran. Tanken på allas aktiva deltaganade i ett kritiskt förhållningssätt till sin samtid verkar långt borta.
2. Forskningens eget giltighetsområde, det som ses som viktigt att forska om och vad som är sant ur kunskapens perspektiv, kommer att - och har framförallt gjorts - insnävas. Toleransen mot olika vetenskapsideal, olika sätt att närma sig frågan om vår omvärld, minskar betänkligt. Ja, på många sätt kommer vetenskap och kunskap överhuvud styras av en tekniskt inriktad rationalitet. Forskningsresultat mäts efter sin effektivitet att lösa olika problem som ofta uppställes ur kortsiktiga perspektiv.
Denna insnävning påverkar givetvis möjligheten till brett upplagda studier, till kritiska perspektiv , ja!, till möjligheten att arbeta med de grundläggande frågorna: vad kan jag veta, vad bör jag göra och vad vågar jag hoppas? Möjligheten blir snarare: vad bör jag veta för att kunna göra just denna väldefinierade sak.
De universella möjligheter att fråga som ligger i språket bryts alltså både ner inom forskningen och i det civila samhället. Dessutom innebär det att gränserna mellan så kallad grundforskning, där ingen direkt avnämarmarknad behöver finnas, och tillämpad forskning gröps ur. Tänkandet blir endast ett instrument för att lösa tekniska problem.
Nåväl, kanske är det inte så här illa. Fortfarande produceras mycken intressant kunskap. Men den är ständigt hotad inifrån systemet och i princip är den bara en intern angelägenhet för forskarna själva. Den når aldrig ut. Dess vikt får aldrig vägas i det civila samhället. Därmed blir också den viktiga forskningen alltmer viktlös.
Men, är då denna bild sann? Vi kan ta oss en titt på hur svensk forskning är organiserad och den forskningspolitik som ligger bakom. Forskningssystemet består av tre samverkande parter: universiteten och högskolorna som ska stå för grundforskning och utbildning; industrin där utvecklingsarbete med vetenskapliga metoder äger rum; och till sist sektorsorganen som i huvudsak är tillämpningsorienterade, men som oftast lägger ut sina uppdrag på universiteten.
Runt detta har en omfattande administrativ apparat växt fram, vars handlingar och penningafördelning styrs genom politiska rambeslut. De medel som fördelas går via fakultetsmedel, grundforskningsråden och sektorespengar.
En stark tendens har varit att sektorsfinansieringen och industrifinansieringen ökat mer än de andra finansieringarna. Detta har i sin tur lett till en snedfördelning av forskningen och en urholkning av grundforskningen. Forskare måste anpassa sig efter de relevansvillkor som uppställs som krav bakom finansieringen, och dessutom arbeta under kortsiktiga perspektiv. Systemets kolonialisering - politisering och marknadsanpassning - är således en realitet.
Men vilken forskningspolitik är det egentligen som drivs och vad vilar det för syn på kunskap bakom? Vetenskapsteoretikern Eirikur Baldursson har hävdat att svensk forskningspolitik inte tar fasta på den verksamhet som forskningen är sprungen ur, vi skulle kunna säga det kommunikativa handlandet, utan snarare är anpassad efter behoven hos det system som växt fram kring dess verksamhet. Bakom svensk forskningspolitik vilar en kunskapssyn som är djupt teknokratisk. Kunskap är att skaffa sig ett instrument för effektiv kontroll. Det viktiga är forskningens direkta tillämpbarhet innom kortsiktigt definierade områden. Bakom detta ligger givetvis en bild av samhället och människan. Att den inte liknar Habermas analys kan vi ta för given.
Men vad bör göras? Som vanligt är det lättare att påvisa sjukdomen än att hitta ett botemedel. Det är klart man kunde ropa på mer information. Men information är alltid en envägskommunikation. I Sverige har vi också något som kallas forskningsinformation. Men den fungerar så klart väldigt dåligt. Precis som svensk forskningspolitik präglas den av en alltför teknokratisk syn på vad kunskap och forskning är. Dessutom har man alltför trubbiga instrument och en grumlad syn på vad samhället är. Genom avsaknaden av kritisk samhällsdebatt förblir man blind för klasskonflikter, språkförbistringar och människors olika erfarenhetsbakgrunder. Informationen blir bara en förlängning av de prylar som dyker upp. Forskningen fortfar att upplevas som främmande och lite mystisk. Den underbygger bara den redan påtalade alienationen: Dels förstår man sig inte på vad som sker inom forskningens värld och tycker att den är meningslös när det gäller att förstå och lösa problem i det civila samhället, så som till exempel miljöförstöring, arbetsproblem, våld, moralkonflikter, klasskilnader m.m., dels en känsla av maktlöshet inför möjligheten att påverka forskningsinriktningen
Eller också kan man skriva populärvetenskap och mystifiera det hela ännu mera. Ja, varför inte göra som Fritjof Capra och jämföra atomkärnan med den Buddhistiska världsuppfattningen.
Enligt mig handlar det om att bygga upp mot- och medmakter. Den kommunikativa möjligheten måste användas för att överträda gränser. Det handlar om att spränga universitetets gränser och extrapolera vardagens perspektiv. Men utan att ge upp de positiva sidorna de innehåller. Att upphäva och behålla. En levande kritisk samhälls- och samtidsdebatt måste upprättas och uppräthållas på en mängd olika platser, livsvärldar och kunskapskulturer närma sig varandra och intellektuella bryta sin isolering.
En - och jag säger en - möjlighet till detta ligger hos studenterna. På många sätt intar det en väldigt speciell position: de är ännu icke integrerade. På sätt och vis kan man måla upp en bild av universiteten som en arrena, eller ett spänningsfält, med stat och interna discipliner i ena änden och i den andra det civila samhället. Administration men även lärare, forskare och professorer står för den statliga polen. De är dessutom representanter för den specialiserade kunskapen. Som människor är det givetvis deltagare i livsvärlden, men som verkande på universiteten uppräthåller de det jag kallat makt, pengar och de specialiserade kunskapskulturerna.
Studenterna står för den andra polen. De går på universiteten, men verkar ännu inte inom det. I första hand tillgodogör de sig kunskap, olika perspektiv och sätt att se på världen. De är på väg att integreras i en disciplin, men ännu är de inte bärare av den; dess lojaliteter ligger till stor del fortfarande utanför universiteten, administrationen och arbetsmarknaden. Självklart är de inte opåverkade av de framtida möjligheterna eller sociala bakgrunder. Men de är ändå till viss del friflytande.
Man skulle kunna kalla dem det civila samhällets eller livsvärldens representanter inom inom universiteten. Och ofta omsätts de kunskaper de inhämtat till annat än interna problemlösningar: de förvandlas och expanderar i diskussioner med vänner, i politisk aktivitet, i konstnärlig produktion, ja, till allt möjligt. Här finns alltså möjligheter - och kanske är Théleme en sådan möjlighet - att skapa länkar, att överskrida de specialiserade och professionaliserade kunskapskulturerna och upprätta ett livaktigt utbyte med det civila samhället, att överskrida gränserna mellan teoretisk, etisk och expressiv aktivitet.
Alla kan vi vara intellektuella. Det är vårt privilegium som människor. Bland annat studenterna kan fungera som länkar och översättare mellan olika kunskaps- och livsvärldar. Den möjligheten finns också.
Kunskap är en samhällelig företeelse; låt den angå hela samhället och låt hela samhället angå den.
Ur Thélème nr 3/4 (2/3-1990)