En liten bit utanför Stockholms innerstad, på vägen mot Norrtälje, reser sig sex blå nio-våningshus ur en grässluttning. När man närmar sig dem har man precis kört förbi ett industriområde och det är lätt att ta miste och tro att man bara kommit till ännu en av Stockholms otaliga förorter. Fast den här förorten heter Frescati och här ligger Sveriges näst största universitet, Stockholms.
Det går att ta tunnelbanan dit också. Kommer man på morgonkvisten - som för en student är runt nio- tiosnåret - får man tillämpa japansk tunnelbaneteknik för att komma med. Det är en förundrande syn när sedan vagnarna töms vid samma station och kön till rulltrappan antar groteska former. För den som någon gång sett Fritz Langs film Metropolis går det inte att ta fel. Man är på väg till den förslavande fabriken.
Väl uppe möter man en väldig modern industrihall i skinande aluminium med två stora skorstenar, knuten till den en äldre blå kontorslänga och i skuggan av husen disponentvillan.
Men det ryker inte ur skorstenarna och går man in ser man varken löpande band eller jobbare i blåställ. Maskinhallen är bibliotek, i kontorslängan ligger föreläsningssalar och en drös med institutioner och i disponentvillan håller universitetets administration till.
Här och var strosar studenter omkring eller sitter på de två caféerna, och går man närmare och tjuvlyssnar så får man för det mesta höra något om den jävliga tentan eller de dåliga lärararna.
Men det rasar inga debatter ute på Frescati, universitetet är inte en plats där frågor ställs till sin spets, där en mängd olika människor förenas i ett gemensamt mål att förstå sig på och diskutera den värld och det samhälle vi lever i.
Visst diskuteras och debatteras det - men det når sällan ut över Kaffekoppen eller seminarierummet. Universitetet har tappat sin roll som intellektuell smältdegel, det som debatteras utanför universitetets väggar ekar bara svagt i diskussionerna innanför, och den kunskap som ändå finns där inne når alltför sällan ut.
Varför är det så?
URVERK
Sommaren 1990 stannade klockorna på Frescati. Urverket var utslitet och inga pengar fanns till reparation. De trasiga klockorna ingår i ett mönster, nedmonteringen av Sveriges skolor och utbildning.
Sedan 1980 har utbildningsväsendets andel av BNP stadigt sjunkit. Under svarta rubriker har vi kunnat följa utvecklingen i grundskolan, tak har rasat ner i skolsalar, barnens böcker är gamla och trasiga och måste lämnas igen, lärarna har brist på resurser. Krisen är ett faktum.
Det är sällan man ser lika stora rubriker om högskolan. Den debatten förs mer sobert och viskande på kultur- och debattsidor. Men högskolan är minst lika drabbad.
Nedskärningarna drabbar inte bara urverk, den intellektuella nivån i Sverige urholkas också. Mellan 1980 och 1986 minskade anslaget till grundutbildningen med 200 miljoner och det har fortsatt sjunka ända fram till 1990 då det sakta började vända. Resultatet är färre föreläsningar, tungt belastade lärare och därmed en sämre undervisning.
LJUDISOLERING
Går man runt på Frescati är det inte de slitna lokalerna eller institutionernas dåliga ekonomi som först slår en. Det är någonting över hela platsen, det är som om kontaktlösheten är inbyggd i väggarna. Det är helt enkelt inte meningen att man ska lyfta nosen över bokkanten och fundera över vad fan det är man läser. Det är möjligt att det är småaktigt att hävda att det är lägets och byggnadens fel att det inte råder mer liv ute på universitetet. En rad andra saker spelar också in. Men huset i sig är ett hinder. Och Frescati har en fascinerande historia som säger mycket om sextio- och sjuttiotalets utbildningspolitik.
Stockholms universitet var från början en högskola som skapades i slutet av 1800-talet av Stockholms borgarskap för att, som man sa, bryta ner universitetens isolering från det övriga samhället. Ekonomiskt bars det upp av näringslivet och Stockholms stad och det kom från början att lida ständig brist på pengar. Under tjugotalet slog det rot kring Observatorielunden där man tänkte sig att Stockholms Quartier Latin skulle ligga.
Efter andra världskriget startades en kraftfull satsning på forskning och utbildning i Sverige eftersom vetenskapen utsetts till utvecklingens och därmed välfärdens motor. Stora summor pumpades in i universiteten, som nu alltmer började centralplaneras, och Stockholms högskola riskerade därmed att hamna på efterkälken. Ännu 1952 slog Stockholms stad fast att högskolan skulle ligga där den låg eftersom den var en betydelsefull del i det kulturella livet. 1960 togs högskolan helt över av staten och ombildades till universitet, i avtalet var inskrivet att det skulle flytta ut till en tomt staten ägde ute i Frescati.
Till historien hör att regeringen tillsatte en universitetsutredning 1955 som så småningom, efter diverse turer, ledde fram till 1977 år högskolereform. Poängen med Frescati var att man kunde skapa ett universitet helt efter den nya tidens krav på storskalighet och effektivitet från grunden.
En rad av de idéer som den till stora delar katastrofala reformen 1977 innehöll kunde därför byggas in i Frescatis struktur. Universitetet skulle anpassas till arbetsmarknaden, de "förbannade" fria kurserna stävjas och studenterna tvingas till att snabbt avsluta sin nu hårt styrda utbildning. Det är principerna som väglett Frescatis utformning.
Södra huset - det blå kontorshuset - blev klart 1972. Man hade lyckats med tre krav och fått ett fjärde på köpet. Huset, som består av de sex nio-våningshusen och en 240 meter lång korridor som sammanbinder dem, är uppdelat så att forskare och lärare sitter i de fem övre våningarna för att - uttalat - de inte ska störas av studenterna. Ja, man hade till och med planer på att sätta lås på hissarna! På de tre nedre våningarna ligger hörsalar och seminarierum. Dessa tillhör inte någon speciell institution utan nyttjas av alla, vilket var ett led i effektivitetssträvanden, men ockå i - vilket även det var uttalat - att slå sönder de motspänstiga institutionerna.
Där är vi idag. Institutionerna - kring vilka verksamheten på ett universitet borde kretsa eftersom det är där forskningen sker och människorna finns - gömmer sig bakom anonyma dörrar i lika anonyma korridorer. Ingen plats är mer betydelsefull än någon annan, ingen plats kan fungera som en naturlig samlingspunkt för diskussion och kreativt arbete. På köpet fick man ett kommunikationslöst universitet.
Universitetet blev dessutom isolerat från det samhälle det var tänkt att bli den drivande kraften i. Ett minst sagt ironiskt resultat.
PRIVAT REVOLT
Jag skulle kunna fortsätta att svartmåla. Men i ärlighetens namn, det finns en annan sida också. För mig var mötet med universitetet en omtumlande upplevelse som förändrade mitt liv. Det går inte att komma ifrån.När jag kom till min första föreläsning, i en orange televerksbil, tillhörde jag de fem procenten arbetarbarn som pluggar vidare. Den kunskap och frihet jag fann där var någonting fullkomligt unikt. Den kraften har universitetet fortfarande.
Det hör till bilden. De flesta som går på Stockholms universitet läser enstaka kurser. Drygt 60 procent av Frescatis 26000 studenter har valt att ställa sig utanför det påbjudna linjesystemet.
Privat revolt? Ja, i stället för att inordna sig i de myndighets- och arbetsmarknadsdesignade utbildningarna har det stora flertalet valt att läsa efter eget huvud. Därmed har de också motsatt sig utbildningsfabriken och bevarat enklaver av intellektuella motståndsfickor. Och det är inte politikernas förtjänst.
BORGERLIGHETENS REVANCH
Annars är det inget vidare ställt med revoltandan på Frescati. Kavaj skjorta slips och dräkt är fullständigt dominerande. Sätter man sig på det rökfria yuppifiket vid huvudentréen är det lätt att få för sig att man är i Djursholm.
Söker man sig däremot längst bort i huset hittar man det inrökta café-sexan, som ser ut som en relik från sjuttiotalet med sina röda bord och beigmålade betongväggar. Här håller vänsterfolket till och atmosfären är lite mer avslappnad. Ibland kan man se Frescatis anarkister samlas för att lägga fram nya politiska strategier, men för det mesta sitter folk i mindre grupper och diskuterar lågmält. Men vad är det som diskuteras?
Själv tillhörde jag de som hängde på cafe-sexan, och så småningom insåg jag att jag ingick i en rörelse. Under 80-talet sökte sig yngre folk med hjärtat till vänster till universiteten för att övervintra men också för att ompröva sina ståndpunkter. 80-talet blev ett inåtvänt och teoretiskt sökande årtionde.
Men den yngre vänstergenerationen har inte synts till i kulturdebatten. Kultursidorna har nämligen fått ett alltmer borgerligt estetiserande drag - som Göran Greider och Björn Gunnarsson visar i senaste nummret av Ord & Bild. Samhällsdebatten har blivit en smakfråga. Yngre vänstermänniskor har inte gjort sig besvär.
Samma vind har blåst på universitetet - kanske var det där den startade föresten. Avlyssnar man samtalen vid caféborden är det möjligt att man hör något om de förbannade orättvisorna i samhället, men oftare hör man namn som Nietzsche eller Derrida nämnas.
Det är en självklarhet att påstå att samhällsdebatten blivit klenare i Sverige under 80-talet, men det måste ändå påpekas. Frescati är en del av det övriga samhället, trots att det ligger där ute isolerat. De strömningar som går igenom Sverige går också genom universiteten. Och de har inte spätt på revoltlustan. Vänsterns teoretiserande har kanske till och med understött och gått hand i hand med den finstilta estetismen, och därmed grävt ner sig i bokstäverna.
Men spenderar man tillräckligt med tid ute på Frescati känner man ett sug efter något nytt, lite mer drag i kostymerna. Kanske reser sig en näve ur böckerna till slut.
Å andra sida är det frågan om universiteten verkligen är den arges rätta plats. Vilka är det som går där egentligen? Tyvärr finns det inga riktigt bra undersökningar av det, men ganska klart kan man säga att den lilla del som kommer ur arbetarhem framför allt söker sig till yrkesutbildningarna på Tekniska Högskolan, Socialhögskolan och Polishögskolan. På Frescati krockar inte skillda sociala erfarenheter med varandra, inga sociala konflikter rasar på våra universitet - därför uteblir också den typ av frågor som sådana konflikter ger upphov till.
ELITSKOLOR
Det fanns en gång en högstämd - och faktiskt mycket vacker - ambition att öppna högskolorna och universiteten för hela befolkningen. Från att ha varit en liten elits privilegium skulle den högre utbildningen bli var mans rättighet. På så vis skulle Sveriges kunskapsnivå höjas, konkurrenskraften öka och - tänkte man sig - demokratin stärkas.
I stort har man misslyckats på grund av den teknokratiska kunskapssynen och indragna ekonomiska resurser. Och det är sorgligt eftersom det öppnat dörren för de som strävar efter att återfinföra elitskolorna i Sverige.
En av dem är företagsdoktorn Ulf af Trolle som skrivit en hel bok om den misslyckade högskolan. Bakom en mängd "aha" och "javisst" om högskolans förfall driver han tesen att mängden människor som bedriver, det han kallar, riktig universitetsutbildning inte ökat nämnvärt från 1960, det som ökat är den totala mängden studenter genom att all postgymnasial utbilning inkorporerats under ett tak. Däremot, menar han, har kvaliteten sänkts drastiskt.
Det må så vara, men Trolle har fel vad gäller det breddade underlaget. 1960 var Stockholms universitet en skola för ett priviligierat fåtal, med 6000 studenter. 1970 gick där närmare trettion tusen och idag tjugosex. Mellan 1960 och 1970 ökade befolkningen i Stockholm med 16 procent och mellan 1960 och 1985 med 24. Samtidigt ökade antalet studenter med runt 500 procent. En annan jämförelse är lika tydlig. Den generation som gick på universitetet under sextio- och sjuttiotalet var bara drygt trettio procent större än den generation som läste på femtiotalet. Siffrorna talar sitt tydliga språk.
Stockholms universitet är inte heller särskilt nerlusat med linjer som inte har forskaranknytning - det liknar i stort det Trolle kallar riktig universitetsutbildning. Universitetets underlag har defacto breddats.
Men breddningen i sig är inte den mest brännande frågan, utan vilka det var som bar upp den. Sextiotalets studentbom innebar medelklassens och kvinnornas intåg på universiteten, människor med arbetarbakrund lös, och lyser fortfarande, med sin frånvaro. Det är socialdemokratins stora misslyckande. Men det misslyckandet kommer försvinna från den politiska agendan. Genom att ha skapat ett så ineffektiv och kunskapsmässingt dött universitet i solidaritetens namn har man nämligen skänkt högern alla argumenten för att vrida klockan tillbaka. Därför 1977 års reform är tubbelt tragisk.
Trolles drömuniversitet befolkas av karriärsmedvetna nitton- och tjugoåringar som redan från början har målet med sin utbildning klart för sig. Äldre göre sig icke besvär - ni är samhällsekonomiskt farliga.
För Trolle är problemet enkelt: Drygt hälften av studenterna på Stockholms universitet är över 26, och varje år tas endast 300 examina av de cirka 20000 som läser enstaka kurser. För att öka genomströmningen måste därför arbetslivspoängen tas bort och därmed möjligheten att börja plugga senare i livet.
För sådana med af-bakgrund är det säkert inget problem. Men för människor från studieovana miljöer är det ofta det enda alternativet. Många gånger har man valt fel gymnasieutbildning eller helt enkelt misslyckats med den - därför kommer man in lite senare på universitetet. Det är dem Trolles förslag drabbar i första hand. Med honom vid rodret får vi ett ännu ointressantare universitet.
SPRÄNG FRESCATI
I ärlighetens namn ska sägas att klockorna går igen på Frescati. Under de senaste åren har regeringen lagt en rad förslag som ska göra universiteten bättre, nya pengar har kommit till, besluten decentraliserats så att högskolorna får mer att säga till om och det centralt påbjudna linjesystemet ska upphöra.
Det slitna blå huset ska rustas upp, renoveringarna har redan påbörjats och de ska pågå till 1996. Men från student- och lärarhåll är man inte nöjda, husen behöver inte bara frächas upp, de behöver göras om från grunden, menar man
För egen del skulle jag hellre se att husen sprängdes och att Universitetet flyttade tillbaka till Obsevatorielunden. Då skulle ett steg vara taget mot det som redan 1800-talsborgarna önskade - ett universitet mitt i samhället.
INGE JONSSON
Men vad säger universitetsledningen om de nya vindarna? På översta våningen i disponentvillan, eller Bloms hus som det heter, sitter rektor Inge Jonsson i det enda rummet på universitetet som för tankarna tillbaka till den gamla tidens professorsrum. Inge Jonsson tycker framtiden ser ljus ut för universitetet.
- Vi kan se större frihetsmöjligheter med det nya systemet, men hur pass stora de blir vet vi inte ännu.
- Frescati har blivit mycket bättre, fortsätter han, folk börjar trivas här.
Men när jag frågar honom om han verkligen tycker att universitetet håller en hög kvalitet blir han för en stund irriterad.
- Jag är tveksam till allt nedrackande på kvaliteten inom högskolan. Det är en vulgärdebatt. Min erfarenhet är att vi är eftersökta samarbetspartners internationellt sett.
Är allt bara bra?
- Nej, anslagen har fortsatt sjunka till grundutbildningen och undervisningsvolymen har minskat, men professorernas engagemang i den grundläggande utbildningen har ökat och det är bra.
- Stockholms universitet ser ineffektivt ut i statistiken. Men det beror på att vi är ett huvudstadsuniversitet. En stor del av studenterna är deltidsstuderande som inte siktar på någon examen.
Fast Trolles lösning är han inte så pigg på. Snarare handlar det om att de erfarna på universitetet måste stötta och ge vägledning åt studenterna.
- Den fria sektorn har blivit väldigt fri, nästan fritt svävande.
För den skull vill Inge Jonsson inte tillbaka till elituniversitetet även om han tycker att forskning måste vara elitinriktad.
- Det är väldigt väsentligt att man ger folk chansen på nytt, det ligger ett stort samhälleligt värde i det, avslutar rekor Inge Jonsson, som själv säger sig komma från ett arbetarhem.
Hur rektorns förhoppningar står sig i framtiden vet vi inte. Det är svårt att säga om det nya systemet verkligen leder till några direkta förbättringar.
Informationschefen Lena Wollins ord stärker inte direkt hoppet.
- Nu kan institutionerna själva avgöra om de vill ha ett rum eller en lektor.
På den nivån ligger det.
...ELLER NERMONTERING
Det inte bara blåser högervindar, nu har de också tagit över regeringsanvaret, och moderaterna och folkpartiet har sina idéer om hur framtidens högskola ska se ut. Särskilt konkreta är de inte. "Sverige tillbaka till toppen", heter det. De tunga högskolorna och universiteten ska bli kopplas loss från staten och bli stiftetelseägda genom att statliga tillgångar säljs ut och pengar från näringslivet träder in.
Inge Jonsson är mycket skeptisk.
- För det första kräver det ett jättelikt stiftelsekapital, runt 25 miljarder för Stockholms universitet, och för det andra garanterar det inte alls någon autonomi, i kärva lägen har näringslivet också dåligt med pengar.
Näringslivet ska satsa pengar. Vad det innebär är lätt att se. Trolle är en typisk näringslivsrepresentant, det blir åsikter som hans som kommer forma den nya högskolan.
Och trots att kulturkonservatismen har en stark ställning inom moderaterna kommer humaniora och samhällsvetenskap - där just debatt och kritisk engagemang är möjligt - knappast få någon framskjuten ställning.
Redan nu är läget botten. Åtta av tio studenter läser humaniora eller samhällsvetenskap på Stockholms universite t, men endast 40 procent av anslagen går dit. Matematiska-naturvetenskapliga fakulteten med cirka 10 procent av studenterna har däremot 40 procent av anslagen.
Näringslivets satsningar lär knappast förbättra de siffrorna, de behöver inga humanister eller samhällsvetare. Universitetet går mot en allt tystare framtid.
Kårordförande Torsten Svenonius från Borgerlig Opposition 68 är det levande beviset för de nya takterna. Jag får en kvart för en intervju och när han kommer insvepande med mobiltelefonen i högsta hugg påminner han mest om en jäktad företagsledare.
Han säger sig ha samma filosofi som moderaterna och folpartiet och vill att universitetet ska privatiseras för att det ska få möjlighet att agera fritt.
-Vi vill skapa en ordentlig campuskänsla här ute, en korsbefruktande akademisk miljö. Vi jobbar med att formulera och sälja in den visionen.
Men visionen har sitt speciella innehåll. Svenonius anser att större debattövningar inte lockar folk längre.
- Men debatterna behöver inte locka särskilt många, det är viktigare att vi når de bra. Vi vill hitta mindre debattformer med intressanta personer, sedan kan debatterna sakta sprida sig nedåt.
Svenonius vill återinföra elituniversitetet. Han säger det inte direkt men det är innebörden i hans ord. Det är inte längre intressant att så många som möjligt deltar i den intellektuella aktiviteten. Den är till för ett fåtal, för eliten.
Blir det så kommer Frescati inte enbart vara en förort på kartan utan också i våra huvuden.
Tidigare publicerad i Aftonbladet/KULTUR nr 10 14/11 1991. De galna åren - DET LIVSFARLIGA FÖRENINGSLIVET ©Peter Antman