Kunskapen fanns visst vad skolpeng och friskolor skulle leda till

Sitter i bilen på vägen till landet och lyssnar på ett långt, och på många sätt intressant, inslag om historien bakom det unika svenska experimentet friskolor. Vi visste inte vad detta skulle leda till, uppfattar jag det genomgående budskapet som. Vi drevs av goda (eller ideologiska) ambitioner, och debatten om detta var liten. Jag kan inte hålla med.

Stödet för den så kallade valfrihet var massivt i den svenska opinionsjournalistiken och även bland en hel del namnkunniga akademiker, för att bara ta ett par exempel i högen stod både Göran Rosenberg och Bo Rothstein på barrikaderna för mer valfrihet.

Däremot var ointresset ganska stort för hur mekanikerna (läs skolpengen) faktiskt fungerade. Men kunskapen fanns, bland annat bidrog jag själv med den. Våren 1994, eller om det var hösten 1993, kuskande jag runt mellan skolor i Sverige. Jag intervjuade rektorer och lärare och försökte läsa varenda rapport om utvecklingen i skolan. Det jag hittade var ganska förfärande redan då, med bara kanske 30% av kommunerna med skolpeng, och inte mer än någon procent elever i friskolor.

Fortsätt läsa ”Kunskapen fanns visst vad skolpeng och friskolor skulle leda till”

”Vi kan väl skaffa kylanläggningar”

Sent ska syndaren vakna, skriver Karin Bojs om DN:s klimatupplaga och sin egen bittra kamp på DN för att få gehör för hur allvarlig klimatkrisen är. Men för att travestera Karin: Greta var fyra år, och Karin Bojs hade arbetat på DN i tio år när jag kände mig tvungen att skriva till henne om hennes sätt att skriva om klimatet. Idag är det 13 år sedan, och i backspegeln tycker jag nog Karin Bojs förskönar sin egen roll, för hon står väl ändå för vad hon själv har skrivit även om “chefer på redaktionen har skrattat överseende”.

Hösten 2007 rapporterar Karin Bojs om Klimat- och sårbarhetsutredningen, som bland annat varnar för sju grader varmare på vintern i Norrland och ökade skyfall och mer översvämningar. Jag skriver aldrig till journalister, vare sig när jag tycker de gjort något bra, eller något tveksamt. Men denna gång kunde jag inte hålla mig. Den lite raljanta tonen, som bland annat deklarerade att “flera branscher är rena vinnare” gjorde mig riktigt upprörd. Så här skrev jag:

Fortsätt läsa ””Vi kan väl skaffa kylanläggningar””

Antman.se flyttar

Under flera månader har antman.se och stockgropen.se legat nere. När jag började intressera mig för internet och Linux 1995 gick jag med i abc-klubben och har allt sedan dess haft det som mitt hem på internet. Dock var det länge sedan jag var aktiv, och plötsligt hösten 2019 sa klubben upp sin lokal och lade ner all verksamhet som handlar om att ha dynamiska websiter. Tyvärr försvann därmed allt mitt gamla innehåll. Det kommer jag nu så sakta och mödosamt bygga upp igen.

Vintertur i Muddus

Muddus är Sveriges största nationalpark som skyddar skog. Muddus är en del av Laponia och är därmed också ett världsarv – som inte enbart skyddar urskog men också en miljö starkt kopplad till ett urfolk, samerna. Nästan hälften av Muddus består av myr.

Läs mer på utsidan.

Katterat till Hellemobotn – en gränstur i Narviksfjällen

Sommaren 2018 vandrade vi en kombinerad stug- och tälttur mellan tågstationen Katterat och den lilla fjordbyn Hellemobotn. Denna sträckning har, så vitt vi vet, inget namn, men till stora delar sammanfaller den med Nordkalottledens norska sträckning genom denna del. För norrmän (och -kvinnor) är den känd som en del av Norge på langs.

Bron över Caihnajohka.

Läs mer på utsidan.

Projekt 0.5

Jag trodde aldrig jag skulle yttra något dylikt, men jag tror Johan Rockström och de andra som tillsammans med honom i DN för att par veckor sedan sa: läget är så allvarligt vad gäller klimatet att det kräver nationell samling, eller som Rafael Jensen skrev samtidigt: välfärdsstaten måste transformeras till klimatstaten. Det finns helt enkelt inte en chans att vi kommer klara detta om vi bara litar på individers val (moral och preferenser) och fria marknadens spel (vinst och konkurrens).

I boken The Great Leveler skildrar Walter Scheidel pessimistiskt hur jämlikhet aldrig åstadkommits genom gradvisa fredliga reformer. Det har alltid krävts krig och katastrofer för att grundligt förändra samhället i en riktning som inte bara är lönsam för en liten elit. Detsamma gäller klimatet. Vi kommer aldrig lösa klimatfrågan om inte alla är med, om inte, alla bär bördorna som denna massiva omställning kommer kräva, men också vinsterna det kommer ge. 

Vi är i krig, eller borde vara. Mot koldioxidutsläppen. Nu krävs mobilisering av alla och allt. Hur lång tid har vi på oss? Vad kan vi göra? Vi är långt förbi läget där gradvisa små förändringar är tillräckliga. 

I stället måste vi tillämpa en maximalistiskt strategy där vi provar så många saker som möjligt parallellt. Det duger inte att sponsra elcyklar i stället för, säg, aggressiva omställningsbidrag för att stödja transporter på landsbygden. Vi måste göra allt. Samtidigt. Vi kan inte politiskt gräla om detaljerna. Vi måste säga ja till allt. Förmodligen är det bara möjligt genom bred klimatpolitisk samling, från Vänsterpartiet till Centerpartiet, hur osannolikt det ändå låter.

Fortsätt läsa ”Projekt 0.5”