Skogen hjälpte oss att bli av med oljan – nu måste vi titta på skogens CO2-utsläpp

Lite spännande grafer med anledning av aktuell debatt och journalistik om skog. Mycket kan skrivas om dessa grafer, här bara en liten kommentar om var och en. Vi kan börja med: det är fossila bränslen som är det verkliga problemet. Det får vi inte glömma.

https://t.co/mTPMKQqHDx?amp=1

Naturens normaltillstånd är balans, inte stora (netto) utsläpp eller upptag. Stora delar av Europa var väl redan avskogad vid vikingatiden, men att England avskogades eller massiva uttag i svensk skog speglas inte alls i historiska CO2-nivåer (https://co2levels.org)

Men med massivt ökade utsläpp av fossil CO2 visar det sig att naturen buffrar CO2 (sura hav till exempel). Om igen: det är fossila utsläpp vi måste sluta med (naturen sköter sig själv om den lämnas i fred) (https://folk.universitetetioslo.no/roberan/img/GCB2020/PNG/s52_2020_Global_Sources_and_Sinks.png…)

I oljekrisens spår under 70-talet såg Sverige ett behov av att minska beroende av fossil energi, särskilt olja. Inom fjärrvärme mer eller mindre utraderade vi vårt behov av olja genom att utnyttja rester från skogsbruket som ändå låg kvar i skogen eller som avfall och avgav CO2.

Men vi har ännu ett stort beroende av fossil energi, nästan lika stor som vår användning av bioenergi. (https://irena.org/-/media/Files/IRENA/Agency/Publication/2019/Mar/IRENA_Swedish_forest_bioenergy_2019.pdf…)

Om vi vill (och kan) kunde vi ersätta all denna energi med rester från skogen. Vid produktion av virke och papper lämnar vi forfarande rester motsvarande mer än all fossil energi i skogen.

Trots dessa stora uttag och att vi eldar upp stora delar av vår skog varje år har svensk skog växt år efter år. Svensk skog var inte i bra skick för hundra år sedan. Volymen i skogen har mer än fördubblats de senaste hundra åren https://ksla.se/wp-content/uploads/2012/10/Anna-Lena-Axelsson.pdf

För 100 år sedan var de flesta äldre skogar i Sverige redan avverkade. Tyvärr har det fortsatt i accelererande tempo.

Vi vet i dag att naturliga gamla skogar lagrar massiva mängder kol. Minst 4 gånger mer än dagens system for produktionsskog i Sverige. (https://antman.se/2021/03/25/proforestation-really-old-forests-are-the-best-way-to-store-carbon/…)


Vi vet också att virkesåkrar med monokulturer har låg biodiversitet och antagligen hög känslighet för klimatförändringar (och de är estetiskt fruktansvärda) https://antman.se/2015/12/23/sa-paverkar-skogsbruket-vara-naturvarden/…

Vi kan också med tämligen stor säkerhet säga att hugga ner träd enbart för bioenergi är exceptionellt tveksamt: https://www.dn.se/sverige/har-huggs-skog-ner-for-att-varma-svenska-hem/

Men om ska låta skogen växa sig gammal och lagra koldioxid, då kan vi ju inte få något virke och papper, och vi måste värma våra hus med annan energi. Det kommer väl leda till mer utsläpp från cement, plast och fossilt bränsle?

En nyckel är att börja särredovisa upptag och utsläpp på riktigt, oberoende av källa. Idag är inte utsläpp från biobränsle ens synliga som utsläpp om man inte letar efter dem specifikt. 80 G ton släpps ut om man räknar med biobränse.


Idag ser skogsindustrin som helhet ut som om den inte har nästa några utsläpp alls. Men en skogsbonde som bundit massor av CO2 är inte samma sak som ett fjärrvärmeverk som i stället släpper ut CO2.

Om inlagring skiljs tydligt från utsläpp ökar transparensen, och kanske kan nya incitament införas som gör det fördelaktigt att spara träden längre, eller byta energi (eller tom lagra CO2) inom fjärrvärmen.

Frågan är väldigt komplex. Jag tror dock många av Sveriges 300.000 skogsägare gärna skulle låta skogen stå kvar längre om det fanns ekonomi i det. Tänk om vi kunde få betalt när vi lagrar CO2, och betala när vi släpper ut, också om det råkar börja på bio? Det kunde vara en början

Tidigare publicerad i denna twittertråd.

Proforestation – really old forests are the best way to store carbon

A pine can live for 800 years, it can stand dead for another 300 years, and continue to store carbon 300 more years as fallen wood. There’s a lot of new research pointing the direction that really old forests are best both for sequestering and storing carbon. How can we make that a viable economical option? Here I republish a previous Twitter thread.

Natural forests store 4 times carbon compared to production forests.
Fortsätt läsa ”Proforestation – really old forests are the best way to store carbon”

Katterat till Hellemobotn – en gränstur i Narviksfjällen

Sommaren 2018 vandrade vi en kombinerad stug- och tälttur mellan tågstationen Katterat och den lilla fjordbyn Hellemobotn. Denna sträckning har, så vitt vi vet, inget namn, men till stora delar sammanfaller den med Nordkalottledens norska sträckning genom denna del. För norrmän (och -kvinnor) är den känd som en del av Norge på langs.

Bron över Caihnajohka.

Läs mer på utsidan.

Genetiskt fria att samarbeta runt ett köksbord

Att arbeta tillsammans, under eget ansvar och mot gemensamma mål är inte något som moderna ledarskapsfilosofier eller utvecklingsmetoder hittat på, förstås. I själva verket är det ett uråldrigt sätt att samverka med andra för att åstadkomma något man inte kan uppnå på egen hand. Jag vågar påstå att det är djupt mänskligt.

Men det där vet vi ju egentligen. De flesta av oss har många gånger upplevt hur en grupp människor av sig själva, nästan magiskt, kan organisera sig att för lösa en gemensam uppgift, vare sig det handlar om den gemensamma festen, olyckan som just hänt eller runt bollen där på stranden.

Fortsätt läsa ”Genetiskt fria att samarbeta runt ett köksbord”

Padjelanta – en vårvandring

När vi svänger ner med bussen mot Ritsems brygga inser vi vårt misstag: vi kommer inte hinna med någon sista proviantering eller lunch vid Ritsems fjällstation, den ligger alldeles för långt bort för att vi ska ha tid att gena dit över den stenbelagda backen innan båten går. Vi är på väg ut på Padjelandaleden för en 10-dagars stugtur och just frågan om mat kommer följa oss längs med leden. Har man missat att man måste bära med sig egen mat stora delar av turen ligger man snabbt illa till.

 Var är båten? Det undrar vi när vi stiger av bussen. När vi går fram till strandlinjen där den borde ligga stirrar vi ner som i en djup krater. Långt där nere ligger båten, till och med under den stora stålbryggan som står på botten av en rälsanordning. Här låg tidigare en – enligt samtida skildringar – bedårande vacker skärgård. Redan 1919 bröts den ur Stora sjöfallets nationalpark och gjordes tillgänglig för exploatering. Än i dag flyter bråte runt i sjön eftersom man inte avverkade ordentlig under de tidiga regleringarna. Vattenfallsfisk kallar lokalbefolkning de döda grenarna, som förstör fiskenäten.

Fortsätt läsa ”Padjelanta – en vårvandring”