Padjelanta – en vårvandring

När vi svänger ner med bussen mot Ritsems brygga inser vi vårt misstag: vi kommer inte hinna med någon sista proviantering eller lunch vid Ritsems fjällstation, den ligger alldeles för långt bort för att vi ska ha tid att gena dit över den stenbelagda backen innan båten går. Vi är på väg ut på Padjelandaleden för en 10-dagars stugtur och just frågan om mat kommer följa oss längs med leden. Har man missat att man måste bära med sig egen mat stora delar av turen ligger man snabbt illa till.

 Var är båten? Det undrar vi när vi stiger av bussen. När vi går fram till strandlinjen där den borde ligga stirrar vi ner som i en djup krater. Långt där nere ligger båten, till och med under den stora stålbryggan som står på botten av en rälsanordning. Här låg tidigare en – enligt samtida skildringar – bedårande vacker skärgård. Redan 1919 bröts den ur Stora sjöfallets nationalpark och gjordes tillgänglig för exploatering. Än i dag flyter bråte runt i sjön eftersom man inte avverkade ordentlig under de tidiga regleringarna. Vattenfallsfisk kallar lokalbefolkning de döda grenarna, som förstör fiskenäten.

 DISCLAIMER: Denna text är inte korrekturläst på det sätt boken Vandringsturer i Padjelanta är.

Padjelanta betyder ”det högre landet” på samiska. Du vandrar genom mjukt böljande fjällåsar och förbi några av fjällens största – och antagligen vackraste – sjöar. I början av 60-talet blev Padjelanta nationalpark och de gamla stigarna från Ritsem och Kvikkjokk in mot det central belägna vistet Staloloukta rustades upp och turiststugor byggdes vid strategiska lägen. Numera ingår Pajdelanta i världsarvet Laponia tillsammans med bland andra Sarek nationalpark.

På båten över mot Änonjalme tar jag en macka och en kaffe för att stilla den värsta hunger. En kollega har berättat att han köpt färsk röding i samevistet, men när vi kommer fram är det folktomt och fiket är stängt. Någon fisk finns heller inte att köpa berättar Akkas stugvärd, som är nere för att lämna post. Men, vi är här tidigt på säsongen, Akka-stugan öppnade för en vecka sedan och de riktiga Padjelantastugorna öppnar samma dag vi anländer, så det kanske inte är så konstigt.

Akka lyfter på hatten

Under regntunga moln börjar vi knata de två kilometrarna mot STF-stugan Akka, som ligger skyddat i kanten av björkskog. Den gamla kvinnan lyfter på hatten, säger vår stugvärd när vi anländer, och använder därmed den samiska betydelse av Akka om det massiva fjället med alla dess otaliga toppar som helt dominerar utsikten från stugan. Tydligen har vi tur. Normalt ligger hon inbäddad i moln runt tusenmetersgränsen, men i dag är det höga moln och vi ser med lätthet Stortoppen (2015 möh) och det omtalade hacket i kammen som man måste hasa sittande över med fötterna dinglande över avgrunden om man väljer den vägen mot toppen.

Vår stugvärd Björn tillhör de där genuina STF-stugvärdarna som kombinerar ett omhändertagande och välkomnande sätt med respekt för att man inte är där för att umgås med värden. Några gånger kommer han förbi i stugan och småpratar lite. Har vi inte upplevt det här förut just i stugor som ligger så som entre till leder? Fast Björn lindar in det väl: ett enkelt förhör för att förstå om vi verkligen vet vad vi är på väg att ge oss in på, hur vana vi är, är vi bra utrustade?

På kvällen lagar vi den enda färska maten: pasta med sidfläsk. Märkligt nog har Akkastugan ingen proviantförsäljning. Kanske beror det på att man antingen börjar här och bär med sig mat hemifrån eller för att man normalt hoppar över den om man är på väg hem. Inte förrän i Staloloukta kan vi räkna med att kunna fylla på förråden. Våra säckar är därför ovanligt tunga för att vara en stugtur. I skåpen hittar vi lämnad potatismos och tortellini med sås som vi tar med oss.

Till morgonmål äter vi en av årets innovationer: mannagrynsgröt med kanel. Vilken njutningbar frukost. Vi har dessutom lite mjukt bröd med oss för de första dagarna. Första av totalt 10 färdigblandade grötpåsar äts upp. Det tunga med att bära med sig mat har ju också fördelen med sig att packningen blir lättare ju längre man går.

Visst suckar man lite lätt när skalplaggen måste på redan första dagen, men tyvärr regnar det. Björn tittar in och säger:. ”Kom med ut, jag måste visa er ett under”. Regnet har upphört och små blåa fläckar syns på himlen. Sedan har vi fint väder hela vägen fram till Staloloukta fyra dagar senare. Det får man väl ändå kalla ett under.

Vi vandrar med näsan riktad mot Akka. Runt 1000 meters höjd har som en liten dimbank fastnat. Ju längre vi går under dagen desto mer insvept i moln blir berget. Akka följer oss länge under vår tur genom Padjelanta, men med hatten på.

Istiden och Gisuris

Vandringen går genom ganska gles björkskog och tar oss sakta uppför höjdmetrarna. Inte en mygga i sikte. Det är lättvandrat, men lite stenigt ibland. Vi hittar snart dagens första blomma. De små rosa bollarna Rosling, de hängande lila klockorna Lappljung, den smörgula Fjällviolen med sina svarta streck i ena bladet som ska leda in bina för pollinering, Krypljungen som överallt glittrar i rosa, lila och till och med vitt. Våren är dessutom ovanligt sen i år. När vi börjar vår tur har de små fjällblommorna precis slagit ut. En dryg veckan senare vandrar vi genom Tarradalen – då har de tidiga blommorna redan börjat vissna, men i stället nästan vadar vi genom manshög Stormhat och smörbollar upp till midjan.

Vi passerar vår första myrmark och går på fina spänger. Så kommer det dock inte vara hela vägen. Ofta är spängerna gamla och ruttna, är vridna ur kurs eller knäckta. Särskilt den sydöstra delen av leden har spänger i riktigt uselt skick. Långt senare, på väg bort från leden i båt säger båtföraren Kenneth att de säkert är från när leden byggdes på 60- och 70-talet. Det är så förbenat dyrt att fixa dem, med helikoperinkörning av virke och en eller fler som ska vandra längs leden och utföra arbetet. Vid regnväder kan spängerna bli såpahala och närmast livsfarliga.

Nästa mål är stugorna i Gisuris. Finns det fisk eller glödbröd? Hur fungerar det med de så kallade kioskerna? Är det stor skillnad mot STF-drivna fjällstugor? I Gisuris arbetar den unga och pigga tjejen Ida. Hennes familj bor i vistet på andra sidan sjön Kutjaure några kilometer bort och hon har redan arbetat här flera säsonger. Vi frågar förstås vad hon har till försäljning, men det är inte mycket, folköl, Coca-cola och choklad och så Bullens korv på burk, som vi köper för morgondagens lunch.

Under vandringen lär vi oss att det som eventuellt finns till försäljning är stugvärdens personliga ansvar. Tidigt på året måste han eller hon fatta beslut om de vill sälja något och skicka upp det i förväg. Föreningen tar inget kollektivt ansvar – så som SFT gör – för vad som finns i stugorna. Inte så konstigt då att det blir öl och läsk, som ju går att sälja till i princip varenda vandrare, i stället för till exempel torrmjölk och måltidsdrycker. Å andra sidan kan de baka bröd och sälja om de vill, något som ju tyvärr inte är tillåtet i STF-stugor.

Här finns två sex-bäddsstugor (varav en för hundägare) och en större stuga. Ida hänvisar oss till den ena lillstugan. Storstugan har Ida ännu inte fått öppna. Nya EU-regler har tvingat fram en ombyggnad och brandsäkring av stugan och en representant från Länsstyrelsen ska komma förbi och sätta igång det nya brandlarmet. Senare på kvällen hör vi helikoptersmatter i fjärran och strax landar den framför stugorna. Tillsyningsmannen har kommit och stugan kan öppnas.

På morgonen vandrar vi vidare på rullstensåsar. Landskapet är starkt påverkat av istiden. Här jagade samernas förfäder vildrenar när inlandsisen drog sig undan för tusentals år sedan. Renarna följde isens bortsmältande och de folk som senare kommit att kallas samer följde vildrenarna. För oss är detta måhända vildmark och otillgängligt, men för samerna som bedriver sin näring här måste en helt annan känsla finnas. På vägen hem åker vi senare förbi Voullerim där de firar 6000-årsjubileum.

Vi kommer ut på flack myrmark. Hjortronblommorna lyser vita i det gröna. Där framme ligger vistet och fiskelägret Kutjaure, men det är en bra bit in från stigen. När vi nästan är på väg att lämna det bakom oss dyker en liten skylt upp. Här ska det finnas kiosk, fisk och glödbröd. Det ser bra tomt ut, men vi går in och knackar på i ett av de enkla husen. Husen är låga och runda med ett stort fönster och lutande spetsigt plåttak, ungefär som en avrundad kåta i trä. Gummistövlarna står utanför, men ingen verkar vara hemma. Till slut hittar vi kioskägaren, som håller på och bygger en ny byggnad invid en nyligen nedbrunnen. Nej, säger han, någon fisk eller annat har han inte. Det är för lite folk så här i början av säsongen. En halvtimme senare är vi ute på stigen igen.

En lång dag mot Låddejåkka

I dag har vi en lång dag framför oss. 24 kilometer är en rejäl dagsetapp. Det är lätt att glömma bort när man sitter hemma och planerar och tänker på hur enkelt det är att gå en lång promenad. Inte långt senare lunchar vi i ljungen. Hur underbart är det inte att få ta av sig kängorna och strumporna och lufttorka både dem och fötterna?

Vi sneddar upp på Loadasj tämligen flacka sluttningar och fortsätter upp mot 800 meters höjd. Akka förvinner så småningom ur synfältet bakom oss. Här dyker äntligen de första renarna upp, men de uppfattar oss lika fort som vi uppfattar dem och springer bort längs det böljande fjället.

Långt därnere ligger stugorna som i en djupt nerskuren dalgång där Låddejåkka rinner fram. Bakom oss, en bra bit bort, ser vi överraskande nog två personer kommer vandrande. Vart kom de ifrån? De verkar röra sig oerhört fort. När vi sitter och tar av oss kängorna på stugtrappen kommer två tjejer i övre tonåren ångande. De bär moderna lättviktsryggsäckar och ser välutrustade ut. Var kommer ni ifrån? frågar vi nyfiket. Från Änonjalme, svarar de. Samtidigt som vi startade från Gisuris påbörjade de sin vandring, fast med 16 kilometer mer än oss att gå. Egentligen hade de tänkt gå hela vägen till direkt till Arasluokta, alltså över fem mil på en dag, där de ska ”hänga i sin stuga”.

Röding i Arasluokta

Vi tar det lugnt på morgonen. I dag ska vi ta oss över Pårkapasset på nästan 900 meters höjd. Vädret är strålande vackert och barometern håller med. Runt 20 grader och lätt vind. Bakom oss växer sakta ett storslaget Sarekpanorama fram med säkert ett dussintal toppar vi inte kan identifiera. När vi kommer högre upp dyker också våra gamla följeslagare Nijak, Gisuris och så småningom, tre mil bort, Akka upp.

Marken är strödd med blommor. Nästan mitt i passet står en ensam drygt manshög rauk. Visst, marken är kalkrik vet vi, men raukar brukar ju ligga vid vatten. Den ser så övergiven och förunderlig ut där den står i sen ensamhet. Dagens lunch äter vi halvliggande på en gräskulle. Strax bredvid rinner en liten mager bäck. Solen värmer, så några förstärkningsplagg behöver vi inte ta på. Vi har heller inte särskilt bråttom idag. Tiden rinner iväg. Måste man verkligen resa sig igen?

Efter lunch passerar vi toppen på passet. På andra sidan breder södra Padjelanta ut sig, är det inte Sulitelma vi anar där borta? Där ligger äntligen den omtalade sjön Virihaure. På andra sidan sjön ligger snön heltäckande i de norska fjällen. Det är bara fyra mil till närmaste fjord.

Där nere ser vi Arasluokta inne i en av Virhaures vikar. Stugorna ligger en bit från de andra husen i vistet.Vi känner igen de bruna sexbäddsstugorma från Gisuris. Stugvärden är inte där, men i en stuga bor ett äldre par från Danmark tillsammans med två stadiga grabbar i tjugoårsåldern. De flög helikopter in till Staloluokta i går och är på väg mot Ritsem. Egentligen, berättar de, hade de givit upp vandringar i fjällen, men så ville barnbarnen så gärna följa med.

Stugvärden dyker upp. Äntligen, han har fiskat i dag och har en stor rökt röding till salu. Tre glödkakor har han också. Bröd kommer vi köpa mer av, men det är ända gången dessa 10 dagar som vi får fisk. Vilken fredagsmiddag!

Blomsterprakt utanför Staloluokta

Vi anländer till Staloluokta mitt i eftermiddagsrushen. Först kommer Fiskflygs svarta helikopter insvepande och landar på en gräsplätt strax bakom oss. Några minuter senare hör vi helikopterljud igen. Nu kommer Norrlandsflygs vita helikopter från Kvikkjokk. Men man kan ju också flyga bägge vägarna, suckar någon, som tycker att det gått lite snett när det trippar runt tjejer i högklackat i stugmatsalen.

Vi följer en skylt strax utanför stugorna som leder oss runt en kulle kanske 100 meter bort till höger om stugorna. Butik? Mannen som kommer ut ur en stuga tar oss med till en bod lite vid sidan av. Vi står i som en kiosköppning och försöker komma på vad vi behöver de närmaste tre dagarna.

Före maten hinner vi bada bastu. I anslutning till stugan ligger en vedeldad bastu lite avsides nere vid den lilla sjön Luoppal. Det går en kort spång ner till vattnet, så det är lätt kasta sig i det iskalla vattnet för att svalka av sig. Äntligen riktigt rena för första gången sedan vi åkte hemifrån.

Otillgängliga Tuottar

Ute blåser det västlig vind och regnar ymnigt. Vi förbereder oss för en dag i regn. Att vara innesluten i sitt skal har sin charm. Den regelbundna rörelsen, vinden i ryggen, lugnet inne i huvan är som meditation.

Vi vänder näsan österut mot Tuottar. Snart är vi insvepta i dimma. Omgivningen blir allt mer karg och snölegorna både fler och större. Det är lättvandrat och vi rör oss framåt fort. Plötsligt står vi där vid vårt första vad. Strax före stugan är det ytterligare ett vad. denna gång kanske 20 meter brett. Det är iskallt i vattnet och foppatofflorna framstår inte längre som det ideala valet att vada i.

Stugorna ligger som i ett månlandskap. I närheten av Tuottar ligger den så kallade otillgänglighetspunkten. Det är den punkt i Sverige där det i varje riktning är som längst till närmaste väg. I Tuottar är vi således 4 mil från närmste väg oberoende av i vilken riktning vi skulle gå. Här uppe råder också en stark känsla av otillgänglighet. Någon större rush av människor är det inte heller här.

Eftersom vi är ensamma har vår stugvärd Mårten tid för oss och när kan kommer med 10 nybakade glödbröd pratar vi lite om hur lite folk det är på leden. I Akka berättade Björn att han hade haft 400 besökare förra säsongen. I Staloluokta räknade jag till 360 i gästboken för 2009. Mårten säger att han har ungefär samma mängd besökare, men att säkert mer än hälften av alla som går leden tältar, alltså totalt runt 1000 personer Dessutom är, tror han, mer än hälften från utlandet.

Det är ganska häpnadsväckande. I snitt är det under säsong således en person per mil per dag längs Padjelantaleden. Mindre än 500 svenskar per år hittar hit. Hur kan det komma sig? Samtidigt bestiger över 2000 personer varje år Kebenkaise. Ibland klagar någon över att de är så mycket folk här, säger Mårten. Då brukar jag säga till dem att vänta en dag, fortsätter han, så får de säkert vara ifred.

Jag tänker på EU-rapporten jag hittade i hyllan på Staloluokta om världsarvet Laponia. Vi befinner oss just nu i en av de få platserna i världen som både är ett natur- och ett kulturvärldsarv med ursprungsbefolkning. Naturarvet betonar den unika vilda och orörda naturen, kulturarvet handlar om samernas mångtusenåriga närvaro i området. Men hur kan något på en gång vara vilt och kultur? Rapportens författare pekar på den fortfarande närmast koloniala synen på vildheten som finns också i motivationen för Laponia, för en vild natur kan väl bara ha bebotts av vildar? Tydligen fick samerna lägga till kulturaspekten i ansökan bara veckorna innan den skulle lämnas in.

För hur otillgängligt och vilt är Padjelanta eller Sarek för dem som lever här, som har mor- och farföräldrar som har levt här, som har familjehistorier som går långt tillbaka i tiden? Hur otillgängligt tycker sametjejerna som kom ikapp oss vid Låddejåkka att det är här? Mårten berättar om kvinnan som ska på bröllop i Staloluokta. På 26 timmar vandrar hon – eller snarare springer håller vi skrattande med varandra – de knappa nio milen från Kvikkjokk till Staloluokta.

Det går inte att undvika att det finns en slags inbyggd konflikt här. När pionjärerna i Fjällklubben beskriver sitt Sarek är det just som en orörd vildmark. Under kanske 60 år pågår bestigandet av alla toppar inne i Sarek. Varje ny topp görs lite mindre vild genom det röse som förstabestigaren bygger. Man kan nog se det som ett civilisationsprojekt.

I åtminstone Fjällklubbens ursprungliga motivation till skapande av nationalparker ingår inte turistvänliga leder. Fjällturister bör hänvisas till de väl iordninggjorda ”kungslederna” så att ”vildmarken” kan bibehållas de riktigt fjällkunniga. Målet är således inte tillgänglighet utan tvärtom. Nationalparker är på sätt och viss en märklig civilisatorisk inovation: statligt garanterad otillgänglighet..Så att det är lite folk här kanske inte är så konstigt. Det var ju tvärtom meningen.

Med en lite mindre västerländsk syn på kultur, där inte jordbruk, vägar och fasta samhällen utgör litmustestet på det tämjda vilda, torde det stå klart att dessa landskap sedan lång tid tillbaka varit del av ett kulturellt landskap. Mer eller mindre varenda sjö, vattendrag, dal och topp var ju namngiven långt innan ett gäng män från Östermalm började åka upp till fjällen för rekreation och äventyr (dessutom med samer som guider och bärare). I dag har de synliggjorts i de nya kartorna där den samiska stavningen av alla dessa landskapsformationer används.

Vi är ju glada att vi har tillgång till den i våra ögon vilda, vackra, folktoma och otillgängliga naturen, men det tillför i komplexitet om man också inser att den till viss del är konstgjord. Den finns därför att vi har hindrat samerna att vidareutveckla sin verksamhet med moderna medel i dessa miljöer. De är i någon mening exklusiva museer.

En dag över 900 meter, nästa Terraluoppal

För första gången på nästan en vecka äter vi mjukt bröd till frukostgröten. Vi tar det lugnt. Ute blåser det hårt och av den fantastiska utsikten in mot Sarek som ska vara Tuottars adelsmärke ser vi inget. Molnen ligger lågt och är fyllda av regn, så det ser ut att bli ännu en dag i skalplagg när vi vandrar fram i sten- och sjölandskapet på 900 meters höjd.

Idag ska vi passera ledens högsta punkt, men först måste vi vada igen, men jag har ingen lust att kliva ner i isvattnet i bara foppatofflorna igen. Jag tar fram nödpåsen och kniven och kapar till två lagom långa snörren från vårt långa 3 milimeters klättersnöre vi alltid bär med oss i reserv. Första delen av vadet är enkelt. Sedan blir det djupare och lite strömt, men vi balanserar fram på stenar i vattnet och klarar oss bra med våra surrade skalbyxor ovanpå kängorna. Gore-Tex-spärrarna håller fint mot vätan.

Vi försöker begripa var vi ska passerar den där högsta punkten. Min höjdmätare som hittills fungerat perfekt får spel av höjden och det skiftande vädret. Den tycker plötsligt att vi är en bra bit över 1000 meter. Himlen ljusnar lite och när terrängen börjar luta ner får vi vårt första, lätt molnskymda blick, in i Tarradalen. Det är hissnande.

Bortom en kulle skymtar vi renar. Vi har vinden mot oss så de kan varken höra eller känna lukten av oss. Kanske en chans att komma lite närmare? Vi smyger oss runt kullen och hinner få några bra bilder innan de fattar att vi är där och sätter av i språng. På någon minut tvärvänder vädret igen. Himlen öppnar sig och regnet fullkomligt öser ner.

När vi väl kommer fram till stugorna är vi frusna och våra skalplagg rejält blöta. Jag sätter på värmeaggregatet i torkrummet och det blir snabbt varmt. Skor, handskar, strumpor och liggunderlag torkar fort idag. I dagstugan bredvid passerar flera tältare och torkar sina saker innan de drar vidare.

Det här är vår sista stugnatt inne i själva parken Padjelanta. Stugvärden Andreas visar sig också ha bakat glödbröd, så det blir ännu en kväll med lite mjukt bröd. Vi frågar honom om vadet som står omnämnt i Padjelantabrochyren men som Grundsten inte nämner. Joda, vadet känner han till och inte bara det, det är hans morfar som skrivit boken vi pekar i.

Han berättar att det kan vara ett lite lurigt vad, särskilt när man kommer från andra hållet. Just där stigen tar slut på vår sida är en knädjup grop och när man kommer från andra håller kliver man ofta rakt ner i den eftersom den är så svår att se.

Länge ser det ut som om vi om igen ska bli ensamma stuggäster, men senare på kvällen ser vi att det är folk i åtminstone en stuga till. Flera gånger under kvällen försöker jag få syn på älg nere i deltat med vår kikare, men det är tomt.

Ner i Tarradalen, mot Såmmarlappa

Under natten har molnen blåst undan och under hela dagen ska vi vandra med Tarradalen framför oss. Vi rör oss nu söderut och dalen blir både trängre och högre. Vi är på väg mot Såmmarlappa.

De små tuvor vi tidigare sett av små enskilda blomexemplar har här fullständig exploderat. Det är blommattor, blomängar och blomåkrar. Ju längre vi går desto större tycks de bli. Smörbollarna har slagit ut i full blom. Den violetta lilla Fjällvedeln vi bara sett i några enstaka exemplar tidigare växer här överallt. Tyvärr har Brudborste och Kung karls spira inte slagit ut ännu, men vi belönas med mattor av någon slags variant av Jungfru Marie nycklar.

Efter en dryg halvmil rör vi oss in i fjällbjörkskog. Långt i fjärran dyker fjället Staika (1794) upp. Kan man bli kär i ett berg? Det ligger där så vackert i sin ensamhet.

Några kilometer före Såmmarlappa står en skylt som visar att vi är lämnar Padjelanta nationalpark. Stugan ligger vacker vid stranden av Tarraätno. Älven glittrar i solen.När vi går in i stugan hittar vi en notis om att stugvärden är ute och vandrar och kommer åter vid sex. Är han inte tillbaks före nio ska vi använda nödtelefonen och tillkalla fjällräddningen.

I Såmmarlappa finns det äntligen proviantförsäljning, men butiken är låst när stugvärden är ute. Vi får stilla vår nyfikenhet över vad som kan komma att bli vår middag och efterrätt tills Lars dyker upp strax efter fem. Butiken är riktig välsorterad, så vi kan fylla på även med efterrätter för de sista dagarna.

Till Njunjes på steniga stigar

I dag har vi en lång dag framför oss. Vi tänker hoppa över nästa stuga och gå direkt till Njunjes. De branta sydvästväggarna fångar upp solvärmen och gör dalen till ett veritabelt växthus. Blommorna når oss nu över midjan.

Mot slutet av etappen bär det uppför. Här gäller det att passa på att vända sig om. Hela Tarradalen ligger inför ens fötter som en tydlig nedskuren dal som de tusenmeter höga sidorna omfamnar som en upp och nervänd västerbron. En vattenslang i vattendraget bredvid stigen antyder att vi börjar närma oss. Som ur ingenstans materialiserar sig stugan mitt i det gröna. Den ligger dramatisk nedanför en bakelitsvart lodrät klippa och ovanför ett bullrande vattenfall. Ur vattenslangen rinner ständig vatten alldeles utanför stugknuten.

Njunjes är sista stugan vi ska bo i. Det känns förstås lite vemodigt, men vi blir väl mottagna av den unga och entusiastiska stugvärdinnan Jenny.

Vi pratar om hur det är att vara stugvärd så här i en entréstuga till fjällen. Är det inte svårt att behöva säga till folk att de inte kan fortsätta, att kanske behöva krossa deras drömmar om att ”go into the wild”? Jo, särskilt grabbar i 20 25 årsåldern är svåra, håller hon med och berättar om de två tyskarna som kom hit och skulle in i Sarek. Snart förstod hon att de var både dåligt förberedda och saknade utrustning för till exempel den typ av besvärliga vad man kan tvingas göra där inne. I stället försökte hon få dem att gå längs Padjelantaleden. Det hela slutade med en kompromiss. Det skulle börja med att prova den första biten av leden. Några timmar senare var de tillbaka i stugan och dagen efter återvände de till Tyskland. Det var för jobbigt.

Alla möten slutar emellertid inte lika bra, berättar hon vidare. En gång hade hon en fransman här, hög som ett hus och utrustad med tygskor. Han skulle absolut in i Sarek. I ett sista försök bad hon honom att åtminstone gå i de lite mer trafikerade dalarna. Men, nej, han skulle göra Sarek ”the high way”. Som stugvärd kan man till slut inte göra mer än att försöka övertala, man har ju inte polisbefogenheter.

Hem – genom granskog och mygg

När vi står och borstar tänder på morgonen ser vi hur paret som bor i andra avdelningen traskar iväg över bron och går vidare på andra sidan. Skulle inte de gå Padjelantaleden? Jag börjar vissla och vinka med armarna och stugvärden kommer ut. Visst skulle de inte ditåt? Nej, bekräftar hon och lägger till: det är jättevanligt att folk knallar iväg utan att titta på kartan först. Jag har försökt sätta upp tydliga skyltar, men det blir ändå fel, säger hon.

Vi tar också farväl och börjar vandra mot båtbryggan. Framför oss dyker en rödhårig hund upp som vi först misstar för en räv. Idag är Njunjes bebott igen av släkten Holmbom. Inne på tomten står hunden och skäller på oss när vi gör förbi. Härifrån är det uppkört med en fyrhjuling. Ibland går stigen och vägen ihop, ibland går de isär. Det gäller att hålla sig till den märkta stigen och inte lockas att följa i fyrhjulingens spår eftersom man då tvingas göra några onödiga vad.

För första gången dessa tio dagar besväras vi av myggor. I god tid kommer vi fram till båtbryggan. Bredvid en kåta gjord av pressenning står en nybyggd raststuga. Vi väljer att laga mat nere på bryggan. Där blåser det lite och är därmed myggfritt. Strax före två hör vi motorljud nedåt älven, och visst där ser vi den tämligen lilla roddbåten med utombordare komma mot oss.

En passagerare sitter i båten. Någon rusning är det knappast här. Morgonturen gick tom både fram och tillbaka, får vi veta. I Jokkmokk kliver senare Schweizarna som vi följt i gästböckerna sedan Låddejåkka på bussen. Och visst, de har gått den övre vägen som vi misstänkt. Då var vi alltså säsongens första stugvandrare som tog oss hela vägen från Änonjalme till Kvikkjokk.

Från 09/20/2011

Författare: pra

Tribe lead at Spotify. Active Linux and OSS advocate and developer since 1995 and a former journalist and social scientist. Also loves outdoor activities and wine.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *