Har svenska folket trätt fram ur tystnaden och börjat ta för sig av makten? Jäser det av missnöje ute i stugorna? En rad proteströrelser har det senaste året dykt upp i offentligheten. Från ny demokrati hörs ett reaktionärt avgrundsvrål av missnöje ur folkdjupen, kvinnorna hotar med att starta eget parti, "Nej till EG" har fått vind i seglen och det har bildats en lobbyinggrupp för barnens rätt att inte bli bortrationaliserade. Folket rör sig - är det en folkrörelse?
När maktutredningen publicerades för två år sedan började plötsligt alla hävda att svenska folket aldrig varit så politiskt aktiv som nu, men att man vänt sig bort från partierna. I en delrapport, Medborgarnas makt, kunde man läsa att andelen som tyckt till i massmedia ökat från 10 till drygt 20 procent mellan 1968 och 1987. Även andelen som demonstrerat eller talat inför något möte hade fördubblats till 30 respektive 40 procent. På punkt efter punkt visade man att svensken blivit allt kompetentare och allt villigare att säga ifrån. Maktutredningen drog därför slutsatsen att - trots att andelen medlemmar i politiska partier legat stilla runt 15 procent - det skett en påtaglig ökning av folkets samhällsengagemang.
- Medborgarnas förmåga att ta ansvar för sitt samhälle är därmed större än kanske någonsin tidigare, skriver man på de sista skälvande sidorna i huvudrapporten (SOU 1990:44).
Både från vänstern och, framför allt, från högern har man i dessa siffror tyckt sig se ett frihetens uppror underifrån. Är det organiseringen av det upproret vi just nu bevittnar?
- "Plötslig befann sig Margareta i centrum för en folkrörelse", skriver exempelvis Aftonbladet angående Barnlobbyns grundare (1/6-92).
Men är verkligen Barnlobbyn en folkrörelse? Är "Nej till EG" eller kvinnopartiet det? Har över huvud taget folkrörelsetanken någon verklighetsförankring i dag?
FOLKRÖRELSETANKEN
Till idealbilden av vår demokrati hör att man inte bara uttrycker sin politiska vilja på valdagen utan att man däremellan är med och arbetar i om inte ett parti så i någon organisation. Vid sidan av riksdagsdemokratin har en andra kanal funnits, den vi ofta lite slarvigt kallar folkrörelserna. Och idén om den andra kanalen är så fastvuxen i våra huvuden att varje protest omedelbart ges namnet folkrörelse.
Ja, "De nya folkrörelserna" har blivit ett begrepp för de senaste decenniernas olika protesrörelser. Ordet tycks än i dag ha en oerhört positiv klang. Det doftar medbestämmande, aktiva och engagerade människor, protest och demokrati - folk i rörelse mot något mål. En rad nästan mytiska kodord verkar länka begreppet till vårt politiska undermedvetna.
Från början var de ursprungliga folkrörelserna, när de bildades under mitten av 1800-talet, uttryck för en kultrell protest mot etablisemanget. Och eftersom rösträtten och därmed möjligheten att komma till tals var starkt begänsad och svenska staten bars upp av en traditionell ämbetsmannamonarki som hade mycket svårt att själva kanalisera den kulturella protesten kom engagemanget i dessa rörelser starkt att knytas till krav på allmän och lika rösträtt. I lokala gemenskaper kom den demokratiska människan att fostras, i mötesverksamheten bröts olika åsikter mot varandra, där transformerades egenintresse till allmänintresse - själva urbilden för den svenska modellen. När arbetarrörelsen sedan tog form som en ekonomisk protest under 1880-talet gjorde den det under stark inflytande från främst nykerhetsrörelsen och därmed skedde den koppling av folkrörelserna till socialdemokratin som varit så betydelsefull. Den andra kanalen växte fram just i strävan att upphöja sig till medborgare, att bilda sig själv. Folkrörelserna blev en demokratins skola.
Att folkrörelserna fortsättningsvis kom att spela en stor roll i politiken har givetvis förstärk dess mytiska kraft. Under 30-talet utvecklades ett nära samarbete mellan den socialdemokratiska regeringen och de stora organisationerna. Folkrörelserna fick en viktig del i den svenska demokratin genom att både vara delaktiga när besluten utformades och när de sedan genomfördes. Man deltog i offentliga utredningar, svarade på remisser och satt med i lekmannastyrelser i förvaltningarna. Folkrörelserna förde fram sina medlemmars intressen samtidigt som de förankrade besluten hos dem. Förvisso tämjde man folkrörelserna genom att få dem att ta på sig ett allmänintresse, men samtidigt slapp man ett samhälle präglat av en mängd ojämkbara intressekonfliker. Utan tvekan är detta grunden till mycket av det unika i den svenska modellen - sen kan man se på det negativt eller positivt.
Problemet är att om man låter bli att använda ordet folkrörelser slarvigt och i stället kallar de flesta organisationer för vad de faktiskt är, nämligen intreseorganisationer, så försvinner det magiska skimret. Snarare rynkar man på näsan och tänker på dessa toppstyrda jättekolosser där en avgrund mellan medlemmarna och de som styr råder. För om man tillämpar den klassiska definitionen på folkrörelser - som visserligen inte är oomtvistad med ändå kan sägas utgöras av frivillig grund, stor anslutning med geografisk spridning, fast demokratisk sammanslutning och ideella inslag med totalanspråk i målsättningen - så finns det i princip inga folkrörelser längre. Ändå lever folkrörelsetanken vidare - främst inom socialdemokratin och vänstern - som ett löfte om förnyelse.
Finns det något som talar för att en förnyelse är på gång? Och på vilka villkor i sådana fall? Läget i det svenska föreningslivet - fortsättningen på de gamla folkrörelserna - kan kanske ge svaret. Ett är säkert, svenska folket är mycket villigt att organisera sina intressen. 1920 var cirka 10 procent av befolkningen organiserade, idag är över 90 procent medlem i någon eller flera organisationer. Bubblar alltså föreningarna av medborgarnas allt mer ökande politiska engagemang?
FÖRENINGSLIVET
1987 publicerades en offentlig utredning om det svenska föreningslivet, den så kallade folkrörelseutredningen (SOU 1987:33), som ger det intrycket.
- Aldrig tidigare har så många varit med i olika föreningar! Aldrig tidigare har vi förenat oss med andra för att kollektivt lösa gemensamma problem eller tillfredsställa gemensamma behov som nu!, utropar man glatt i inledningen. Det kunde inte vara bättre.
I boken Folkrörelserna och folket punkterar dock fritidsforskaren Ulf Blomdahl fullständigt myterna om föreningslivet som en sjudande folkrörelse. Visserligen är svenska folket extremt välorganiserat, i medeltal är varje svensk medlem i något över 3 organisationer, men för den överväldigande delen av dessa medlemskap står tre stora organisationer, fackförenings- och idrottsrörelsen samt KF. Och till största delen är svensken pappersmedlem. Ulf Blomdahl visar att inte mer än dryg 10 procent besökt något möte så lite som fyra gånger under ett år inom idrotts- och fackföreningsrörelsen. Ställer man kraven lite högre så visar det sig att mindre än 5 procent varit aktiva varje månad. För KF är siffran inte ens mätbar.
Svenskt föreningsliv präglas, enligt Blomdahl, främst av låg aktivitet och att man söker sig till föreningar där man kan få utlopp för ett individuellt livsprojekt, alltså idrott, frilufsliv och hobbyorganisationer. Till exempel så organiserar de klassiska idéburna folkrörelserna, frikyrkorna och nykterhetsförbunden, varsina knappa 5 procent av befolkningen, en andel som stadigt sjunker. Någon fostran till samhällsengageman - denna folkrörelsernas kärna - kan han över huvud taget inte upptäcka. Inom ungdomsgrupperna, där just denna fostran borde vara som viktigast, har föreningsaktivitet ingenting att göra med intresse för samhällsfrågor.
- Huvuddelen av barnen tränas idag till att bli bra i sin idrottsgren eller sysselsätts i någon fritidsaktivitet, sammanfattar han läget. Och det är väl inget fel på det, men det har ingenting med politisk engagemang eller demokratisk skolning att göra.
Över huvud taget är intresset för föreningslivet lågt både bland ungdomar och vuxna. En av tjugo tycker det är viktigt att föreningarna får ekonomiskt stöd, vilket kan jämföras med att över 20 procent gärna stödjer teatrar! I maktutrednings medborgarundersökning kommer aktivitet i föreningslivet på sista plats bland viktiga samhällsdygder. Det råder alltså en märklig diskrepans mellan världens största beredvillighet att organisera sig och hur viktiga man tycker organisationerna är.
Men hur är det med protesrörelserna, de olika lokala aktionsgrupperna? Är det inte där folk engagerar sig? Även här råder en märklig diskrepans. Under de senaste åren har ett område fullständigt dominerat folks åsikter om den viktigaste politiska frågan: miljön. Däremot har villigheten att organisera sig och framför allt att delta aktivt inom miljöorganisationer varit svagt. Enligt maktutredningens siffror är i dag runt två procent av Sveriges vuxna befolkning aktiva inom miljörörelserna. Och så är det genomgående. Ingen av de alternativa rörelserna, de så kallade nya folkrörelserna, som driver frågor som opinionsmässigt engagerar folk drar till sig någon större del av befolkningen. Två procent är medlemmar i kvinno- och fredsorganisationer samt lokala aktionsgrupper var för sig. Dessa typer av föreningar aktiverar en knapp procent var av den svenska befolkningen - och då är kraven på aktivitet inte särskilt stränga i undersökningen. Det vanligaste sättet att försöka påverka samhället är, enligt Medborgarnas makt, att bidra ekonomiskt eller skriva på namninsamlingar. Mellan 30 och 40 procent säger sig ha gjort detta. Tre respektive två procent anger att det arbetat i politiskt parti eller aktionsgrupp för att uppnå förändringar i samhället. Siffrorna är, hur man än ser på dem, förintande små.
Dessutom är föreningslivet kraftigt elitistisk till sin karaktär. För det första är det en liten elit som bär upp det - eldsjälarna utgör ungefär fem procent av befolkningen. Får man tro maktutredningen står över 40 procent helt utanför föreningslivet. För det andra, och det är egentligen värre, är tjänstemännen - med betoning på män - överrepresenterade bland medlemmarna och grovt överrepresenterade bland de aktiva. Till exempel är andelen föreningslösa eller de som är med endast i någon enstaka organisation dubbelt så stor inom arbetarklassen som inom medelklassen. Det politiska livet bärs i stor utsträckning upp av den bildade medelklassen - lärare, läkare, bibliotekarier och liknande.
Tvärtemot vad man, framför allt inom socialdemokratin, föreställt sig kompenserar inte organisering bristande individuella resurser. Organisering stärker redan resursstarka personer. Hårdrar man det kan man säga att organisations-Sverige snarare förstärker ojämlikheter vad gäller makt och inflytande än tvärtom. Inom maktutredningen ryms ett perspektiv som blivit mycket lite uppmärksammat: Samtidigt som man målar upp den optimistiska bilden av hur aktiviteten ökat i samhället konstaterar man helt kallt att "klasskillnaderna blivit skarpare". Ja, i det politiska klimat man tycker sig se växa fram där egna initiativ blir allt viktigare blir samtidigt social ställning allt betydelsefullare. Arbetare är inte överrepresenterade inom ett enda område vi förknippar med makt och inflytande, däremot är de underrepresenterade inom de flesta. Med några undantag. Den representativa demokratins två vägar, röstdeltagande och partiaktivitet, samt inom facket.
Jag har svårt att tänka mig att någon förnyelse av folkrörelserna skulle kunna växa fram ur detta. Frågan är om det ens är önkvärt! Men hur kan det komma sig att socialdemokratin under så lång tid - med tanke på hur det ser ut - omhuldat föreningslivet i hägn av folkrörelsetanken? Kanske är folkrörelsemyten ett av socialdemokratins stora misstag?
CIVILT SAMHÄLLE
Ja, utan tvekan, ty deras drömmar håller nu på att utvecklas till en katastrof. Jag tänker förstås på diskussionerna om det civila samhället. Bortom och långt innan Timbro försökte lägga beslag på begreppet det civila samhället som en ideologisk täckmantel för privatisering har nämligen socialdemokratin i det tysta under snart tjugo års tid diskuterat, utrett och genomfört reformer som just bygger på idén om att lokalt förankrade gemenskaper ska ta över delar av den offenliga sektorn. Folkrörelseutredningen hade till exempel enbart till syfte att undersöka hur man skulle kunna överföra den offentliga sektorns tjänster till föreningslivet. Därav det glada utropet om den sprudlande aktiviteten ute i föreningarna. Att det ännu är en levande tanke inom socialdemokratin visar sig i debattboken En ny socialdemokrati där ett antal unga debattglada sossar kör fram just tanken om de aktiva folkrörelserna i den civila sfären. Kan de inte ens läsa innantill. I utredning efter utredning kan man läsa om de befarade effekterna av att satsa mer på lokal självförvaltning.
- Följden kan bli ökade i stället för minskade klyftor i medborgarinflytande, slår man lite försiktigt fast i storstadsutredningen (SOU 1990:36). I En ny socialdemokrati säger man att det är dags att på nytt bli ett parti som tar de maktlösas parti, men varför då denna fixering vid folkrörelser och det civila samhället?
Förvisso skapade folkrörelserna lokala gemenskaper. Men det mesta av vad folkrörelserna pysslade med har i dag tagits över av den offentliga sektorn eller av kommersiella krafter.
- Vi lämnade över till staten och köpe oss fria från medmänskligt ansvar genom att betala skatt, citerar man med gillande före detta kulturminister Bengt Göransson. Var det inte snarare en vinst att det offentliga tog över, därmed ökade ju tillgängligheten drastiskt? Faktiskt hade de klassiska folkrörelserna förhållandevis få medlemmar och det är allmänt omvittnat att det redan då var svårt att få folk att engagera sig och att komma på mötena. Folkrörelserna utvecklades tidigt till en "privat" servicesektor som kom att styras av en liten elit. Ändå ser man inom socialdemokratin på folkrörelserna som ett ännu levande alternativ.
Tron på det levande alternativet hänger nära samman med tron på att folkrörelsernas lokala gemenskaper var ett modernt svar på industrisamhällets problem, vilket kommer till tydligt uttryck i folkrörelseutredningens historieskrivning där folkrörelserna kallas "det nya hemmet". Det kan lika gärna vara så att folkrörelserna främst var en protest från bondesamhället mot industrialiseringen. I antologin Socialdemokratins samhälle menar sociologen Göran Therborn att folkrörelserna först och främst var en landsortsföreteelse. I tätorterna och storstäderna var nämligen folkrörelserna svaga. Att de trots det kunde spela sådan roll beror på Sveriges sena urbanisering. Inte förrän mot slutet av 50-talet översteg städernas befolkning resten av landets och fram till dess fungerade de som en fortsättning på landsbyggdens traditionella självorganisering. Som det heter i visan: Den tiden är nu sedan länge sen förbi.
För fem år sedan beskrev statsvetaren Jan Engberg i sin avhandling Folkrörelserna i välfärdssamhället de olika utvecklingsmönstren inom organisations-Sverige och den enda tendens som inte fanns, kunde han med säkerhet slå fast, var
att föreningslivet tycktes gå mot ett civilt samhälle. Ingenstans kunde han finna att organisationerna i stället för att vända sig mot politikerna eller opinionen löste sina egna problem genom självförvaltning. Hans avhandling fanns förövrigt i sammanfattning i folkrörelseutredningen!
Låt vara att varken viljan eller engagemanget verkar finnas där ute bland folket, om nu de offentliga inrättningarna öses över oss så kanske vi tvingas till aktivitet. Vad skulle det innebära? Ulf Blomdahl har till exempel visat att offentliga fritidssatssningar, för det första, når vida fler än föreningslivets aktiviteter på området och, för det andra, så har de en jämnare social fördelning. Risken är stor att tillgängligheten och den sociala snedfördelningen ökar om föreningslivet tar över. Överdrivet? I maktutredningen slår man klart fast att ojämlikheten inte bara råder inom den stora sfärens domäner, även på det lilla planet, där det handlar om att påverka sin egen situation, är arbetarna mer maktösa än medelklassen. Arbetarklassen är klart underrepresenterade just i det lilla livets organisationer, som kultur och fritid, boende, föräldra- och idrottsföreningar.
- Betoningen på lokalt deltagande kan därför bidra till att öka den politiska ojämlikheten, skriver man.
När man i storstadsutredningen jämför sex olika stadsdelar med varandra, från högstatusområdet Södra Ängby till det av socialbidragstagare och ensamhushåll präglade Rinkeby visar det sig till exempel att deltagande i aktiviteter för att påverka boendet är två till tre gånger så vanliga i Södra Ängby som i Rinkeby, och det går igenom på område efter område. Med några undantag.
- Där förutsätttningarna är någorlunda likartade... är skillnaderna i medborgerligt deltagande och engagemang minst. Så står det. Offentliga satsningar minskar klyftorna i samhället, privata eller föreningsdrivna ökar eller bekräftar de klyftor som redan finns.
De stora förlorarna i denna ideologiska offensiv för de lokala gemenskaperna kommer att bli arbetarna och det socialdemokratiska partiet, för på andra sidan staten står inga horder av människor och väntar på att tillsammans få driva fritidsgårdar, skolor eller vårdinrättningar - och står de några där så är det högskoleutbildade kvinnor -utan där står marknaden beredd att ta över. Myten om det folkrörelsedrivna civila samhället är, som det ser ut idag, en återvändsgränd.
DET UPPSAGDA KONTRAKTET
Åt vilket håll pekar det egentligen? Jo, intresseorganisationerna utvecklas allt mer till utpräglade särintressen som genom opinionsbildning och lobbying slåss för sina medlemmars frågor. Påtryckning inte förhandling är dagens metod. Under 80-talet bröt SAF det svenska samförståndskontraktet och deklarerade att man ville lämna utredningskommitéerna och förvaltningarna för att ägna sig åt just opinionsbildning och lobbying. Men brottet mot samförståndet är inte enbart ett resultat av SAF:s strategi. I takt med att ekonomin stagnerade fungerade den korporativa ordningen allt sämre, vilket den socialdemokratiska regeringen insåg. När man inte längre kunde fördela en ständigt växande kaka till alla intressen som tryckte på tvingades regeringen lära sig välja, och då var det bättre att ha organisationerna på armlängds avstånd. Därför har, genom socialdemokratins pådrivande, utredningsväsendet minskat rejält både i omfång och betydelse - snabbare och mindre utredningar är en av effekterna - samtidigt som remissväsendet inte längre har samma vikt som förr. Organisationernas närvaro har helt enkelt blivit för betungande. Statsvetaren Michele Micheletti har i ett flertal artiklar påvisat att detta är en utveckling som berör hela den politiska situationen i Sverige och alla dess organisationer.
För arbetarrörelsen har detta inneburit inget mindre än ett trauma och för den arbetande befolkningen kan det mycket väl visa sig vara ett bakslag av stora mått. I sin bok Den korporativa staten menar statsvetaren Bo Rothstein att den svenska arbetarklassens - i ett internationellt perspektiv - exeptionella styrka kan förklaras av de korporativa politiska stukturerna. Genom dessa har man fått en priviligierad ställning och tilldelats roller, framför allt arbetslöshetsförsäkringen, som gjort det stora medlemskapet både motiverat och möjligt - därav dess centrala maktställning i svensk politik, därav den stora mängden politiker med arbetarbakgrund, därav också en till stora delar jämlik politik. SAF inser givetvis detta och dess offensiv innebär inte enbart att man rider i spetsen av en ny våg, avsikten är att bryta socialdemokratins makt och rejält begränsa fackföreningarnas inflytande. Fackföreningarna vet inte vilken väg de ska gå och både inom LO och det socialdemokratiska partiet har man fått för sig att lösningen är mer folkrörelse, mer av lokal demokrati och solidaritet inom rörelsen. SAP har till och med bestämt sig för att sälja en av dess opinionsbastioner, Tidens förlag.
Ändå är det just inom media som kampen alltmer kommer att utspela sig. När man i maktutredningen skriver om massmedia så är det just som en politikens arena. Massmedias sätt att skildra konflikter - svart mot vitt, vinnare och förlorare - präglar allt mer vår bild av politiken och dess arbetssätt befrämjar främst särintressen och partikularism. I dag sköts inte längre förhandlingar enbart bakom slutna dörrar, en minst lika viktig ingrediens är olika utspel i massmedia för att söka stöd i opinionen.
Mycket lite tyder på att den senaste tidens proteströrelser skulle utgöra något undantag. Ser man på hur de växt fram så framstår massmedia som den i särklass viktigaste eller kanske enda vägen till inflytande. Ny demokrati hade inte varit någonting utan den uppbackningen, inte heller det så kallade kvinnopartiet. Söndagen 12 januari börjar det hela i Expressen med rubriken "Mia Pia laddar för val", på måndagen går Ebba Witt-Brattström ut i Aktuellt och berättar om ett hemligt kvinnligt nätverk och redan på fradagen kan man i Expressen läsa rubriken "Det är som en gerillarörelse". Sedan rullar det på och etableringen är färdig när Expressen 8 mars publicerar en opinionsundersökning som säger att 32 procent kan tänka sig att rösta på ett kvinnoparti. Därmed är man, med kanske ett hundratal informella medlemmar, en betydelsefull organisation. Likadant är det med den så kallade Barnlobbying som hade sitt upphov i en artikel av Margareta Norlin i Aftonbladet/Kultur 16 januari. För enfrågerörelsen "Nej till EG" kommer slaget om dess inflytande också stå i massmedia. Med en medlemskader på idag 5500, det vill säga 0,7 promille av den svenska befolkningen, är det kampen om själarna och inte om medlemsskapen som är det viktigaste. En organisations tyngd har i dag nämligen mycket mindre att göra med antalet medlemmar än med vilken opinion man kan få bakom sina åsikter. Opinionen har ersatt medlemskapet.
Vad jag helt enkelt menar är att förhoppningarna om en ny alternativ politisk kultur som så starkt knyts till dessa nya (folkliga?) proteströrelser knappast kommer besannas. För vad man gör är att man riktar sina protester till politikerna - som man vill ska lösa problemen. Därmed sällar man sig till alla andra intresseorganisationer som slåss om statens kaka. Och om statens kaka slåss man, som sagt, nu mer genom lobbying och oppinionsbildning. Proteströrelserna har därför en viktig roll att spela - som megafoner för undanskuffade frågor. Men de utgör knappast några folkrörelser, som börjat leva igen i ny form. Det unika med de ursprungliga folkrörelserna var ju att de i en speciell historisk situation själva tog tag i det man ansåg sig behöva - försäkringskassor, konsumentkooperativ, folkbildning - eftersom varken staten eller näringslivet ville göra det. Till drömmen om folkrörelsernas förnyelse hör obönhörligen utopin om det civila samhället - en modern mardröm?
Man kan förvisso förstå Margareta Norlins entusiasm när hon i en intervju pratar om den "råfolkliga ilska" som barnlobbyn bygger på - jag älskar också när folk säger ifrån - men den kommer knappast ge upphov till någon återuppväckelse av självförvaltning, lokala gemenskaper och direktare demokrati. Så vitt jag förstår så är idén med Barnlobbyn att den ska fungera som en sambandscentral för alla de aktionsgrupper som redan fanns där ute i det decentraliserade Sverige - för att få en överblick över nedskärningarna och därigenom kunna få motståndet skildrat i massmedia, så att man kan sätta press på politikerna. På den punkten har Barnlobbyn - som en paraplyorganisation - säkert framtiden för sig. Inte heller "Nej till EG" lär utvecklas till en ny varaktig folkrörelse. Det intressanta med "Nej till EG" är förvisso att man egentligen inte riktar sig till politikerna utan direkt till folks huvuden och därigenom undviker det mönster alla övriga organisationer tycks följa. Dessutom är det något rebelliskt över organisationen, det lilla folkets "Nej" mot Goliats "Ja". Men med ett enda mål i sikte kommer dess allt överskuggande roll vara att få så många som möjligt att säga nej vid folkomröstningen. När avgörandet väl är gjort lär den tyna ut, och då kommer "Nej till EG" inte ha - om man fortsätter att växa i samma takt som nu - organiserat mer än två till tre promille av den vuxna befolkningen! Fram till dess kommer "Nej till EG" ändå i någon mening likna en folkrörelse, eftersom man fungerar som en alternativ propaganda- och bildningsorganisation.
Problemet är dessutom att ju viktigare det blir att på detta sätt organisera sig utanför partipolitiken för att driva sina intressen, desto sämre representerade kommer underklassen blir. Ingenting talar för att de nya organisationerna skulle locka till sig andra grupper än de som redan tidigare är aktiva inom föreningslivet. Kärntruppen i det kvinnliga nätverket består ju till exempel av de högskoleutbildade kvinnor som författaren och journalisten Maria-Pia Boëthius bjöd in till sin paradvåning i Stockholms innerstad strax efter valet.
Ändå kommer säkert kvinnopartiet få stor betydelse eftersom det i grunden bygger på vår tids kanske mest explosiva fråga: kvinnornas extremt ojämlika ställning inom arbetslivet. Och var det något man kom fram till i maktutredingen så var det att det finns ett starkt samband mellan svag ställning i arbetslivet och svag ställning när det gäller inflytande och makt. Även om kvinnopartiet främst kommer slåss för den offentliga sektorn - om de inte börjar driva den i kooperativ form - så kommer det i längden kanske alla till godo, ty offentliga lösningar är, som det visat sig, det enda sättet att någorlunda utjämna orättvisorna. Skulle man dessutom lyckas vitalisera de politiska partierna, ja, då kunde man se ljust på utvecklingen. Men - med tanke på miljöpartiet och ny demokrati - varför skulle just kvinnopartiet lyckas med det?
Tidigare publicerad i Aftonbladet/KULTUR nr 1 september 1992; även i en längre version i Tvärdrag nr 5 1992 samt i boken Systemskifte: Fyra folkhemsdebatter (Carlssons, 1993). De galna åren - POLITISERA CYBERSPACE ©Peter Antman