Kunskapen fanns visst vad skolpeng och friskolor skulle leda till

Sitter i bilen på vägen till landet och lyssnar på ett långt, och på många sätt intressant, inslag om historien bakom det unika svenska experimentet friskolor. Vi visste inte vad detta skulle leda till, uppfattar jag det genomgående budskapet som. Vi drevs av goda (eller ideologiska) ambitioner, och debatten om detta var liten. Jag kan inte hålla med.

Stödet för den så kallade valfrihet var massivt i den svenska opinionsjournalistiken och även bland en hel del namnkunniga akademiker, för att bara ta ett par exempel i högen stod både Göran Rosenberg och Bo Rothstein på barrikaderna för mer valfrihet.

Däremot var ointresset ganska stort för hur mekanikerna (läs skolpengen) faktiskt fungerade. Men kunskapen fanns, bland annat bidrog jag själv med den. Våren 1994, eller om det var hösten 1993, kuskande jag runt mellan skolor i Sverige. Jag intervjuade rektorer och lärare och försökte läsa varenda rapport om utvecklingen i skolan. Det jag hittade var ganska förfärande redan då, med bara kanske 30% av kommunerna med skolpeng, och inte mer än någon procent elever i friskolor.

I stort sett allt som senare hänt kunde redan iakttas:

Från de tyngsta områdena flyttar de, relativt sett, mest stabila sina barn till centrumskolorna, därifrån flyttar i sin tur de starkaste till skolorna i gränsområdena mellan villa- och hyreshusområdena och till sist försvinner villabarnen därifrån till prestigeskolorna i de rena villa områdena. Och ofta är det etnisk och kulturella samhörighet som styr valen. Så går det att teckna en bild av en rätt förfärande utveckling av skolorna i Sverige. 

Så skrev jag i den artikel jag sammanfattade mina iaktagelser som publicerades i Aftonbladet på helt uppslag, över två dagar i maj 1994. Ja, jag hade nog förväntat mig större uppmärksamhet. Nej, det går inte att säga att det inte fanns kunskap åt vilket håll det barkade.

Men artiklarna var egentligen bara en sidoeffekt. Jag var ute och kuskade på uppdrag av socialdemokratiska riksdagsgruppen, som fick en matig rapport full av data och intervjuer. Kunskapen fanns därmed hos centrala politiska aktörer.

På hösten 1994 vann socialdemokraterna åter regeringsmakten. I 12 år innehade man den – utan att i stort sett göra en enda systematiskt förändring av detta dramatiska systemskifte. Det är väl den stora överraskningen, ja gåtan, och besvikelsen.

En annan person som åtminstone jag minns som ännu en av dessa påhejjare var Maciej Zaremba. I dagens DN skriver han fint om Timothy Snyders bok om det katastrofala läget inom amerikansk sjukvård, som fångar kärnan i vad som hänt.

Det var alltså inte patienten som var föremålet för sjukvårdens omsorger. Det var aktieägarna. Patienten var bara medlet.

Eleverna är bara medlet, kunde vi lika gärna skriva.

Många bör gömma sig i sin skämskudde. Men det bör inte hindra oss från detta enkla: det är nog nu.

Författare: pra

Tribe lead at Spotify. Active Linux and OSS advocate and developer since 1995 and a former journalist and social scientist. Also loves outdoor activities and wine.